Claphams skolseminarium i riksdagen

abe_8691

Claphaminstitutet höll onsdag den 16/11 tillsammans med Kristna Friskolerådet och Scandinavian Human Rights Lawyers ett mycket välbesökt seminarium i riksdagshuset under titeln ”Mind the Gap – Glappet mellan svensk skollagstifning och internationella konventioner”. På grund av det stora intresset fick vi byta till en större lokal, och även den blev fulltecknad så att vi tvingades säga nej till ytterligare besökare.

Under seminariet presenterade vi den internationella undersökningen Freedom of Education Index 2016 där Sverige i utbildningsfrågor placerar sig klart lägre än vi gör i andra mänskliga fri- och rättigheter. De utländska gäster som presenterade den internationella situationen var Luca Volontè från organisationen Nova Terrae, samt Claire de Lavernette och Ignasi Grau från organisationen Oidel, som arbetetar med utbildningsfrågor genom FN.

För att presentera glappet mellan svensk skollag/praxis och internationella konventioner talade Ruth Nordström och Sven Magnusson. Föredragen, inklusive inledningsanförande av Claphaminstitutets direktor Per Ewert, finner du sammanställda på vår YouTubekanal samt inbäddade här nedan. Allra först kommer en kort sammanfattning av seminariets innehåll.







Konfessionalitetsbegreppet i skollagen är meningslöst

Sedan 2011 har Sverige en skollag som säger att undervisningen i alla skolor ska vara icke-konfessionell. Det är däremot tillåtet för fristående skolor att ha konfessionella inslag i utbildningen, dvs den del av skolverksamheten som inte är att betrakta som organiserad undervisning. I Europakonventionen stipuleras rätten för varje förälder att kunna välja undervisning och utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med den egna religiösa eller filosofiska övertygelsen.

Vi ser två grundläggande problem. Dels bryter lagstiftaren uppenbart mot Europakonventionen, dels är själva konfessionalitetsbegreppet problematiskt i sig.

Att ”all undervisning skall vara icke-konfessionell” är en mycket märklig formulering, då ingen tycks veta riktigt vad ordet icke-konfessionell betyder. Flera tunga remissinstanser, bl.a. Lagrådet, kritiserade formuleringen i lagförslaget eftersom begreppen konfessionell och icke-konfessionell inte definierades. Allliansregeringen ansåg dock att detta var väl etablerade begrepp och att en definition inte behövdes.

Verkligheten har därefter visat att formuleringar om konfessionalitet i läroplan och skollag är olyckliga, eftersom de är extremt svårtolkade. Inte minst Skolinspektionen, som förutsätts vara experter på området, var initialt osäkra i sin bedömning. När lagen var ny kritiserade Skolinspektionen en skola för att man hade referenser till bibelverser i sin Likabehandlingsplan. Inspektörerna menade att det var ett konfessionellt inslag att citera den gyllene regeln, eftersom den står i Matteusevangeliet. Om skolan citerat någon annan person än Jesus, med samma innebörd, hade inslaget följaktligen inte ansetts vara konfessionellt.

Vid några tillfällen har yogaövningar i kommunala skolor lett till föräldrareaktioner och anmälts till Skolinspektionen såsom otillåtna konfessionella inslag. 2012 beslutade dock Skolinspektionen att barnyoga som den utformades vid Östermalmsskolan i Stockholm var tillåten. Stockholms kommun försvarade användandet av uttrycket ”aum” i barnyogan med att ”I yoga är ordet ett mantra som syftar till att skapa positiva effekter i kroppen.” Den vetenskapliga evidensen i undervisningsinslaget måste betraktas som högst tveksam.

De allra största problemen med den här begreppsförvirringen har funnits i förskolan. Dels har svårigheten att urskilja vad som är undervisning och vad som är utbildning i övrigt varit besvärlig, dels så har bristande kunskap i den kommunala tillsynen lett till ogrundad kritik. Erfarenheten från olika kommuner visar att kunskapen om förarbetena till skollagen generellt är låg hos de kommunala inspektörerna. Det har exempelvis riktats kritik mot muslimska förskolor för att det funnits religiösa bilder i utsmyckningen, vilket är just sådana inslag som förarbetena säger får förekomma.

Belysande är också den långdragna debatten om vad som ska tillåtas ske vid skolavslutningar i kyrkor. Nu har äntligen ett lagförtydligande kommit på plats om vilka psalmverser och verser i julevangeliet som ska tillåtas eller förbjudas. Det ska nu vara tillåtet för skolor att sjunga Stilla Natt utan att staten lägger sig i. Men att den högsta ledningen för landets skolväsende har så diffusa föreställningar om vad som kan läggas in i begreppet konfessionell, visar att begreppet är i det närmaste meningslöst, eftersom var och en tycks ha sin egen mening om vad det betyder.

Vår starkaste invändning mot konfessionalitetsbegreppet ligger dock inte i svårigheter med gränsdragningen, utan i att konfessionalitet är en nödvändig och självklar del av samhällslivet.

Vår huvudkritik är att alla skolor i grund och botten är konfessionella. Det finns ingen, och har aldrig funnits någon, skola utan något slags konfession i botten. Även den svenska läroplanen inleds med de grundläggande värden som alla skolor är skyldiga att förmedla till sina elever:

”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.”

