Gud bevare oss för gudlösa regimer!

Man hör inte så sällan att ”religion är farligt” eller att ”religion ligger bakom alla krig”. Andemeningen blir att om religionen försvann skulle jorden bli närmast ett paradis. Och visst har mycket ont genom historien skett under religionens och också den kristna trons täckmantel, men om vi ändå vill hyfsa till samtalet skulle vi kunna gå igenom t.ex. 1900-talets väpnade konflikter och fråga oss: Var dessa krig religionskrig? Vi kan nämna rysk-japanska kriget 1904-05, första världskriget, finska inbördeskriget, ryska inbördeskriget i början av 1920-talet, kinesisk-japanska kriget i slutet av 1930-talet, andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, befrielsekrigen i Afrika på 1970-talet, Kuwaitkrisen och så vidare. Inte ett enda av dessa krig var i grunden religionskrig.

Religionshistorikern Karen Armstrong kom nyligen med sin uppmärksammade bok ”Med Gud på vår sida” som uttrycker just denna insikt: Det är till allra största delen politiska och ekonomiska skäl som ger upphov till krig, inte religiösa. Om vi då förhoppningsvis har hyfsat till samtalet något kan vi ta tid att åter öppna historieböckerna. Religionens kritiker tycks ha förbisett att det var den kristna kyrkan som bistod folk under alla de farsoter som gick över Romarriket. Man har glömt att när den kristna missionen kom till Europa så försvann seden med ättestupor för att avliva gamla, sjuka och oönskade barn. De har förträngt att det var katolsk mission i Sydamerika som stod upp på lokalbefolkningens sida mot de grymma spanska konkvistadorerna och bildade indianreservat för att skydda urbefolkningen, varav de s.k. ”reducciones” i Paraguay är de mest kända.

Ateismens förespråkare tycks inte heller ha läst om den kristne parlamentarikern William Wilberforces envetna kamp mot slaveriet i de brittiska kolonierna så att det förbjöds delvis 1807 och slutligen 1833. De kanske inte har hört talas om baptisten William Careys mångåriga kamp mot änkebränningen i Indien, innan den slutligt förbjöds 1829. De har förträngt David Livingstones kamp för att väcka en världsopinion mot den arabiska slavhandeln i Östafrika innan sultanen på Zanzibar förbjöd den 1873. Andra historiska portalhändelser som tycks vara bortglömda i den religionsfientliga retoriken är den kristne väckelsemannen Charles G. Finneys skydd av flyende slavar från amerikanska södern i sitt universitet Oberlin, predikantdottern Harriet Beecher Stowes opinionsbildande bestseller ”Onkel Toms stuga” i samma ärende, men också metodisten Abraham Lincolns avskaffande av slaveriet i USA.

De opinionsbildare som vill utmåla tron som våldsam och människofientlig verkar heller aldrig ha besökt t.ex. Afrika och sett missionens tre hus över nästan hela kontinenten – kyrkan, skolan och sjukhuset. De tycks knappast heller på nära håll ha sett kyrkor som ligger i framkant för att hjälpa dagens missbrukare, i bland annat vårt eget land.

Verkligheten är istället den, att det är de kristna kyrkorna som genom historien mest och starkast stått på de svagares sida medan ateistiska, kallhudade diktaturer och regimer genom historien slaktat folk. Öppna historieböckerna igen och läs till exempel om det ateistiska nationalkonventets terror under franska revolutionen, ateistiske Stalins slakt av tiotals miljoner människor i Sovjetunionen, Nazisternas utrotande av sex miljoner judar, Pol Pots och de ateistiska röda khmerernas folkmord i Kampuchea där en fjärdedel av befolkningen utplånades. Listan kan göras längre.

Nej, vi är beredda att hellre hålla med statsmän som Vaclav Havel i Tjeckien och Helmut Kohl i Tyskland, som var med och upprättade Europa i slutet av 1900-talet och som båda menade att regimer inte klarar sig utan en grundläggande tro, utan Gud. Ja, tack och lov – Gud bevare oss för gudlösa regimer!

Carl-Erik Sahlberg, docent i kyrkohistoria, f.d. direktor S:ta Clara kyrka

Mats Tunehag, ledare för den globala tankesmedjan Business as Mission

Tuve Skånberg, riksdagsledamot och teol dr i kyrkohistoria

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Kristianstadsbladet 2016-05-18

Familjen – samhällets grundläggande gemenskap

Den näst sista artikeln i vår serie om samhällets sju grundpelare handlar om familjen, och dess viktiga roll för att bygga ett gott samhälle. Ett kort utdrag ur texten:

”(…)Individualismens svenska högborg visar istället upp rader av mänskliga tragedier: krossade förhållanden, brustna band mellan föräldrar och barn, mängder av självmordsförsök, och ständigt ökade sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa. Något har gått snett i det sekulariserade Sverige. Man har slitit sig fri från religionens band, men istället fastnat i långt mer destruktiva bojor. Statistiken är entydig: ju fler splittrade familjer, desto större brottslighet och desto allvarligare sociala problem bland barn och unga.

