Konsumera för en rättvisare värld

Den 8 augusti inföll den så kal­lade ekologiska skuldens dag, ”Overshoot Day”. Nu har hela detta årets ekologiska budget förbrukats, och nu lever vi över våra tillgångar resten av året. Det är en tydlig trend att Over­shoot Day infaller allt tidigare på året. På 15 år har den ekologiska skuldens dag flyttats nästan två månader. Som kristna är det oundvikligt att vi inför denna utveckling reflekterar över vårt ansvar för skapelsen och det uppdrag att bevara och förvalta den som ligger centralt i den kristna tron och livsstilen. Vi lyckas uppenbarligen dåligt med den uppgiften.

Ett annan fundamentalt arbete som ligger i linje med Bibelns uppmaningar gäller att se till de fattiga, och här har vi glädjande nog lyckats bättre. FN:s definition av extrem fattigdom är att försöka överleva på mindre än 1,25 dollar om dagen, vilket motsvarar ungefär 11 svenska kronor. De senaste åren har det skett stora framsteg när det gäller att minska fattigdomen i världen.  År 1990 levde 35 procent av världens människor i extrem fattigdom. Idag är siffran 15 procent och det betyder att andelen extremt fattiga i världen har halverats på 25 år.

Enligt Hans Rosling, professor i internationell hälsa, är världen inte överbefolkad. Men en rättvisare fördelning av jordens resurser, en global utjämning är angelägen. Detta rimmar väl med bibelordet i Andra Korinthierbrevets åttonde kapitel där det står: ”Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.”

Roslings konkreta råd till oss konsumenter är att välja produkter med tanke på BNP hos de länder som vi handlar från och välja de med lägst BNP. Att välja rättvisemärkta, ”Fair Trade”, produkter hjälper till vid fattigdomsbekämpning.

Ett exempel är att många livsmedelsbutiker nu erbjuder Fair Trade-blommor från Nairobi i Kenya. Detta kommer fattiga till stor hjälp genom arbetstillfällen inte minst för kvinnor.

Att välja produkter med tanke på de fotavtryck på miljön som de gör med avseende på produktion, transport och handel är viktigt för det globala klimatet.

Detta är inte helt enkelt för oss vanliga konsumenter men det finns möjlighet att skaffa sig kunskap om man så önskar. Exempelvis kan det vara bättre att lämna tomma mjölkpaket till återvinningsstation som de är än att skölja dem med varmvatten. Det kan även vara bättre att importera tomater från Spanien än att köpa närproducerade i svenska växthus, eftersom de senare är en större belastning på miljön, totalt sett.

En relevant fråga ställd i Bibeln är: ”Vem är min nästa?” Vi tänker kanske ofta att det gäller våra närmaste, våra grannar eller de vi umgås med. I ett globalt perspektiv och med tanke på tillståndet i världen så kan svaret vara: Var och en som påverkas av mina beslut är min nästa.

Samuel Brohede, fil dr i miljövetenskap

Ivar Gustafsson, docent i numerisk analys

Ingemar Tidefors, fil mag i religionsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Hemmets Vän 2016-08-25

Claphaminstitutet tar nytt steg som forskningsinstitut

Claphaminstitutet har sedan 2008 utvecklats till Sveriges dominerande kristna tankesmedja, med årliga seminarier i bland annat Almedalen, samt i snitt en publicerad debattartikel i veckan.

Claphaminstitutets styrelse har nu beslutat att aktivt utveckla det andra benet i vårt institut, där det i stadgarna slås fast att ”Claphaminstitutet är ett forskningsinstitut och en tankesmedja”. Vi kommer precis som tidigare att fortsätta vara en aktiv tankesmedja som publicerar välformulerade debattartiklar i aktuella ämnen, men vi planerar nu också för en tydlig förstärkning av vår roll som forskningsinstitut. Det innebär att vi kommer att vara mer aktiva i att själva börja producera vetenskapliga artiklar samt presentera forskningsresultat i olika form, exempelvis i form av rapporter, föreläsningar och seminarier. På så sätt vill Claphaminstitutet bli en ännu starkare röst som förmedlar ny kunskap och ger en egen input som kan forma samhällsdebatten och därmed också landet.

”Det är med stor förväntan som jag ser fram emot det här nya steget för Claphaminstitutet. Vi har i vår krets en stor skara skickliga akademiker vars kompetens är mycket värdefull och som vi vill ta tillvara för att vinna ett ökat förtroende för kristen tro och kristna värderingar i vår tid.” säger institutets direktor Per Ewert, som själv doktorerar på de historiska drivkrafterna bakom sekulariseringsprocessen i Sverige.

Våra värderingar bygger på kristna etik- och idéarvet

Årets Almedalsvecka kan gå till historien som en av de mest osvenska hittills. En efter en excellerade partiföreträdarna i stolthet över Sverige. Tvärtemot rådande konventioner och politisk korrekthet talades det karskt om svensk kultur och svenska värderingar.