I det här stycket fastslås ett antal konfessionella grundsatser för den svenska skolan. Det är moraliska värderingar som inte bygger på vetenskapliga fakta, utan på en övertygelse som vi tar för så självklar att vi lätt förbiser att det är just en filosofisk övertygelse av konfessionell natur. Att avsluta ett stycke som fastslår vilken konfession som svensk skola ska gestalta och förmedla, med en mening om att undervisningen ska vara icke-konfessionell, blir synnerligen förvirrande.

Dagens svenska skola är alltså inte mindre konfessionell än den lutherska folkskolan, med dess psalmverser och morgonböner. Skillnaden är att vi idag förnekar att det finns en konfessionell grund. När man ser på de grundläggande värdena i dagens läroplan så är det svårt att bortse från hur starkt kopplade de är till kristen tradition, vilket läroplanen ju också säger.

Slutsatsen måste bli att konfessionalitetsbegreppet i svensk skollag är både förvirrande och meningslöst.  Vi vill därför lansera formuleringen att ”all undervisning skall vara saklig och allsidig och skall ske med respekt för den personliga integriteten”. Detta är viktigt i en skola på religiös grund, men minst lika aktuellt och angeläget i andra skolor. Många elever med religiös övertygelse upplever sig idag marginaliserade i svenska skolor, där religion behandlas som något avvikande och irrationellt. Karin Kittelmann Flensners uppmärksammade doktorsavhandling om den starkt ateistiska normen i religionsundervisningen på gymnasiet understryker just detta. Detta är dels djupt problematiskt i ett öppet samhälle, och uttrycker en religionsfientlig konfessionalitet som inte är acceptabel, dels mycket märkligt eftersom ateism är en livsåskådning, konfession, bland alla andra.

Att skolundervisning inte håller måttet i fråga om allsidighet, saklighet och respekt för elevens integritet är ett problem som inte i första hand berör de så kallat konfessionella skolorna. Med en sådan omformulering i skollag och läroplan skulle vi kunna bygga grunden till en skola som respekterar alla elevers tro och övertygelser, utan att tumma på de rättigheter att välja en utbildning som slås fast i internationella deklarationer om de mänskliga rättigheterna. Först då får vi en verkligt öppen och tolerant svensk skola.

Per Ewert, leg högstadie- och gymnasielärare, direktor vid Claphaminstitutet

Bo Nyberg, grundskolerektor, ordförande i Kristna Friskolerådet

Artikeln publicerad i Dagens Nyheter 20161113

Replik kemiprofessor Svante Brandänge ”Barnens religiösa fostran bör vara allsidig”

Replik Robert Stenkvist & Tomas Brandberg (SD) ”Inga rent konfessionella inslag får förekomma”

Slutreplik Per Ewert & Bo Nyberg ”Problematiskt med ateistiskt tryck i skolan”

Rapporten Freedom of Education Index 2016

På tisdag 16/11 presenterar Claphaminstitutet tillsammans med Kristna Friskolerådet och Scandinavian Human Rights Lawyers på ett seminarium i centrala Stockholm rapporten Freedom of Education Index 2016 , en genomgång av förutsättningarna för religionsfrihet och andra grundläggande fri- och rättigheter i skolutbildningen över världen. Hur väl står sig en demokrati som Sverige i internationell jämförelse? Som en försmak inför seminariet lägger vi här ut själva rapporten att ta del av.

FEI_

Freedom of Education Index 2016

Själva seminariet på tisdag har rönt stort förhandsintresse, och vi har därför behövt byta till en större lokal. För närmare info om tid och plats, vänligen kontakta oss på info@clapham.se.

 

 

Donald eller Hillary?

I USA är kyrka och stat separerade, och så har det varit på nationell nivå sedan konstitutionen antogs 1789. Emellertid fanns det då i en stor majoritet av delstaterna delstatskyrkor av olika tradition, främst anglikansk. Den sista delstatskyrkan avvecklades först drygt fyra decennier senare, 1833. Kopplingen mellan religion och politik fanns redan långt tidigare, från de första koloniernas formering – och de två har aldrig separerats. Det kan tydligt åskådliggöras genom exemplet George Washington, nationens förste president, som började sin presidentperiod med edsavläggelse på Bibeln (och med det egna tillägget till den officiella texten: ”… so help me God”) och som i sitt farvältal (Farwell Address) förklarade att religion (det vill säga kristendom) och moral är ofrånkomliga byggstenar om man politiskt vill bygga ett välmående samhälle. Han var barn av den första stora folkväckelsen och revolutionen som i USA, med hjälp av de kristna, aldrig blev antikyrklig som i Frankrike.

Man kan i sammanhanget nämna att frågor om presidenternas tro eller bristande tro är inte alls någon ny fråga, som en del moderna kommentatorer verkar ha uppfattat saken. Redan vid valet år 1800 påstod Tomas Jeffersons motståndare att han var ateist, för att vinna politiska poänger. Det var han emellertid inte, men väl en av upplysningstänkandet påverkad deist, som såg Gud på avstånd och främst uppfattade Jesus som ett föredöme när det gäller etik och moral. När han författade frihetsförklaringen hänvisade han vid fyra tillfällen till Gud (som Skapare, som ”nature’s God”, som gudomlig Försyn och som vår yttersta Domare.)

En bit in på 1800-talet spred sig den andra stora folkväckelsen, vilken stärkte det kristna inflytandet på nationsbygget. I Europa drogs i stället en antikyrklig våg fram, och i dess fotspår ideologier och uppfattningar som förnekade Gud eller förkunnade att människan skapat gud, inte Gud människan.