Alternativet till individens frigörelse beskrivs ofta som en fjättrande fångenskap.  Men motsatsen till vårt lands individcentrering kan istället stavas överlåtelse. Att en man och en kvinna frivilligt överlåter sig åt ett livslångt förbund med bara varandra ger en långsiktig stabilitet och harmoni som tillfälliga passioner aldrig kan överträffa. (…)”

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2016-05-13. Hela texten finns att läsa i papperstidningen eller i inloggat läge på tidningens hemsida.

Clapham i Almedalen 2016

Claphaminstitutet har genom åren haft för vana att anordna ett eller två seminarier under Almedalsveckan. Den traditionen fortsätter vi även i år. Tisdag den 5/7 och torsdag den 7/7 håller vi seminarier på skeppet Elidas däck, ett med högaktuell utrikespolitisk inriktning och ett med fokus på flyktingfrågan. Vi släpper exakta rubriker och medverkande om någon vecka, men den som avser att besöka Almedalen kan skriva in datumen i almanackan redan nu.

En tam kyrka blir irrelevant

Nästa artikel i vår serie om samhällets sju grundpelare handlar om religionens och kyrkans roll i samhällsbygget. Texten illustrerar hur snett det kan gå när kyrkan sviker sitt uppdrag, men också vilken betydelsefull roll religionen kan spela i ett gott samhälle.

”(…)Bibeln och hela kyrkohistorien ger många lärorika exempel för nutida kristna som upplever sig leva under press. Den normala situationen för Guds folk har aldrig varit att leva i ro och med statsmakternas välsignelse. Såväl Bibelns som kyrkohistoriens centralgestalter har tvärtom nästan ständigt varit i opposition mot makten. Guds företrädare har genom historien gjort allra störst intryck när de har agerat på sin Herres mandat och utmanat politiska härskare. Det är då de har vunnit respekt och kunnat påverka sitt samhälle. Där Guds folk istället har suddat ut sin identitet för att vara världen till lags har de däremot snabbt förlorat i inflytande. (…)”

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Texten publicerad i Världen Idag 2016-05-06

Hela texten finns som vanligt i Världen Idags papperstidning, eller som inloggad på tidningens hemsida.

Kulturen – ett verktyg för skönhet och upprättelse

Claphaminstitutets principiella artikelserie om samhällets sju grundpelare går vidare med området Kultur och underhållning, ett område som kan bygga upp eller riva ner. Ett utdrag ur texten:

”…Men kulturen är också ett oöverträffat medel att belysa tillvarons mörka rum, som en sätt att illustrera den stora berättelsen om Skapelse-Fall-Återlösning. Kulturen kan resa upp betraktaren ur hennes missmod; den kan väcka ett moraliskt ställningstagande och inspirera till handling. Författaren Henri Nouwen har berättat om hur oerhört starkt berörd han blev av Rembrandts målning ”Den förlorade sonens återkomst”. Den blev för honom en berättelse om livet och om hela mänsklighetens öde. Inget förvandlade Nouwens liv som den målningen.

Precis så fungerar kulturen, när den är som allra bäst. All kultur har självfallet inte som direkt syfte att kommunicera kristen tro. Men för att komma till full rättvisa bör kultur och underhållning direkt eller indirekt reflektera skapelsens skönhet och glädje, där både producent och åskådare kan växa och blomstra till något stort och vackert. …”

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Texten publicerad i Världen Idag 2016-04-29

Hela texten återfinns i papperstidningen samt i inloggat läge på hemsidan.

Clapham medverkar på konferensen Rustad 2016

I helgen 29/4-1/5 anordnas den nordiska konferensen Rustad för andra gången i Citykyrkan, Stockholm. Claphaminstitutet medverkar vid konferensen genom direktor Per Ewert, som på lördagen håller föredrag och deltar i panelsamtal på temat ”Immigration, integration och flyktingar”. Mer info om Rustad 2016 och möjlighet till anmälan finns på konferensens hemsida.