I en tid då samhällsgemenskapen upplevs utmanad till följd av gränslöshet och globalisering, i en tid när det offentliga samtalet kretsar kring radikalisering i förorterna, sexuella övergrepp på sommarfestivaler eller med vem vi skakar hand påminner den svenska debatten alltmer om den i våra europeiska grannländer.

Att det finns gemensamma och goda värderingar som utgör grunden för vårt samhälle är en uppfattning som numera ryms även inom den svenska åsiktskorridoren.

Samtidigt talas det tyst om bakgrunden till den lagstiftning och de värderingar som ligger till grund för det svenska samhällslivet. Få väver in jämställdheten, demokratin och det personliga ansvarstagandet i det större västerländska sammanhang där värderingarnas idémässiga ursprung finns.

Även om det föreligger kulturella skillnader mellan västerländska nationer och folk går det inte att bortse från de gemensamma synsätt på vilka våra samhällen är grundade. Det faktum att hela den västerländska kulturen har påverkats av kristen tro och kristendom ignoreras inte sällan i det starkt sekulariserade Sverige. Ändå är det ställt utom allt tvivel att de kristna värderingarna och det kristna kulturarvet genom historien har präglat synen på såväl människan som samhället.

Så var det exempelvis omsorgen som förmedlas genom kristendomens bud om kärlek till vår nästa som låg till grund för det sociala skyddsnät som de flesta västerländska samhällen inrättat för sjuka och fattiga. Det var den kristna principen om varje människas unika och okränkbara värde som satte punkt för slaveriet. Synsättet att vissa människor kunde behandlas som förbrukningsvaror konfronterades med den kristna principen att varje människa i sig ska ses som ett mål.

Under antiken ansågs etiska spörsmål vara förbehållna en elit som i sin tur skulle vägleda de till reflektion oförmögna massorna. Om denna föreställning inte utmanats av den kristna synen på människan som självständigt subjekt med förmåga att skilja på rätt och fel hade den mänskliga rättigheten att följa sitt samvete sannolikt inte existerat.

Även om upplysningen kontrasteras mot kristendomens inflytande under 1700-talet så förtjänar det att påpekas att upplysningen, med dess starka betoning av den autonoma individen, växte fram och blomstrade inom en civilisation med ett redan existerande rättighetstänkande på kristen grund.

Att maktkampen mellan kyrkan och sekulära härskare i just Europa ledde till en tydlig åtskillnad mellan världslig och andlig auktoritet kan härledas ur den bibliska uppmaningen att ”ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.” Betydelsen av detta för framväxten av demokratin blir särskilt tydlig vid en jämförelse med samhällen vars sedvänjor och traditioner endast tolererar lagstiftning på religiös grund.

Det gamla ättesamhället vars solidaritet sträckte till medlemmar av den egna gruppen ersattes när den kristna broderskapstanken kom till Nordeuropa. Idén om ett universellt broderskap lade grunden till det som ibland kallas ”den opersonliga staten” – det vill säga ett rättssamhälle byggt på likabehandling av människor oavsett bakgrund.

Den pågående debatten om kultur och värderingar är angelägen, men samtidigt på flera sätt yrvaken. Detta är föga förvånande då normen i etablerade politiska kretsar under lång tid varit vad som kan summeras i ett citat ur en proposition från 1997, om ”Sverige, framtiden och mångfalden”:

”Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar den svenska befolkningen en gemensam historia.”

Att detta har varit gängse synsätt illustrerar vikten av att vårt samhälles kultur och värderingar nu debatteras, men diskussionen är inte okomplicerad. En förmåga att skilja mellan det privata och det politiska är avgörande för att vårt samhälle ska fortsätta att vara pluralistiskt. Ett samhälles värderingar är mångtaliga, vissa förenar, andra provocerar.

Samtidigt krävs en förståelse för den historiska kontext och den västerländska kulturkrets ur vilken våra normer, värderingar och institutioner formats och utvecklats. Utan den förståelsen går en avgörande aspekt förlorad. För även om människors privata uppfattningar kring könsseparerade bad eller med vem vi skakar hand kan och får skilja sig åt, så hade det Sverige vi lever i i dag inte varit möjligt om regenter och riksdagar varit tvungna att förhålla sig till andra värderingar än dem som byggt vår civilisation under de senaste tusen åren.

Kristendomen har haft avgörande inflytande över det västerländska samhälle som vi i dag är en del av, samtidigt lever vi i ett land och på en kontinent där alltfler kyrkor får karaktären av museer. Slutsatserna vi drar av detta är avgörande för hur dagens politiska utmaningar ska hanteras, men också för vad svenska värderingar kommer att innebära i framtiden.

Sverige beskrivs emellanåt som världens mest sekulariserade land. Om detta betyder att svenska värderingar ska kopplas loss från den kristna etiken och det kristna idéarvet kan vi vara säkra på att de värderingar som kommer att prägla vårt land i framtiden blir annorlunda. Kanske så annorlunda att vi som lever i dag inte skulle känna igen dem som svenska.