När amerikanerna i efterdyningarna av Andra världskriget såg en tillväxande och hotfull ateistisk ideologi växa fram under kommunistiska regimer i Östeuropa och Asien, förklarade man 1954 att trohetseden skulle kompletteras med ”en nation under Gud”. Två år senare antog man det tidigare semiofficiella ”In God We Trust” som nationens motto. Sann patriotism sammankopplades med en tydlig gudstro, ”Old Glory” med Bibeln.

När nu diskussionen går hög om den kristna trons plats i USA kopplar de så kallade ”accommodationists” till det kristna arvet, medan ”separationists” understryker vikten av ett sekulärt USA. Om man ser till de politiska partierna, så är det republikanerna som tydligast hävdar den tidigare linjen, där tro och politik – men även kyrka och stat – mer öppet kan samverka för samhällets bästa, medan många inom det demokratiska partiet drar åt den andra hållningen.

När vi studerar de moderna presidenterna, kan vi konstatera att efter det att demokraten Jimmy Carters i valdebatten 1976 bekände sig vara en pånyttfödd (born again) kristen, har samtliga presidenter därefter förklarat detsamma, även om de strukit under lite olika betydelser av termen. De senaste presidenterna, George W. Bush och Barack Obama, har för övrigt tagit tydliga trossteg till en öppen kristen bekännelse i vuxen ålder. Men samtidigt har de hamnat inom olika traditionsfält. Bush återfanns i sina kampanjer inom det evangelikala fältet, även om han tillhörde en ”mainline” metodistkyrka. En stor majoritet av de evangelikala väljarna valde att stödja honom i valen 2000 och 2004, i det senare fallet röstade hela 78 procent av de vita evangelikalerna på honom. Obama hamnade i en liberalteologisk orienterad ”mainline” kyrkotradition, då han blev medlem i Trinity United Church of Christ, en megaförsamling i södra Chicago.

Bush Jr. fick alltså ett stort stöd av de evangelikala väljarna. Det var emellertid redan med Ronald Reagan som de evangelikala kristna alltmer tydligt börja närma sig det republikanska partiet och under de senaste valen, inklusive 2000 och 2004, har de evangelikala de facto tillhört partiets kärntrupp.

Om man ser mer specifikt till samfundsfloran, och brukar siffror från en undersökning från tidigt 2016, finner man en rad äldre samfund vars medlemsbas politiskt är starkt republikanska, såsom Southern Baptist Convention (63 procent rep, 26 procent dem) och Lutheran Church-Missouri Synod (59 procent rep, 27 procent dem). Det samfund som tydligast är republikanskt färgat, om vi ser till medlemmarnas politiska hållning, är den kvasi-kristna ”mormonkyrkan” (70 procent rep, 19 procent dem – termen kvasi-kristna bygger på att denna kyrkas teologi på flera punkter väsentligt skiljer sig från traditionell kristen tro).

Bland de samfund som tydligast har en demokratisk väljarbas återfinns två äldre svarta samfund, African Methodist Episcopal Church och National Baptist Convention. Medlemmarna i det förstnämnda samfundet gav i undersökningen ett förkrossande stöd, 92 procent, för demokraterna (endast fyra procent föredrog republikanerna) och i det senare återfanns ett stöd på 87 procent (fem procent föredrog republikanerna). I dessa samfund är naturligtvis Obama en stor förebild.

Om vi återvänder till mer samfundsobundna kategorier, såsom ”evangelikaler” eller ”born again”, ser vi även under innevarande valkampanj att det finns en tydlig koppling mellan kyrksamma evangelikaler och det republikanska partiet, men även andra näraliggande kopplingar. Ett exempel: Bland de väljare som säger sig vara såväl evangelikala som republikaner ber 85 procent varje dag.

Den stora strömmen till det republikanska partiet från evangelikala väljare tog alltså sin början med Ronald Reagan. I ett taktiskt lysande tal under Reagans första presidentvalskampanj förklarade han inför en nationell samling med 15 000 evangelikaler: ”Jag vet att ni inte får stödja mig, men jag stödjer er och det ni gör”. Vad menade han? Jo, sedan en skattereform 1954 får en kyrka som har en av skattemyndigheterna skattebefriad status, varken direkt eller indirekt officiellt stödja eller missgynna någon person som deltar i ett politiskt val (Internal Revenue Code § 501(c)(3)). Kyrkor som öppet stödjer eller varnar för en presidentkandidat kan därmed förlora sin skattebefriade status och direkt, och många gånger helt ekonomiskt avgörande, straffas ekonomiskt. Reagan visste detta, men genom några få ord gav han samtidigt sitt stöd till den evangelikala rörelsen, ett stöd som varade under hans åtta år vid makten och som på många sätt var ömsesidigt.

Även republikanerna McCain (2008) och Romney (2012) fick ett stort stöd bland evangelikala väljare, kanske inte minst på grund av partiprogrammet, eftersom många inte önskade en mormon som Romney som president. Den starka kristna kopplingen till republikanerna består. I den nuvarande kongressen uppger för övrigt 300 av 301 republikaner (99,7 procent) sig vara kristna (54 i senaten och 247 i representanthuset – en republikan där är jude av mosaisk bekännelse). Bland demokraterna är antalet självbekännande kristna 81,6 procent (46 i senaten och 188 i representanthuset).