Medier – redskap för sanning och rättfärdighet

Denna veckas text i artikelserien om samhällets grundpelare handlar om massmedier, hur också nyhetsvärlden kan byggas på de principer och värden som den kristna tron förmedlar. Artikeln avslutas:

”…Den senaste tidens avslöjande av Panamadokumenten är ett lysande exempel på en journalistik efter bibliska principer. Grävande journalister över hela världen höll ärendet hemligt medan de metodiskt rullade ut härvan som avslöjade makthavare som medvetet gömt undan pengar i skatteparadis. Samma vecka lyckades en journalist på Aftonbladet efter uthålligt grävande hjälpa en oskyldigt dömd man att efter trettio år få resning efter ett mord som begåtts av en annan.

Precis så ska medier arbeta. Den oskyldige ska kunna frikännas, och den skyldiges skuld blottläggas. Medier behöver inte vara organ för ytlighet och konflikt som drar befolkningen i en riktning de inte har bett om. Medier kan istället verka för sanning, rättfärdighet och försoning.  Med den typen av ledstjärnor kan Sveriges medielandskap förvandlas till det bättre, och därmed också hela samhället.”

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Hela texten återfinns i pappersutgåvan av Världen Idag, samt på tidningens hemsida i inloggat läge.

Varför tvingades inte Kaplan bort förrän nu?

Den stora frågan är inte varför bostadsminister Mehmet Kaplan tvingas bort nu, utan varför det inte skett tidigare. Eller – för att gå till roten med frågan: Varför kallades Mehmet Kaplan över huvud taget in som minister i Sveriges regering? Hans islamistiskt inriktade preferenser var tydliga redan när han gick in i regeringen, likaså hans motvilja mot Israel och det judiska folket.

Det kan också ifrågasättas varför svenska medier inte gjorde det här ganska enkla grävande journalistiska arbetet långt tidigare? Fakta om Kaplans kopplingar och uttalanden har funnits tillgängliga för den som har velat ta del av dem, och verkligheten ser inte annorlunda ut idag än den gjorde när Kaplan utsågs till minister. När vi nu ser saken i efterhand finns det ingen rimlighet i att Kaplan nu har fått sitta snart två år som bostadsminister utan att visa upp något egentligt engagemang för sin ministerportfölj, samtidigt som han har haft och uppenbarligen även fortsatt de kontakter med radikala krafter som nu har lett till hans avgång. Det vore lämpligt om riksdagens konstitutionsutskott kunde gå till botten med hur den här affären har skötts från början till slut.

Det är lätt att dra paralleller till när Omar Mustafa valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse, men tvingades bort efter mindre än en vecka när det stod klart att han sympatiserat med personer och ideologier som låg en bra bit ifrån svenska demokratiska grundtankar. Även här var antisemitiska kopplingar en stark faktor till att Mustafa fick stiga av.

Statsministern hänvisar nu till att den ”samlade bedömningen” gjort att Kaplan nu på egen begäran har avgått. Det hade varit mer klädsamt om statsministern hade förklarat att Kaplans uttalanden och extremistiska kopplingar är oacceptabla för ett statsråd. En väl avvägd samlad bedömning av hela situationen pekar däremot på att både fallet Mustafa och fallet Kaplan är utslag av samma fenomen: båda regeringspartierna har varit intresserade av att få in en representant för det muslimska samhället, vilket naturligtvis också är ett försök att öka sitt stöd i den väljargruppen. Men i sin entusiasm har de inte gjort det nödvändiga arbetet med att säkerställa att den inkallade galjonsfiguren också omfattar de demokratiska värderingar som bär vårt samhälle. Eller också har de haft kunskapen, men valt att strunta i den. Båda varianterna är mycket beklagliga.

När det gällde Omar Mustafa gjorde Socialdemokraterna snabbt bedömningen att hans kopplingar inte var förenliga med ett politiskt ledarskap i ett ansvarstagande parti. Oklarheten om förhållandet mellan religion och politik tillsammans med de antisemitiskt doftande uttalandena var och är omöjliga i ett lands politiska ledning.

Även i fallet Kaplan borde Miljöpartiet, statsminister Stefan Löfven och även Sveriges journalistkår ha gjort den kopplingen för länge sedan.

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2016-04-18

Friskvård viktigare än plåster i samlevnadsundervisning

Den 1 april lanserade Stockholm stad utbildningssatsningen ”Respekt och självrespekt” – detta efter att ha testkört programmet i fyra högstadieskolor. Upprinnelsen till satsningen är en insikt om att något måste göras som en motreaktion efter de många övergrepp och sexuella ofredanden som har rapporterats från festivalen We are Sthlm. Även det ökade antalet gruppvåldtäkter bland ungdomar, med en kulmen hösten 2013, ligger med i potten.