Lars Adaktusson, Europaparlamentariker (KD)

Artikeln publicerad i GöteborgsPosten 160810

Texten återgiven här med artikelförfattarens tillstånd

 

Dödshjälp aldrig en ”rättighet”

”Rätten” till sin egen död, även kallad dödshjälp, får allt större gehör i samhällsbruset. Att debatten om dödshjälp på nytt kommit igång i Sverige är inget att förvånas över. Det är en konsekvens av en långt dragen individualism. Ja, om man så vill, ett symptom på att människan inte längre betraktar sig som skapad av Gud och därmed a priori älskad och värdefull. Hon måste, tror hon, själv definiera sitt liv och drar därför slutsatsen att denna ”frihet” gäller också livets slutpunkt. Det är bekymmersamt om dessa tankar får fäste hos gemene man. Mycket tyder på att dessa idéströmningar inte knackar på dörren och väntar. De är bevisligen redan inne och skördar framgång genom att högljutt vurma för denna så kallade ”rätt”, denna så kallade ”frihet”.

Vissa går steget längre och föreslår aktiv dödshjälp vid en viss ålder som ett slags nyttoetiskt påbud. I en uppmärksammad insändare i Sydsvenskan presenterar en skribent utan omsvep budskapet att livet har ett bäst före-datum. Vid 85 års ålder bör livet för gemene man och kvinna avslutas. På ett ”värdigt sätt”, naturligtvis. Det anses vara det bästa ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och eliminerar samtidigt det onödiga lidande som ålderdomen ofta kan förknippas med.

Hur allvarligt menade är förslag av den här typen? Kan man lugnt avfärda dem, eller banar de väg för ett nytt sätt att se på livet? Samhället i stort är drabbat av moralisk dissonans. Kolliderande synsätt i samhället ger en svårhanterlig kluvenhet i hur vi ska förhålla oss till människovärdet.

Sedan 2008 finns en av regeringen tillsatt nollvision när det gäller självmord i Sverige. Signalerna som ges är att självmord är en djupt tragisk och självdestruktiv handling som bör förhindras. Självmord ses följaktligen inte som en rättighet. Det är angeläget att betona den stora tvärpolitiska enighet som fanns kring denna utredning.

Är då en djupt deprimerad ung människas liv mer värt än livet hos en äldre människa med obotlig kronisk smärta? Kan det vara så att människans tillsynes omättliga strävan efter autonomi och total personlig frihet kan bli hennes egen fiende på det här området – för var ska gränsen egentligen dras?

Vem ska få förbehålla sig ”rätten” till sin egen död och vem ska förvägras den? Blir ålder en utslagsgivande faktor? Det subjektiva måttet av lidande? Anhörigas bedömningar huruvida livet är meningsfullt för vederbörande att fortsätta leva? I Nederländerna har unga personer med kronisk depression, självskadebeteende och tvångssyndrom beviljats aktiv dödshjälp, och i Belgien finns inte längre någon åldersgräns, vilket innebär att de patienter som ges aktiv dödshjälp även kan vara barn. Det sluttande planets effekt befaras visa på lika varierande utfall om aktiv dödshjälp skulle få rättsligt genomslag även i Sverige. Men låt oss inte vänta tills dess.

Någonstans måste gränsdragningen och svaren fastställas, om vårt samhälles etik ska kunna hållas ihop konsekvent och inte glida isär som godtyckliga fragment. Människovärdesprincipen, FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, samt läkaretiken är rimliga utgångspunkter att ta spjärn emot. För om vi gör avkall på dessa fundament, vad blir då istället den alternativa måttstocken för människans värde och rättigheter?

Människors upplevelse av lidande och deras önskan om att avsluta sitt liv är inget att se lättvindigt på, det är en smärtsam del av verkligheten som vi behöver förhålla oss till med mycket medkänsla. Det är knappast heller konstigt om lidande färgar en persons liv så till den grad att lidandet till slut upplevs synonymt med själva livet, även om livet i sig inte är grundproblemet. Bland hälso- och sjukvårdens många och viktiga uppgifter bör därför ett fortsatt stort fokus ligga på att lindra och trösta. Låt sjukvårdens uppdrag också fortsättningsvis handla om att efter bästa förmåga eliminera lidandet, men inte livet självt.

”Konstgjort liv” – ett dubbelt tecken på design

Att skapa konst­gjort liv har länge varit en dröm bland biologer. Detta skulle ge stora kunskaper om livets grundläggande funk­tioner och samtidigt erbjuda helt nya arbetssätt inom bland annat medicinsk forsk­ning. Nyligen rapporterade den amerikanske genetikern Craig Venter att hans forskningsgrupp har gjort stora framsteg i att skapa syntetiskt liv. Vi vill i denna artikel ge några vetenskapliga och filo­sofiska perspektiv på detta i för­hållande till den kristna tron.