Det republikanska partiets partiprogram innehåller onekligen för evangelikala väljargrupper vissa viktiga punkter, som överensstämmer med klassiskt inriktad tro, såsom i äktenskaps- och abortfrågan. Hillary Clinton, å andra sidan, har kraftfull stött fria aborter, ja, även ”partial-birth-abortions”, det vill säga aborter under vilka man mycket sent under graviditeten helt enkelt avlivar foster genom att först suga ut hjärnan och därefter klippa itu fostret för att kunna få ut det del för del. Förfarandet finns bland annat beskrivet i Högsta domstolens handlingar genom utfrågningar med läkare som utför denna typ av aborter. Clinton driver även samkönade äktenskap på ett sätt som får oliktänkande att ana oro inför eventuellt kommande politiska och juridiska åtgärder.

Många konservativa och kyrksamma kristna har alltså en tydlig tendens att rösta på republikanska kandidater. Men kyrkor och kyrkoledare får alltså officiellt inte stödja någon kandidat. Likväl ser man ibland kyrkliga ledare ta ställning. I de evangelikala leden har det ofta rört sig om republikanska kampanjer och det kan exempelvis ske genom att man ingår i en rådgivande grupp under en presidentkampanj. Så återfanns exempelvis Rick Warren, grundare av och pastor i megaförsamlingen Saddleback Church, i presidentkandidaten Marco Rubios rådgivarstab, samtidigt som Warren var noga med att inte officiellt stödja Rubios kandidatur.

I valet om några dagar, som ofta och av goda skäl betecknas som ett ”anti-val”, ser vi i de senaste undersökningarna att denna hållning även gäller många evangelikala väljare: man tänker rösta på Trump därför att han inte är Clinton. Man är inte nöjd med Trump och röstar inte på honom i positiv mening, utan för att man anser att Clinton som president skulle bli ännu värre för dem. Inte minst skulle hon kunna få möjlighet att utnämna tre nya domare till Högsta domstolen, vilket för decennier skulle kunna få negativa konsekvenser för traditionella kristna världen och därmed för de evangelikala kristna. Snaran kan komma att dras åt för exempelvis skolor och sjukhus i vilka man håller traditionella värden högt. Exempelvis ser några konservativa bedömare att den skattebefriade statusen kan komma att dras in om kyrkor och institutioner inte rättar in sig i det liberala ledet. Därför blir Trump ett rimligt alternativ för socialkonservativa väljare nu den 8 november, även om han knappast ses ett gott exempel eller föredöme för kristen tro. Hans uttalanden och levnadssätt har i stället fått många kristna, män som kvinnor, att reagera starkt negativt. Men samtidigt kan många höra honom tydligt tala om att stödja de kristna i Mellersta Östern, och att han, och inte Clinton, kan mäta sig med Putin.

I Clinton ser man en person som kommer att fortsätta det som uppfattas som Obamas misslyckade utrikespolitik. Även inrikespolitiskt har Obama, genom olika ställningstaganden i exempelvis äktenskapfrågan, hbtq-frågor och i abortfrågan, men även genom otydligheten i förhållandet till islam, vållat besvikelse hos evangelikala och andra väljare. Och med Clinton som efterträdare ser man ingen ljusning. Därför blir Trump för många det enda alternativet, trots allt. Men om han inte godkänner valresultatet? Det gjorde inte heller demokraten Al Gore när han förlorade mot Bush år 2000, kan då svaret lyda.

Civila äktenskap gör slut på striden i kyrkan

Äktenskapsfrågan är infekterad. Det finns ett botemedel: inför civiläktenskap!

Staten ska vara neutral i förhållande till trossamfund och deras uppfattningar. Om staten tvingar samfund och vigselförrättare att handla på ett visst sätt – exempelvis att viga samkönade par – ger man upp denna grundläggande princip. Vissa samfund får då i praktiken en privilegierad ställning. Det är inte rätt att staten betygssätter trossamfund och ger befogenheter enbart åt vissa.

Systemet med att giftermål genomförs i form av civiläktenskap finns redan i flera länder, exempelvis Frankrike och Nederländerna. Där är den borgerliga vigseln juridiskt gällande. Det står därefter var och en fritt att komplettera med en religiös ceremoni där paret ingår äktenskap enligt sin religiösa tradition.

Civiläktenskap skulle kunna punktera de spänningar som finns inom främst Svenska kyrkan: goda prästkandidater som inte kan viga samkönade par prästvigs inte, och aktiva präster med samma inställning nekas högre kyrkliga tjänster. Om civiläktenskap infördes kan en viktig stridsfråga begravas.

Flera krafter arbetar redan för att en sådan här lagändring ska ske. Liberalerna lade i vintras ett sådant förslag, som tyvärr röstades ner av landsmötet. Riksdagsledamot Ulf Nilsson från samma parti har motionerat för en sådan lagändring. Kristdemokraterna har också som helt parti uttalat sig för detta.

Framtiden ligger i civiläktenskap, till makars, kyrkors och samfunds och hela samhällets bästa. Må den dagen och den lagen komma!

Carl-Erik Sahlberg, docent och präst i Svenska kyrkan

Håkan Sunnliden, präst i Svenska kyrkan

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Aftonbladet (enbart pappersversionen) 2016-10-29

Dödshjälp är ingen modell för framtiden

Författaren Claes Britton gör i lördagens SvD ett känsloladdat angrepp på svensk lagstiftning som inte tillåter att aktivt döda patienter. Sjukvården har ända sedan läkekonstens fader Hippokrates dagar haft ett fast uppdrag – att ibland bota, ofta lindra, alltid trösta, men ”icke ge någon gift, om man ber mig därom”. Lagstiftare och läkare gör väl i att hålla fast vid de principer som behöver vara bärande för en civiliserad sjukvård också i framtiden.

