Stolthet eller högmod? Priderörelsen i fokus

Några av det senaste seklets största samhällsförändringar har ägt rum på idéplanet, inte minst på relationsområdet. Den tidigare helt dominerande kärnfamiljen med nära band mellan generationerna luckrades upp och omformades under framför allt 1960-talet i en riktning med individens oberoende i centrum. Idag står Sverige med världens mest sekulärindividualistiska värderingar, vilket blir särskilt tydligt i synen på relationer och sexualitet.

1964 kom filmen 491 med ambitionen att bryta mot så många normer och tabun – inte minst på det sexuella området – att det skulle bräcka till och med Jesu bud att förlåta sju gånger sjuttio gånger. Filmen ledde till folkstorm och starten av det nya partiet KDS. Dessa normbrytande ideal skulle snart samlas och få en ännu starkare skjuts i hbtq-rörelsen, där Stockholm Pride är det arrangemang som fått det största massmediala och politiska genomslaget.

Forskningen om Pride är överraskande liten, men den som finns beskriver evenemanget som starkt politiskt färgat, med en radikal individualism som grundideologi. Bland deltagarna finns en strävan att ta strid för grupper man anser förtryckta; samtidigt finns en mycket tydlig överrepresentation av politiskt vänsterorienterade och akademiskt högutbildade personer. Därigenom blir Pride som en arena för de redan priviligierade, de som är ”rika på politiska resurser och säkra på sina politiska förmågor”.[1]

De värderingar som förmedlas inom Pride kan sägas peka i två delvis motsatta riktningar, som kan spåras i ordets engelska dubbeltydighet. Ordet pride kan dels uttrycka stolthet – ett positivt värdeladdat ord, men det kan också betyda högmod – ett negativt laddat ord.

Den mediala bevakningen av arrangemanget rör sig nästan uteslutande kring den första betydelsen, och beskriver ett positivt värde av att människor i utanförskap får samlas under gemensam flagga och med gemensamma intressen. Den bilden rimmar dock inte med arrangörernas eget programinnehåll, som istället ställer in sitt fokus på den andra betydelsen.

2018 gjorde vi i Claphaminstitutet en granskande rapport om vilka värderingar som lyftes fram i föregående års program till Stockholm Pride. Föga överraskande möttes vår granskning av en hel del hårda angrepp, men bakom kulisserna fick vi också större uppskattning än vi fått för någon annan av Claphams publikationer.

Rapporten visade att det i Stockholm Prides programutbud fanns en kraftig betoning på radikalindividualistiska värderingar.[2] Sådana gemenskapsorienterade värden som annars anses positiva i samhället, såsom ansvar och moral tonades antingen ner starkt i Prideprogrammet, eller också beskrevs de i kritiska ordalag.

Fenomen som annars anses negativa i samhället, såsom anarki, dominans, ja, till och med våld, smärta, droger, och prostitution skildrades däremot oftast i en positiv kontext, utifrån att dessa kan fungera som verktyg för att hävda individens oberoende och rätt att bryta normer. Denna övergripande ideologi kan sammanfattas i beskrivningen av ett seminarium med rubriken ”Relationsanarki – relationer utan regler”, där visionen uttrycks som att ”leva som vi själv vill utan skam, skuld, förbittring (resentment), men också utan krav på andra människor och moralisering”. Den sammantagna bilden från programinnehållet pekar på att högmod är den sida av begreppet som sätts i främsta rummet under Prideevenemanget.