Tillverkning av JCVI-syn3.0

Craig Venter är kanske den mest namn­kunnige genetikern idag. År 2000 stod Craig Venter på trappan till Vita huset och offentliggjorde till­sammans med läkaren Francis Collins, Storbritanniens premiär­minister Tony Blair och USA:s president Bill Clinton den första kartläggningen av människans arvs­massa. Resul­taten pre­senterades senare i tid­skriften Science (Venter et al., 2001) och räknas som ett av de viktigaste forsk­nings­genom­brotten någonsin.

Sedan genom­sekvenserings­projektet blev färdigt har Venter bland annat arbetat med att försöka skapa encelligt konst­gjort liv och har rönt större framgång i detta än andra forskare. Redan 2010 presenterade han en syntetisk ­cell som kan sägas vara den första konst­gjorda livsformen (Gibson et al., 2010). I experimentet utgick Venter från den fullständiga DNA-sekvensen från bakterien Mycoplasma mycoides. Han tillverkade en kopia av denna och den fördes in i en cell från en annan bakterieart (Mycoplasma capricolum). För att visa att den ”syntetiska” bakterien (kallad JCVI-syn1.0) var livsduglig, lät man den genomgå ett antal miljarder celldelningar. Man hade först tänkt använda den närbesläktade Mycoplasma genitalium eftersom det var den bakterie som hade den minsta kända arvs­massan (580 000 baspar, 475 gener; Fraser et al., 1995), men eftersom den växer långsamt utgick man istället från M. mycoides som har nästan dubbelt så stor arvs­massa.

Nu har man vidare­utvecklat metoden och för några veckor sedan pre­senterade Venter en ned­bantad version av den syntetiska cellen (Hutchison et al., 2016). Cellen, som kallas JCVI-syn3.0, har tillverkats genom att systematiskt plocka bort gener från en naturlig kromo­som för att på så vis skapa en minimal arvs­massa. Även denna gång fördes det genetiska materialet in i en bakteriecell som hade tömts på sin egen arvs­massa.

Det genetiska materialet är alltså syntetiskt, men man har utgått från en existerande bakteries arvs­massa och förenklat denna, samt fört in materialet i en annan existerande bakterie. Huruvida detta verkligen utgör konstgjort liv är förstås en definitionsfråga. Likväl måste det betraktas som ett veten­skapligt genombrott: Den nya organismen har 473 gener vilket är färre än någon känd naturlig fritt levande organism och det sägs nu vara det minsta antalet gener som en organism behöver för att kunna överleva under optimala för­hållanden på egen hand.

Enligt Venter har experimentet hjälpt oss att förstå vad som krävs för en minimalt fungerande cell: ”Our attempt to design and create a new species, while ultimately successful, revealed that 32% of the genes essential for life in this cell are of unknown function, and showed that many are highly conserved in numerous species. All the bioinformatics studies over the past 20 years have under­estimated the number of essential genes by focusing only on the known world.” (Heather, 2016). Nu finns förvisso livsformer med mindre arvs­massa och färre gener än JCVI-syn3.0, men dessa kräver i allmänhet mycket specifika för­hållanden för att överleva och har en parasitisk livsstil som är beroende av värdorganismens ämnesomsättning.

Etiska aspekter

Vilka är Craig Venters bevekelsegrunder för att skapa konst­gjort liv? Den vetenskapliga nyfikenhetens drivkraft ska inte underskattas, men Venter ger även andra skäl till att bli entusiastisk över fram­steg inom syntetisk biologi (Hylton, 2012). Givet­vis skulle en ökad kunskap om livets essentiella bygg­stenar kunna vara till nytta inom medicinsk och biologisk forsk­ning. Kanske kan fram­tida speciali­serade syntetiska mikro­organismer också användas för att fram­ställa nya läkemedel, effektivi­sera till­verk­ningen av rena biobränslen, binda koldioxid från atmosfären eller ta hand om olje­läckage. Det återstår att se vilken nytta som kan följa av resultaten, men de väcker en del intressanta fråge­ställ­ningar som man kan och bör fundera över. Craig Venter har anklagats för att ”leka Gud” genom att skapa liv som inte kan existera naturligt. Trots att han har etiska tillstånd för sin forskning, är det ett faktum att vår tekniska förmåga idag överstiger vår kunskap om biologin. Det kan därför vara svårt att se de potentiella riskerna med forskningen. De bakterier som Venter använder sig av är förvisso inte patogena, men det är svårt att förutse vilka konsekvenserna skulle bli för ekosystemen om artificiella organismer skulle spridas i naturen. Till detta kommer risken för att organismer som skapas med goda intentioner kan missbrukas och användas för bioterrorism.

Har Venter verkligen skapat liv?