Det är med medkänsla man tar del av den vanmakt inför sin mors död som Claes Britton uttrycker. Men hans beskrivning kan samtidigt inte användas som generell bild av döende patienter i 2010-talets Sverige. I sin text använder han återkommande mycket drastiska ord som att dödsprocesser i vårt land skulle innebära ”tortyr”, ”fruktansvärda lidanden” och ”panisk skräck”. Han summerar med att många människor just nu ”lider djävulska kval” på grund av att svensk lag inte tillåter dödshjälp. Det är ett starkt känslomässigt språk. Men det måste tydligt understrykas att detta inte är en adekvat beskrivning av svensk sjukvård av idag.

Döendet som en process av svåra plågor har inte alls varit ovanlig under gångna tidsepoker. Också under det senaste seklet har det funnits situationer där många har mött döden under hemska omständigheter, framför allt i krigssituationer där ingen smärtlindring och ingen närstående funnits vid den döendes sida. Genom historiens gång har vi dock nått ett mer civiliserat och människovärdigt samhälle. Det gäller också döendet. Dagens Sverige är långt ifrån det sjukvårdsmässiga U-land som dödshjälpförespråkare ofta målar upp som en slags skräckbild. Vi har både en sådan medicinsk kompetens och sådan tillgång på smärtstillande och ångestdämpande medel att patienter idag har en större möjlighet till en värdig död än någonsin tidigare. Det vore fruktansvärt om vi i en sådan tid skulle kliva tillbaka till en inställning som inte kan anses höra hemma i ett modernt land.

För några år sedan medverkade jag i en offentlig debatt om dödshjälp mot Torbjörn Tännsjö. Jag avslutade med att återberätta en samtidsbild från överläkare Mikaela Luthman om hur hon tog emot en ung man som var döende i cancer, och som kom in till palliativvården i svår ångest och först besvarade alla frågor med ”Jag vill dö”.

Hon berättade hur hon och övrig personal genom att visa honom värme, respekt och omvårdnad kunde hjälpa honom ut ur hans mörker till en god sista tid, där han fick sluta sitt liv tillsammans med sina närmaste – utan lidande. När jag tog i hand efter genomförd debatt lutade sig Tännsjö mot mig och sade avmätt: ”Ja, sådär demagogiskt kan man förstås också avsluta!” Men att berätta om hur vi också på ett djupare plan kan möta medmänniskan i sin sista och allra mest utsatta tid är inte demagogi – att på ett osakligt sätt spela på känslor. Det är att ta döendet på så stort allvar som det förtjänar.

Det är däremot noterbart hur dödshjälpförespråkare ofta bygger sin argumentation på känslor av frustration eller fruktan. Även dessa känslor är värda att ta på allvar. Döden är något som ingen människa närmar sig lättvindigt. Men vi möter vår medmänniska bäst genom att vi tillsammans bygger en livets kultur kring livets slutskede. Om sjukvården får möjligheten att ge ett sådant bemötande kan den här fruktan reduceras hos både döende och närstående, så att patienten kan få en i ordets rätta bemärkelse värdig död.

Claes Britton kritiserar den palliativa vården i Sverige. Det är helt riktigt att det finns potential till förbättring av denna viktiga vård i livets slutskede. Men alternativet är inte att välja döden som utväg. Brittons beskrivning ger inte heller rättvisa åt de fantastiska vårdanställda som varje dag ger ett ovärderligt stöd till många patienter som nalkas slutet av sitt liv.

Det är inte alls ovanligt att patienter kan uppleva ångest inför döendet, men forskning visar att det i första hand rör sig om en existentiell ångest, en oro som oftast grundar sig i att man inte känner sig redo att dö. Sådana känslor avhjälps inte med en spruta som snabbt gör slut på livet. Den bästa hjälpen mot den sortens lidande i livets slutskede är aldrig att erbjuda döden, utan att erbjuda gemenskap, närhet och omtanke. Då kan de flesta patienter också nå det stadium där de accepterar döden och vågar möta den med värdighet och – ja, faktiskt – frid.

Den ofta använda bilden av döendet som en tid av outhärdlig smärta är helt enkelt inte sann. Under 2015 uppgav 80 procent av Sveriges palliativpatienter under sin sista vecka i livet att de inte upplevde någon smärta, eller att de fick den helt lindrad. Den andel som uppgav att de inte upplevde att deras smärta lindrades var försvinnande liten, endast 0,2 procent. Vid outhärdlig smärta kan sjukvården alltid ge lindring, i extrema fall söva patienten. Kompetensen är idag mycket god om såväl smärtlindring som människans övriga behov i livets slutskede. De behov som vården idag framför allt lyfter fram är existentiell hälsa och att ge patienten en känsla av sammanhang. En ytterligare förstärkt palliativ vård och hospicevård i Sverige kan fylla just dessa behov ännu bättre och förhoppningsvis en gång för alla tysta kraven på dödshjälp.

Ett samhälle som aktivt tillåter att medborgare dödas, som alternativ till att erbjuda dem lindring och tröst, det är ett primitivt samhälle. En sådan praxis tillhör forntiden, inte framtiden. Låt oss därför inte vrida klockan tillbaka, utan istället fortsätta att tillsammans bygga en omsorgens och livets kultur.