Problemen visar sig dock vara större än några enstaka incidenter. Sexuella övergrepp och avsaknad av respekt för den kroppsliga integriteten har på senare tid rapporterats från hela riket. Leila Baksi, projektledare för utbildningssatsningen, berättar i pressen om en allmän normförskjutning, där en ny norm har uppstått bland unga killar som menar att det är fullt legitimt att ta för sig hur man vill med vilka tjejer man vill. Som en av de killar som är engagerad i projektet uttrycker det:
– Grabbarna fattar inte riktigt vad de håller på med, de kopplar inte att det inte är okej att göra vad man känner för. Det är så normaliserat att ingen ser problemen.

Detta är förstås djupt oroväckande. Men varken sexuella eller andra normer uppstår i ett vakuum. Att insikten nu börjar sippra ner i det svenska samhället att en destruktiv normförändring har skett på det sexuella området är förstås glädjande. Men samtidigt finns det anledning att fundera på hur denna trend ska kunna motverkas.

Satsningen på ”Respekt och självrespekt” verkar i detta sammanhang lovande, och vi hoppas att många kommer att ta vara på den möjlighet som projektet erbjuder. Samtidigt pågår dock ett ännu mer omfattande projekt i skolans värld, som i bästa fall kan hjälpa men i många fall stjälpa detta arbete – nämligen den normkritiska pedagogiken.

Spontant kan man väl tycka att det måste vara just normkritik vi i detta läge är i behov av. I viss mån kan det förstås vara så. Men normer kan vara av olika slag, och all normkritik är inte till hjälp i den aktuella situationen. Den normkritik som just nu lanseras i Sveriges skolor är dessvärre av ett helt annat slag än den som ovanstående problematik skulle kunna bli hjälpt av. Huvuddelen av sin inspiration hämtar den från den internationella queerrörelsen, där allt tal om normalt och onormalt är bannlyst. Könet betraktas som en social konstruktion, och den sexuella identiteten som flytande. På vilket sätt ska detta vara till hjälp för ungdomar som brottas med svårigheten att sätta sunda gränser? Snarare innebär det ju en potentiell sexualisering av alla relationer med jämnåriga, eftersom alla måste betraktas som potentiella sexpartners.

Lika illa är det när man ser till många material som i dag används för skolans sex- och samlevnadsundervisning. Även där är normkritiken det ”stora nya”. De normer man vänder sig emot är dock inte primärt de som ”Respekt och självrespekt” jobbar med. Särskilt de material som har RFSU som avsändare vänder sig i stället mot sådant som kärleksnormen (att man bör vara kär i den man har sex med), trohetsnormen (att sex bör gå hand i hand med ett långsiktigt åtagande) och tvåsamhetsnormen (att man bara bör ha en sexpartner åt gången). Är det inte just denna typ av normkritik som många av dagens ungdomar har tagit in, och som därmed ligger till grund för deras förändrade sexuella beteende?

I kontrast till den queer-inspirerade normkritiken talar skolans läroplan om ett antal centrala värderingar som varje skola är skyldig både att gestalta och förmedla: människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta. Man ska även fostra eleverna till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Tänk om vi skulle börja satsa på dessa saker i stället för den normkritik som i praktiken syftar till att bryta ned det som läroplanen föreskriver? Då kanske vi inte ens skulle behöva en sådan lovvärd satsning som ”Respekt och självrespekt”?

Olof Edsinger, författare och talesperson för NfS – Nätverket för samlevnad och sexualitet
Therése Ewert, lärare och samtalsterapeut
Bengt Malmgren, överläkare, specialist i psykiatri

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i tidningen PolEtik 2016-04-14, samt i Hemmets Vän 2016-04-21

Utbildning byggs bäst på bibliska värden

Den andra pelaren i artikelserien om ett gott samhällsbyggande handlar om utbildning och forskning. Det är ett område som även det vilar starkt på en kristen grund, och vi har goda skäl att fortsätta bygga på den grund som håller. Här följer inledningen av artikeln:

”Herrens fruktan är vishetens begynnelse. Så lyder inskriptionen över ingången till Malmö Latinskola. Devisen sticker i ögonen på en sekulär samtid, men den rymmer likafullt en god portion sanning. En biblisk grundsyn är en viktig nyckel till en god utbildning – och därmed även till ett gott samhälle.

Brödtext: Utbildning och forskning är verktyg som människan har fått av Gud för att kunna utforska vår omvärld. Paulus uppmanar i sina brev läsarna att använda och växa i sitt förnuft. Därför är det också en självklar kristen dygd att både själv söka lärdom och att föra den vidare till andra. (…)”

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 160411. Hela texten finns att läsa i papperstidningen eller på nätet i inloggat läge.