För att verkligen kunna hävda att man har skapat artificiellt biologiskt liv är det viktigt att ha en klar definition av vad liv är. Någon sådan existerar i dagsläget inte och alla försök till definition lider av brister på så sätt att de antingen inkluderar system som uppenbarligen inte är liv eller utelämnar sys­­tem som uppenbarligen är liv (Emrén, 2013). I just det här fallet råder dock inga tvivel om att JCVI-syn3.0 är en levande organism med förmåga till ämnesomsättning, fortplantning och evolutionär anpassnings­förmåga. Den brännande frågan i det här fallet är istället hur man definierar ”skapa”. Är det verkligen att skapa ett nytt liv när man utgår från existerande genetiskt material och värd­organismens hela cellulära maskineri? Man kan invända att designprocessen är omvänd mot det naturliga förloppet, eftersom genomet i det här fallet övertar en redan existerande cell snarare än formar cellen runt omkring sig. Steve Jones, en brittisk genetiker, menar att talet om att Venter ”leker Gud” är dumheter [sic]. Vad Venter har gjort, enligt Jones, är analogt med att ta ett Apple Mac-program och få det att fungera på en PC, och sedan hävda att man har skapat en dator (Adams, 2010).

Samtidigt är det just detta som är styrkan hos det forsk­­ningsfält som syntetisk biologi utgör: i labora­toriet är forskarna inte bundna till de processer som före­­kommer naturligt utan kan ta genvägar och konstruera biologiska sys­­tem som inte skulle kunna upp­­komma naturligt. Detta är också viktigt att hålla i minne när artificiellt liv används för att ge stöd åt någon specifik modell av abiogenes (hur livet har uppkommit ur icke-liv) eller biologisk evolution (förändring från en livsform till en annan). I synner­het blir det problematiskt när liv som designats och modifierats under mycket noggranna för­­hållanden av högt kompetenta forskare tas som intäkt för att liv kan upp­­komma oberoende av intelligens och design. Givet­­vis visar experimenten ingenting sådant, om någon­­ting visar de snarare motsatsen, nämligen att liv kan upp­­komma tack vare intelligens och design.

Implicerar artificiellt liv ateism?

Vissa religionskritiker har tagit resultaten ytter­ligare ett steg och använt dem som stöd för att Gud inte finns. Även om man på goda grunder kan hävda att Venter i själva verket inte alls har skapat liv utan genetiskt modifierat existerande liv, kvarstår påståendet att artificiellt liv i princip skulle mot­bevisa Guds existens. Argumentet för detta formuleras sällan i konkreta ordalag, men kan lyda ungefär så här:

”Kristna människor tror att endast Gud kan skapa liv. Om nu människan kan skapa liv så bevisar det att Gud inte finns, för Gud behövs inte för att skapa liv.”

Det finns uppen­bara problem med det här argumentet. För det första är det knappast en central kristen lära att endast Gud kan skapa liv. Medan Bibeln är tydlig med att det är Gud som har skapat ”det naturliga” livet, sägs ingenting om att människan inte skulle kunna skapa liv. Tvärtom står det ”härefter skall ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för” (1 Mos 11:6). Att människan kan skapa liv ligger alltså helt i linje med Bibeln.

Argumentet bygger på premissen att om Gud inte behövs, så finns han inte. Detta påstående är uppen­bart logiskt falskt. Det utgår också från att Gud är ett alternativ till vetenskapliga förklaringar, ett verktyg som tas till när övriga förklaringar inte räcker till. Detta bygger på tankesättet att Gud är en kunskapsluckornas Gud, vars utrymme minskar efterhand som den veten­skapliga kunskapen ökar. Varje forsk­ningsfält har obesvarade frågor, och vetenskapens målsättning är att fylla i dessa kunskaps­luckor. ”Kunskapsluckornas Gud-teologin”, som argumentet förutsätter, postulerar Gud som en hypotes som tillgrips för att förklara det som (ännu inte) kan förklaras veten­skapligt. Ofta kopplas denna teologi ihop med apologetiska argument där ett starkt skäl för att tro på Guds existens är det finns naturliga fenomen för vilka det (ännu) saknas naturvetenskapliga förklaringar. Det säger sig självt att en gud som reduceras till att verka i världen endast så länge vetenskapen inte kan förklara ett visst fenomen, riskerar att ersättas med naturalistiska förklaringar i samma takt som vetenskapen framskrider.

Det blir förstås en ganska urvattnad apologetik om man hävdar att det främsta skälet att tro på Gud är att det finns saker som vetenskapen ännu inte kan förklara. Viktigare är emellertid att ”kunskaps­luckornas Gud-teologin” är en nidbild av den bibliska beskrivningen av Guds för­hållande till skapelsen: ständigt närvarande och direkt involverad i allting som sker. Från Big bang till sparven som faller till marken (Matt 10:29). Dess­utom, naturlagarna är i sig inte oberoende av Gud utan kan ses som uttryck för hur Gud normalt verkar i skapelsen (Plantinga, 1997). Både Gamla och Nya Testa­mentet beskriver Gud som den som skapat och som aktivt upprätthåller ordningen i tillvaron. Israeliterna betraktade inte Gud som en nödlösning när de (för)veten­skapliga förklaringarna inte räckte till. Istället sågs Gud som den yttersta förklaringen till hela tillvaron, orsaken bakom både naturens regel­bunden­heter (det vi idag kallar naturlagar) och själva tillvaron som sådan (Walton, 2009). Alvin Plantinga skriver att den kristna tanken att Gud existerar är inte en hypotes som formu­leras för att förklara någon­ting eller för att det saknas veten­skapliga förklaringar. Vår kunskap om Guds existens kommer istället från den allmänna och speciella uppen­barelsen, och detta är något helt annat än kunskaps­luckornas Gud (Plantinga, 1997).