Per Ewert

direktor vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2016-10-05

Claphaminstitutet anordnar seminarium om svensk skollagstiftning

Mind the Gap – Seminarium om frihet på utbildningsområdet

Claphaminstitutet anordnar tillsammans med Scandinavian Human Rights Lawyers och Kristna Friskolerådet ett seminarium om glappet mellan svensk skollagstiftning och internationella konventioner 16 november på central plats i Stockholm. Hur står sig Sverige vid en internationell jämförelse avseende frihet på utbildningsområdet? Frågan har blivit extra aktuell med tanke på den senaste tidens diskussion om förbud mot religiösa skolor.

Rapporten Freedom of Education Index 2016 är en global genomgång av friheten inom utbildningsområdet, land för land. Organisationerna Oidel och Novae Terrae, som tagit fram rapporten, kommer till Stockholm för att presentera sina slutsatser vid detta seminarium. De kommer då bland annat att beröra orsakerna till Sveriges ranking i indexet och jämföra med andra områden som berör mänskliga rättigheter.

För organisationen Oidel, som har konsultativ status i både Europarådet och FN, medverkar Claire de Lavernette och Ignasi Grau. Luca Volontè, tidigare ordförande för EPP (den största partigruppen inom EU) i Europarådet medverkar för organisationen Novae Terrae. Claphaminstitutets direktor Per Ewert öppnar seminariet med ett kort inledningsanförande. Övriga talare är Ruth Nordström, chefsjurist vid Scandinavian Human Rights Lawyers och Sven Magnusson från Kristna Friskolerådet. De kommer att ta upp problemet med formuleringar i den svenska skollagstiftningen som strider mot bland annat Europakonventionen.

För frågor samt närmare info om exakt tid och plats, kontakta oss på info@clapham.se

Logotype Clapham för Word mm

SHRL

Hem

Inbjudan går ut till: Ledamöterna i Riksdagens Utbildningsutskott; Utbildningsdepartementet; Skolverket; Skolinspektionen; Sveriges Kommuner och Landsting; Sveriges Kristna Råd; Friskolornas Riksförbund; Idéburna Skolors Riksförbund; Framstegsskolan (f.d. Sveriges Islamiska Skolor); Hillelskolan; Förbundet Humanisterna; Sveriges Elevkårer; Sveriges Elevråd

Stark rättslig grund för samvetsfrihet

Linda Steen är barnmorska och kristen. Hon vill av religiösa och samvetsmässiga skäl inte ta befattning med verksamhet som på något sätt innebär medverkan till abort, framkallande av missfall eller annat som kan resultera i att ett foster fördrivs eller dödas, alltså sådana ingrepp som ryms inom begreppet ”abortverksamhet”. Hon möter nu sin arbetsgivare, Landstinget Sörmland i Nyköpings tingsrätt för att pröva arbetsgivarens beslut att neka henne arbete av ovanstående skäl.

Barnmorskan Linda Steen står i denna fråga på en stabil rättslig grund. När abortlagen utarbetades gällde regeringsformen 1809, som stadgade att ”Konungen bör … ingens samvete tvinga eller tvinga låta”. Samvetsfriheten och respekt för denna var sålunda en överordnad grundlagsfäst rättsprincip vid tidpunkten då abortlagen utarbetades och antogs. Det var därför naturligt att synsättet i RF 1809 återspeglades i abortlagen. I proposition med förslag till abortlag anförde föredragande departementschefen: ”Frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort har tagits upp av flera remiss­instanser, vilka genomgående framhåller vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.”.

Socialutskottet uttalade sig i samma lagstiftningsärende: ”Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersona, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad.” 1983 förtydligade socialutskottet ovanstående: ”Utskottet vill samtidigt uttala att utskottet är berett att ånyo pröva den här aktuella frågan för den händelse det skulle visa sig att någon sjukvårdshuvudman söker tvinga läkare eller annan sjukvårdspersonal att medverka vid abort, trots att vederbörande befattningshavare av etiska eller religiösa skäl finner sådan medverkan oacceptabel”.

Som framgår av dessa uttalanden bygger abortlagen på att medverkan vid abort som utgångs­punkt och huvudregel inte kan påtvingas sjukvårdspersonal.

Även i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) är samvetsfriheten starkt skyddad enligt artikel 9. Religions- och samvetsfriheten omfattas här som en mänsklig rättighet. Det gör däremot inte abort. Rätten till liv skyddas däremot av Europakonventionen. En person som förvägras att manifestera sin kristna religion eller följa sitt samvete genom att vägra ha befattning med abort får sålunda sin religions- och/eller samvetsfrihet inskränkt.

2010 antog Europarådets parlamentariska försam­ling Resolution 1763. Resolutionens huvudtema och besked är skydd mot påtvingad medverkan i abortverksamhet av varje slag: ”No person, hospital or institution shall be coerced, held liable or discriminated against in any manner because of a refusal to perform, accommodate, assist or submit to an abortion, the performance of a human miscarriage, or euthanasia or any act which could cause the death of a human foetus or embryo, for any reason”.

Resolution 1763 och dess efterföljare kan ses som en förklaring av Europakonventionens Artikel 9. Resolutionen tar inte någon som helst ställning till abort – varken för eller emot – utan hänvisar till nationell lag beträffande abort.

En inskränkning av en mänsklig rättighet skall vara nödvändig ”med hänsyn till den allmänna säkerheten eller skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”. I detta ligger att inskränkningen skall ha ett godtagbart ändamål. Säkerställande av tillgång till abort är ett godtagbart ändamål. Säkerställande av att det på medicinska kliniker där abort förekommer inte skall finnas något anställd som inte medverkar i abortverksamhet är inte ett godtagbart ändamål, då det strider mot Artikel 9 EKMR.