Något av det mest anmärkningsvärda i vår undersökning var att de ämnen som präglar mediebilden av Pride var relativt blygsamma eller till och med helt frånvarande i det faktiska arrangemanget. Ämnet homosexualitet spelar exempelvis en förhållandevis liten del under Prideveckan; betoningen ligger snarare på en bredare form av radikal individualism, där homosexualitet bara är en liten del. Samma sak gäller ämnet kärlek som många tänker sig som en central del var också relativt undanskymd i programmet; antalet programpunkter där ordet ”kärlek” förekommer var bara hälften så vanliga som de som innehöll ordet ”sex”. (Då räknade vi inte in olika varianter av smalare begrepp som homosexualitet, heterosexualitet etc). En stor del av programpunkterna som innehöll ordet kärlek anordnades dessutom av utomstående sponsorer, inte av arrangörerna själva. De inslag som berörde ämnet sex hade däremot ett explicit fokus på det rent fysiska, och kopplingar till relation eller djupare former av mänsklig gemenskap saknades i princip helt.[3]

Allra intressantast var dock när vi gjorde sökningar på alla företeelser som rörde ”människovärde”, ”alla människors lika värde” och liknande fraser som allmänt beskrivs som navet i Pride. Överraskande nog slutade dessa sökningar på noll (0!) träffar. Ambitionen att alla människor, oavsett sexuell läggning, ska betraktas med samma människovärde må vara en god drivkraft. Men dessa värderingar förmedlas främst av utomstående, inte av Pride och dess arrangörer.

Det finns alltså en stor diskrepans mellan människors upplevelse av vilka värderingar Pride står för, och vilka värderingar man faktiskt presenterar. Vi ser dock att vår rapport och andra offentliga röster har öppnat för en mer öppen granskning av Pride och dess drivkrafter och uttryck. Det har också lett till att flera tilltänkta medverkande och arrangörer har omvärderat och dragit tillbaka sitt deltagande i arrangemanget, utifrån denna fördjupade information om arrangemangets centrala värderingar. Kanske kan denna begynnande omvärdering förstärkas även under kommande år.

När Coronakrisen nu stänger i princip alla offentliga arrangemang år 2020 blir det samtidigt en anledning till utvärdering för de instanser som tidigare år har stöttat Pride med ekonomiska medel och publika plattformar. Vi har redan sett hur pandemins konsekvenser har lett till att ideologiskt högljudda men i realiteten ganska marginella samhällsfrågor faller bort från dagordningen, när det står klart att de saknar bäring på människors vardagsliv. Inte minst har det senaste året medfört en tydlig tillnyktring i frågor omkring könsdysfori, där verkligheten har pressat tillbaka transrörelsens förslag på att staten ska tillmötesgå deras allra mest radikalindividualistiska krav på könsbyte för minderåriga.

I den bästa av världar skulle det här året av kollektiv paus kunna bli ett tillfälle även för Stockholm Pride och andra lokala pridearrangörer att fundera igenom vilka värden de önskar betona. Är det stoltheten över att vara människa som bör stödjas, med det ansvar det innebär att leva tillsammans, oavsett religion, etik, kön och sexualitet? Eller vill samhället under kommande år åter ställa sig bakom högmodet, med sin främsta drivkraft att göra revolt mot varje form av personlig eller opersonlig auktoritet? Om Pride även efter Coronakrisen vill fortsätta på det andra spåret måste deras förtroende anses som förbrukat. Vår tid behöver inte mer uppror och isolering – den behöver gemenskap.

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet, doktorerar på de historiska drivkrafterna bakom Sveriges sekularisering och individualism

Artikeln publicerad i tidskriften Till Liv 7:2020

[1] I original: ”rich in political resources and confident in their political capabilities” Se Magnus Wennerhag (2017) ”Pride anländer till Sverige: En resa i två etapper” i Filip Wijkström, Marta Reuter & Abbas Emami (red.), Civilsamhället i det transnationella rummet (s 35-61). Stockholm: European Civil Society Press, eller Abby Peterson, Mattias Wahlström, Magnus Wennerhag “‘Normalized’ Pride? Pride parade participants in six European countries” Sexualities August 2017.

[2] Samtliga citat, sammanställningar och slutsatser återfinns i den samlade rapporten på http://www.claphaminstitutet.se/wp-content/uploads/2018/05/2-2018-Pride.pdf

[3] Direkta citat ur programmet kan vara belysande, men blir alltför grova för att återge i detta sammanhang.

 

Tags :