Man skulle kunna mjuka upp argumentet mot Guds existens något. Istället för att säga att artificiellt liv bevisar att Gud inte finns, skulle man kunna hävda att det åtminstone gör Guds existens mindre sannolik, eftersom det undergräver ett av skälen att tro på Gud. Inte heller detta är emellertid hållbart, för få kristna skulle hävda att Gud är den ende som har förmåga att skapa biologiskt liv. (Desto fler skulle hävda att det behövs intelligens för att liv ska upp­komma och experimentet säger ju inte emot detta.) Varför skulle biologers förmåga att skapa liv undergräva Guds förmåga att skapa liv? Det verkar faktiskt rimligare att vända på påståendet och istället säga: ”Eftersom vi kan skapa liv i laboratoriet, är det troligt att liv kan skapas också utanför laboratoriet.” Om så är fallet, stödjer det tanken på att det finns en gud, snarare än undergräver den.

Artificiellt liv och finjustering

Det är också möjligt för den gudstroende att driva argumentet längre än så, d v s inte bara visa att det är en rimlig förklaring att det finns en skapare till det ”naturliga” livet, utan också att det är en trolig förklaring. Tvärtemot vad många religionskritiker tänker sig, har vetenskapens landvinningar inte förpassat tron på Gud till historiens skräpkammare. Det kristna synsättet att Gud är aktivt verkande i skapelsen, bl a genom de processer som han har skapat, är fullt kompatibelt med allt som vetenskapen har lärt oss. De senaste årtiondenas upptäckter har rent av givit nya argument åt dem som tror på en skapare. Detta gäller t ex upptäckten att universum måste vara oerhört finkalibrerat för att överhuvudtaget kunna tillåta liv, samt studier av livets minsta nivå. I det senare fallet har biologen Richard Dawkins definierat biologi som ”studiet av ting som är så komplicerade, att de förefaller skapade med avsikt”. Dawkins har gjort sitt bästa för att ge alternativa förklaringar av denna intuition, men nya upptäckter kring komplexiteten på livets minsta nivå har snarare visat att Dawkins definition av biologin var adekvat.

Att syntetisera DNA är rutin på laboratorier och i sig inget anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda med DNA-molekylen är inte kemin utan informa­­tions­­innehållet. Information i sin tur kan inte redu­ceras till kemi – all informa­­tion som inkorporerades i JCVI-syn3.0 fanns ju redan i digitalt format i databasen. Eftersom informa­­tion inte kan reduceras till kemi, är det rimligt att tänka sig att någon­­ting utöver kemiska processer (förslagsvis en intelligens) också har medverkat vid informa­­tionens uppkomst. Detta är inte ett ”kunskaps­luckornas Gud-argument”, för det verkar inte finns något veten­skapligt sätt att förklara informa­tionens uppkomst genom att reducera den till kemi och fysik.

När nu Craig Venter har skapat (om det är den rätta termen) vad som förefaller vara en av de simplaste organismerna med 473 gener har han sagt till reportrar att experimentet visar hur komplext livet är även på den enklaste nivån och att ”dessa upptäckter därför leder oss till stor ödmjuk­het” (Emspak, 2016). Det är alltså inte speciellt konstigt att många forskare tänker sig att det finns en tanke bakom även det naturliga livet. Venters forskning är en del av en ökad insikt av hur komplext livet är, även den enklaste cell. Filosofen Antony Flew skrev boken There is a God: How the World’s Most Notorious Atheist Changed His Mind (Flew and Varghese, 2008) bland annat utifrån insikten att uppkomsten av informa­­tionen i DNA-molekylen kräver en intelligens. Vetenskapens upptäckt att livet har hög komplexitet är en fingervisare till dess Skapare.

Sammanfattningsvis kan sägas att framtiden får utvisa vad de vetenskapliga och etiska kon­sek­venserna av Venters forskning blir. Försöken att skapa syntetiskt liv kommer att fortsätta och det kommer att ge oss ny insikt om livets grund­­läggande funk­­tioner. En sak kan vi vara säkra på: tron på Gud kommer att stå pall, liksom den har gjort många gånger förr.

Sebastian Ibstedt, fil dr i mikrobiologi

Jesper Kronhamn, fil dr i genetik

Allan Emrén, fil dr i fysikalisk kemi

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i tidskriften Theofilos, vol 9 nr 1 2016

 

Referenser

Adams, T. (2010). Craig Venter: The dazzling showman of science. The Guardian.