En enskild barn­morskas vägran att medverka vid abortverksamhet har inte något som helst samband med eller inverkan på den principiella tillgängligheten av abort i Sverige. Den har inte heller något som helst samband med eller inverkan på den praktiska tillgängligheten av abort i Sverige.

Inskränkningen av Linda Steens religions- och samvetsfrihet är dels etisk, dels praktisk. På det etiska planet rör sig om ett ingrepp på för henne grundläggande etiska värden. Läran om livets början är en central del av kristen etik. Respekt för livet är likaledes en central del av kristen tro och etik. Tidpunkten för livets början är enligt den dominerande kristna etiken konceptionsögonblicket.

På det praktiska planet har det uppkommit ett yrkesförbud för Linda Steen. Detta är en synner­ligen långtgående åtgärd av livsav­görande betydelse. Som alternativ till yrkes­­förbud kunde personal­administrativa åtgärder istället ha vidtagits. Sådana åtgärder förekommer av olika skäl regelmässigt på arbetsplatser. Dessa vidtas i alla konventions­länder där samvetsfrihet råder och som gör att respekt för samvetsfrihet kan iakttas där.

När internationella konventioner ska tillämpas ges medlemsstaterna ett utrymme för egna nationella bedömningar, s.k. margin of appreciation. Denna är starkt förknippad med om det finns samsyn bland medlems­länderna i den fråga som saken gäller. I detta ärende finns en nästan total europeisk samsyn att godta vägran att medverka i aborter av samvetsskäl. Sverige måste därför kunna rättfärdiga begränsning av samvetsfri­heten med skäl som är specifika för Sverige jämfört med den stora majoriteten av medlems­länderna i Europarådet, till exempel Danmark och Norge. I alla dessa andra länder organiseras abortverksamhet på sådant sätt att samvetsfri­heten kan respekteras.

För att en inskränkning av religionsfriheten med sådana konsekvenser skall kunna godtas fordras alldeles särdeles tungt vägande motstående intressen. Vägran att anställa en barnmorska, som av genuina religions- eller samvetsskäl inte medverkar i abortverksamhet, uppfyller varken kravet på nödvändighet eller på proportionalitet i Artikel 9 EKMR. Linda Steen har trots sådan grund vägrats anställning. Linda Steen har därmed fått sin religions- och sin samvetsfrihet kränkt. Detta rättsläge innebär sålunda att Landstinget Sörmland kan åläggas att betala skadestånd till Linda Steen för den rättighetskräkning som landstinget utsatt henne för.

Reinhold Fahlbeck, professor emeritus i juridik, Lunds Universitet

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad först på claphaminstitutet.se 2016-09-23, och därefter i Hemmets Vän 2016-10-13



					

					
				

Moment 22 för syriska anhörigflyktingar

Förra höstens helomvändning i migrationspolitiken placerar Sverige på gränsen för huruvida vi uppfyller våra internationella åtaganden i fråga om flyktingar. Det är väl känt. Men alla är kanske inte medvetna om att även de flyktingar påverkas som kom till Sverige innan gränsstängningarna klubbades, genom att vårt land numera i praktiken inte längre tillåter anhöriginvandring för den stora gruppen syriska flyktingar.

På Migrationsverkets hemsida står det visserligen att anhöriga som antingen kan försörja sig själva eller bli försörjda av anhöriga i Sverige har rätt att återförenas med sin nära familj i Sverige. Men i realiteten är detta omöjligt, åtminstone för syrier. Moment 22 uppstår nämligen enligt följande:

Ansökan om familjeåterförening för flyktingar ska fyllas i digitalt, och därefter ska den enligt migrationsverket ”avslutas”. Med detta avser Migrationsverket en intervju på en svensk ambassad. Migrationsverkets hemsida ger ingen information om att en sådan ansökan måste lämnas på någon särskild ambassad, utan anger enbart att den ska lämnas på en svensk ambassad. Den ambassad som ligger i det närmaste land dit syrier kan resa är den i Khartoum i Sudan. Dit går också reguljärflyg från Damaskus varje vecka. Försöker man söka återförening genom denna ambassad får man dock detta svar (översatt från engelska):

 ”I enlighet med svensk flyktinglagstiftning, kan endast följande svenska ambassader utomlands ta emot ansökan om uppehållstillstånd från syriska medborgare: Abu Dhabi, Amman, Ankara, Kairo, Riyadh samt generalkonsulatet i Istanbul. Statslösa personer från Syrien kan även ansöka vid Honorärkonsulatet i Beirut. Vi ger samma svar till alla sökande som vänder sig till ambassaden. Det finns i nuläget inga undantag.”

Alla ambassader som räknas upp i mejlet ligger i länder som lika undantagslöst som den svenska ambassaden i Khartoum avvisar alla syrier som söker uppehållstillstånd. Det gäller även syrier som bara vill resa till landet ifråga. Det är alltså omöjligt att på lagliga och trygga vägar få återförenas med sin familj i Sverige om den anhörige bor i Syrien.

 I 5:e Mosebok i Bibeln står att läsa: ”Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan.” Hur kan den svenska regeringen, som trots allt är en regering i ett demokratiskt land med en kristen värdegrund så tydligt vränga rätten för invandraren och dennes familj? Hur kan man vränga rätten för alla barn som skilts från sina föräldrar på grund av kriget i Syrien? Hur kan man sära på äkta makar som kriget tvingat att leva på skilda håll genom denna uppenbara lagvrängning?

Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti som uttalat vill slopa anhöriginvandring. På pappret stödjer inget annat riksdagsparti det kravet. Inte heller Socialdemokraterna eller Miljöpartiet säger sig vilja stoppa anhöriginvandring helt och hållet.

Så varför administrerar den svenska regeringen på detta sätt ett enda riksdagspartis politik?  Om det är sant att regeringen inte vill slopa all familjeåterförening måste syrier snarast tillåtas söka familjeåterförening på alla svenska ambassader och inte bara på ett fåtal, vilka alla är näst intill omöjliga att nå för just syrier.

Lena Andersson
ordförande i Kalix FN-förening

Ivar Gustafsson
docent i matematik

Allan Emrén
fil dr i fysikalisk kemi

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Kyrkans Tidning 2016-09-22, Bohusläningen 2016-09-10

Det fria ordet måste värnas

Yttrandefrihet är ett av tidens stora ord. Årets Bok- & biblioteksmässa i Göteborg valde i sin planering att fokusera på just det temat. Men sedan blev det inte som man tänkt. En tidning på högerkanten kom att bli ett test för Bokmässans praktiska hållning till det fria ordet. Nya Tider med påstådda nazistiska kopplingar fick som bekant till slut klartecken att medverka som utställare, men det var många turer dessförinnan. Det sista (senaste?) draget i följetongen om Nya Tider och Bokmässan är att tidningen godkänts – men efter vad som framkommit inte till följd av något förändrat synsätt rörande yttrandefriheten utan på grund av juridiska teknikaliteter. Enligt kontraktet framgår det att utställaren av just sådana skäl inte kan sparkas ut.

Efter häftiga påtryckningar och hot om bojkott från andra utställare hade ledningen svängt och uteslutit Nya Tider, som ursprungligen erbjudits plats. Den ofrivilliga ironin uppstår av att mässan valt att lyfta fram just yttrandefriheten som årets tema. Här handlade det uppenbarligen om en ohelig allians mellan vänsterideologer och kapitalister. Ägarna, bolaget som driver bokmässan, tycks vara livrädda att gå miste om intäkter. Ideologisk makt och pengar väger tungt inför konkreta ställningstaganden – sedan kan man alltid i efterhand hitta argument för sina val. Den aktuella tidningen delar inte värdegrund med Bokmässan, yttrade vd Maria Källson i en intervju (GP 24/8).

”Vi står för allas lika värde och det gör inte Nya Tider”, fortsätter Källson. Med detta mantra kan meningsmotståndare sättas ur spel i dagens snäva debattklimat. Alla åsikter får finnas, bara ni tycker som vi, tycks man mena. Så lyder den gällande normen i det annars påstådda normfria Sverige, och iakttagare från andra länder påtalar den smala åsiktskorridoren i vårt land. Yttrandefriheten och valet av andra infallsvinklar måste tillåtas i praktiken, inte bara i teorin. Det fria ordet är en färskvara, en ömtålig planta som behöver skyddas i varje tid.

Tanken går till en journalist som i en ytterst vansklig situation försvarade det fria ordet. Stig Fredrikson befann sig i en långt svårare sits än Maria Källson, då han med stora personliga risker smugglade ut den ryske författaren Alexander Solsjenitsyns bokmanus till väst – ut ur Sovjetunionen, ett land utan yttrandefrihet. I förordet till sin bok, ”Alexanders kurir. Ett journalistliv i skuggan av det kalla kriget” (2004), yttrar Fredrikson: ”Idag är kunskaperna om vad systemet i Sovjetunionen gjorde med människorna där förfärande dåliga hos många människor i Västeuropa.”

Den totalitära regimens elit gjorde allt för att tysta alla oönskade röster, i realiteten sådana som inte delade den påbjudna värdegrunden. När bara en åsikt tillåts, har samhället blivit osunt.

Yttrandefrihet innebär därför att låta olika röster komma till tals. Man bör därför inte reflexmässigt stänga ute eller överrösta icke önskvärda opinionsyttringar – knappast heller med klockringning i kyrktornet. Självfallet gäller detta i synnerhet de tillfällen, då yttrandefriheten står i fokus för intresset. Det är alltid bättre att sakligt bemöta åsikter än att slänga ut dem utan att ta debatten. Bokmässans vd hävdar att man inte är ”i åsiktsbranschen” – ett påstående som efter skandalen i Göteborg känns ytterst suspekt. Om man vill stänga ute extremister finns det säkerligen anledning att granska även andra utställare och medverkande. Oktoberförlaget finns på plats med sina tydliga kopplingar till kommunismen. Kanske det allra mest flagranta exemplet är den s.k. Lenins barnhörna som år efter år bereds utrymme. Vi kan bara tänka oss vilken uppståndelse det skulle bli om Bokmässan inbjöd en Hitlers barnhörna …

Därför kvarstår uppmaningen till Bok & Biblioteksmässan och andra opinionsbildare: Tänk noga igenom vad som menas med det fria ordet. Var konsekvent när det gäller att bedöma ytterlighetsrörelser. Grupper med rötter i totalitära ideologier finns både på höger- och vänsterkanten. ”Blott i det öppna har du en möjlighet”, lär oss psalmen. Det är ett gott råd i detta sammanhang.