Emrén, A. (2013). Towards Practical Definitions of Life. (Manuskript)

Emspak, J. (2016). Tiny Artificial Life: Lab-Made Bacterium Sports Smallest Genome Yet. http://www.livescience.com/54165-artificial-bacterium-has-smallest-genome.html (hämtad 2016-04-27)

Flew, A., and Varghese, R.A. (2008). There Is a God: How the World’s Most Notorious Atheist Changed His Mind (New York: HarperOne).

Fraser, C.M., Gocayne, J.D., White, O., Adams, M.D., Clayton, R.A., Fleischmann, R.D., Bult, C.J., Kerlavage, A.R., Sutton, G., Kelley, J.M., et al. (1995). The Minimal Gene Complement of Mycoplasma genitalium. Science 270, 397–404.

Gibson, D.G., Glass, J.I., Lartigue, C., Noskov, V.N., Chuang, R.-Y., Algire, M.A., Benders, G.A., Montague, M.G., Ma, L., Moodie, M.M., et al. (2010). Creation of a Bacterial Cell Controlled by a Chemically Synthesized Genome. Science 329, 52–56.

Heather, K. (2016). Press release: First Minimal Synthetic Bacterial Cell Designed and Constructed by Scientists at Venter Institute and Synthetic Genomics, Inc. http://www.jcvi.org/cms/press/press-releases/full-text/article/first-minimal-synthetic-bacterial-cell-designed-and-constructed-by-scientists-at-venter-institute-an/, 2016-03-24 (hämtad 2016-04-27).

Hutchison, C.A., Chuang, R.-Y., Noskov, V.N., Assad-Garcia, N., Deerinck, T.J., Ellisman, M.H., Gill, J., Kannan, K., Karas, B.J., Ma, L., et al. (2016). Design and synthesis of a minimal bacterial genome. Science 351, aad6253.

Hylton, W.S. (2012). Craig Venter’s Bugs Might Save the World. N. Y. Times.

Plantinga, A. (1997). Methodological Naturalism. Perspect. Sci. Christ. Faith 49, 143–154.

Venter, J.C., Adams, M.D., Myers, E.W., Li, P.W., Mural, R.J., Sutton, G.G., Smith, H.O., Yandell, M., Evans, C.A., Holt, R.A., et al. (2001). The Sequence of the Human Genome. Science 291, 1304–1351.

Walton, J.H. (2009). The lost world of Genesis One: ancient cosmology and the origins debate (Downers Grove, Ill: IVP Academic).

 

Om kön inte finns – varför kvotera?

Det har knappast undgått någon inom svensk förskola och skola att det är normkritiken som är det stora nya i Sveriges skolväsende. Den form av normkritik som vi möter hos aktörer som RFSL och RFSU har sina ideologiska rötter inom queer-rörelsen. Den betraktar könet och identiteten som något flytande, och motsätter sig allt tal om normalt och onormalt. Inte minst den så kallade tvåkönsnormen – att huvuddelen av mänskligheten kan delas in i två kön – utsätts för hårdföra angrepp.

I DO:s dokument Lika rättigheter i förskolan får vi exempelvis ta del av tips och råd kring hur man som förskolepedagog ska undvika att upprätthålla och befästa tvåkönsnormen bland barnen. Till förslagen hör sådant som att se till att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten.

Samma tongångar hörs längre upp i åldrarna. I lathunden Det öppna klassrummet uppmanar Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening sina blivande kolleger att sluta använda ord som grabbar, tjejer, mamma och pappa i klassrummet. Detta för att alla elever inte är bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön.

Den andra vågens feminism lanserade tanken på genus som en social konstruktion. Men queer tar frågan till en ny nivå genom att relativisera också det biologiska könet. För de flesta människor är dock det biologiska könet en tillgång i det egna identitetsbyggandet – inte ett problem. Dessutom väcks frågan hur vi ska kunna identifiera diskriminering på grund av kön om vi inte längre får beskriva varandra som kvinnor och män. Är inte risken stor att den grupp som blir förlorare på ifrågasättandet av tvåkönsnormen är densamma som enligt feminismen blir förlorare på könsmaktsordningen?

En paradox uppstår när det ställs högljudda krav på kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser, samtidigt som queertänkandet breder ut sig. Hur ska denna typ av kvotering hanteras, när man från normkritikernas sida driver på om att var och en ska få definiera sitt eget kön – utan att konsultera vare sig medicinsk eller psykologisk expertis? Flera hbtq-organisationer har redan fått dispens från kravet att redovisa sina medlemmars biologiska kön, och att ställa annorlunda krav på våra börsnoterade bolag är väl ett uppenbart fall av dubbla måttstockar?

Vi för vår del tror att den queerinspirerade normkritiken är en återvändsgränd. Drömmen om ett samhälle bortom tvåkönsnormen skapar helt enkelt en ny uppsättning problem. Därför är det allvarligt om denna på ett okritiskt sätt implementeras i våra förskolor och skolor.

Olof Edsinger, talesperson för Nätverket för samlevnad och sexualitet (NfS)

Anna Aronsson, skolläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i GöteborgsPosten 2016-07-20

Claphams Almedalsseminarium om USA-valet

Claphaminstitutets seminarium i Almedalen om religionens roll i amerikansk politik, som en analys av läget inför årets mycket ovanliga valrörelse, är nu färdigredigerat och utlagt på vår YouTubekanal. Claphams direktor Per Ewert samtalar med Timbros Johan Ingerö och Dagens Elisabeth Sandlund på temat ”Hillary, Donald och Gud”.

Claphams Almedalsseminarium om utsatta kristna på asylboenden

Claphaminstitutets seminarium om utsatta kristna flyktingars situation på svenska asylboenden blev det mest besökta av alla seminarier på Elidas däck under veckan. Robert Halef, riksdagsledamot (KD) fick på kort varsel ersätta Desiree Pethrus, som fick avstå pga sjukdom. Han gjorde det med stort personligt engagemang ihop med syrisk-ortodoxa kyrkans Josef Aslan. Tillsammans med Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik förde de ett starkt, analyserande och framåtblickande samtal om hur vi bäst ska skydda de allra mest utsatta som flyr – från askan och ibland rakt in i elden.

Skapa resurser för ett högre syfte

Sista artikeln i vår serie i Världen Idag om samhällets sju grundpelare, och vikten av att låta dessa bäras upp av ett bibliskt tänkande, handlar om ekonomi och företagande. Penningen är en frestelse, men kan också bli ett verktyg för att göra gott. Här ett utdrag ur texten:

(…) En biblisk syn på ekonomi tar spjärn mot det senaste seklets båda stora ideologier. Varken liberalismen och socialismen ger en mänskligt eller moraliskt hållbar grund för ekonomin. Liberalismens fader Adam Smith menade att om alla försöker maximera sin egen vinst kommer de flesta i slutänden också att få det bättre. Denna hållning är kallhamrat pragmatisk. Den undviker att ta en nödvändig moralisk ställning, och den lämnar alltid ett antal människor i ekonomiskt armod. Inte heller socialismen erbjuder någon objektiv moralisk grund. Materia är allt som existerar, och utan Gud blir den mänskliga historien en ständig konflikt om resurser, med målet att revolutionen i framtiden ska omfördela alla resurser och skapa ett jordiskt paradis.

Teologen Michael Novak har liknat samhället vid en pall med tre ben: politisk frihet, ekonomisk frihet och moraliskt ansvar. Om något ben kapas kollapsar pallen, och därmed samhället. Denna bild kan också få sammanfatta hela vår artikelserie. Varje samhälle byggs på de sju grundpelare som vi nu under några månader har fördjupat oss i. Varje pelare kan fyllas med ett sekulärt innehåll, där varje människa bara är en darwinistisk biprodukt utan högre syfte än att överleva och sprida sina gener vidare. Men de kan också fyllas med en biblisk grundsyn där människan inte bara finns till för sig själv. (…)

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Texten publicerad i Världen Idag 2016-05-20

Hela texten och artikelserien läses i papperstidningen eller på tidningens hemsida i inloggat läge.

Två högaktuella Claphamseminarier i Almedalen

Claphaminstitutet finns precis som tidigare somrar på plats på Almedalsveckan i Visby. I år presenterar vi två högaktuella ämnen, som vi vill belysa ur kristen synvinkel.

Hillary, Donald och Gud. Religionens roll i den amerikanska valrörelsen

Vi närmar oss ett amerikanskt presidentval. Amerikansk politik präglas i stor utsträckning av kristen tro, och religionen har en levande roll i samhället. Hur påverkar tro och religion amerikansk politik och val av president?

Nu i juli går både demokrater och republikaner till partikonvent, vilket blir startskottet för valrörelsen i ett presidentval som måste betraktas som det märkligaste på mycket länge. Hur ställer sig valets två huvudfigurer Hillary Clinton och Donald Trump till frågor om religion och kristen tro, ämnen som normalt brukar vara centrala i amerikansk politik. Vilken roll har religionen tidigare spelat i amerikanska valrörelser, och vilken framtid kan tron stå inför, beroende på hur höstens val utfaller?

Medverkar gör Johan Ingerö, programansvarig på Timbro och Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör på Dagen

Moderator är Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Tisdag 5/7 kl 11.15-12.30 på skeppet Elidas däck inne i Visby hamn

 

Ur askan – i elden. Kristna flyktingars utsatthet på svenska asylboenden

Medverkar gör Mikael Ribbenvik, operativ chef för Migrationsverket, Desirée Pethrus, riksdagsledamot (KD) och Josef Aslan, diakon i syrisk-ortodoxa kyrkan samt fd ordförande i Syrisk-ortodoxa kyrkans ungdomsförbund

Moderator är statsvetaren och Claphaminstitutets fd ordförande Stefan Swärd

Torsdag 7/7 kl 15.15-16.30 på skeppet Elidas däck inne i Visby hamn