Stark rättslig grund för samvetsfrihet

Linda Steen är barnmorska och kristen. Hon vill av religiösa och samvetsmässiga skäl inte ta befattning med verksamhet som på något sätt innebär medverkan till abort, framkallande av missfall eller annat som kan resultera i att ett foster fördrivs eller dödas, alltså sådana ingrepp som ryms inom begreppet ”abortverksamhet”. Hon möter nu sin arbetsgivare, Landstinget Sörmland i Nyköpings tingsrätt för att pröva arbetsgivarens beslut att neka henne arbete av ovanstående skäl.

Barnmorskan Linda Steen står i denna fråga på en stabil rättslig grund. När abortlagen utarbetades gällde regeringsformen 1809, som stadgade att ”Konungen bör … ingens samvete tvinga eller tvinga låta”. Samvetsfriheten och respekt för denna var sålunda en överordnad grundlagsfäst rättsprincip vid tidpunkten då abortlagen utarbetades och antogs. Det var därför naturligt att synsättet i RF 1809 återspeglades i abortlagen. I proposition med förslag till abortlag anförde föredragande departementschefen: ”Frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort har tagits upp av flera remiss­instanser, vilka genomgående framhåller vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.”.

Socialutskottet uttalade sig i samma lagstiftningsärende: ”Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersona, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad.” 1983 förtydligade socialutskottet ovanstående: ”Utskottet vill samtidigt uttala att utskottet är berett att ånyo pröva den här aktuella frågan för den händelse det skulle visa sig att någon sjukvårdshuvudman söker tvinga läkare eller annan sjukvårdspersonal att medverka vid abort, trots att vederbörande befattningshavare av etiska eller religiösa skäl finner sådan medverkan oacceptabel”.

Som framgår av dessa uttalanden bygger abortlagen på att medverkan vid abort som utgångs­punkt och huvudregel inte kan påtvingas sjukvårdspersonal.

Även i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) är samvetsfriheten starkt skyddad enligt artikel 9. Religions- och samvetsfriheten omfattas här som en mänsklig rättighet. Det gör däremot inte abort. Rätten till liv skyddas däremot av Europakonventionen. En person som förvägras att manifestera sin kristna religion eller följa sitt samvete genom att vägra ha befattning med abort får sålunda sin religions- och/eller samvetsfrihet inskränkt.

2010 antog Europarådets parlamentariska försam­ling Resolution 1763. Resolutionens huvudtema och besked är skydd mot påtvingad medverkan i abortverksamhet av varje slag: ”No person, hospital or institution shall be coerced, held liable or discriminated against in any manner because of a refusal to perform, accommodate, assist or submit to an abortion, the performance of a human miscarriage, or euthanasia or any act which could cause the death of a human foetus or embryo, for any reason”.

Resolution 1763 och dess efterföljare kan ses som en förklaring av Europakonventionens Artikel 9. Resolutionen tar inte någon som helst ställning till abort – varken för eller emot – utan hänvisar till nationell lag beträffande abort.

En inskränkning av en mänsklig rättighet skall vara nödvändig ”med hänsyn till den allmänna säkerheten eller skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”. I detta ligger att inskränkningen skall ha ett godtagbart ändamål. Säkerställande av tillgång till abort är ett godtagbart ändamål. Säkerställande av att det på medicinska kliniker där abort förekommer inte skall finnas något anställd som inte medverkar i abortverksamhet är inte ett godtagbart ändamål, då det strider mot Artikel 9 EKMR.

En enskild barn­morskas vägran att medverka vid abortverksamhet har inte något som helst samband med eller inverkan på den principiella tillgängligheten av abort i Sverige. Den har inte heller något som helst samband med eller inverkan på den praktiska tillgängligheten av abort i Sverige.

Inskränkningen av Linda Steens religions- och samvetsfrihet är dels etisk, dels praktisk. På det etiska planet rör sig om ett ingrepp på för henne grundläggande etiska värden. Läran om livets början är en central del av kristen etik. Respekt för livet är likaledes en central del av kristen tro och etik. Tidpunkten för livets början är enligt den dominerande kristna etiken konceptionsögonblicket.

På det praktiska planet har det uppkommit ett yrkesförbud för Linda Steen. Detta är en synner­ligen långtgående åtgärd av livsav­görande betydelse. Som alternativ till yrkes­­förbud kunde personal­administrativa åtgärder istället ha vidtagits. Sådana åtgärder förekommer av olika skäl regelmässigt på arbetsplatser. Dessa vidtas i alla konventions­länder där samvetsfrihet råder och som gör att respekt för samvetsfrihet kan iakttas där.

När internationella konventioner ska tillämpas ges medlemsstaterna ett utrymme för egna nationella bedömningar, s.k. margin of appreciation. Denna är starkt förknippad med om det finns samsyn bland medlems­länderna i den fråga som saken gäller. I detta ärende finns en nästan total europeisk samsyn att godta vägran att medverka i aborter av samvetsskäl. Sverige måste därför kunna rättfärdiga begränsning av samvetsfri­heten med skäl som är specifika för Sverige jämfört med den stora majoriteten av medlems­länderna i Europarådet, till exempel Danmark och Norge. I alla dessa andra länder organiseras abortverksamhet på sådant sätt att samvetsfri­heten kan respekteras.

För att en inskränkning av religionsfriheten med sådana konsekvenser skall kunna godtas fordras alldeles särdeles tungt vägande motstående intressen. Vägran att anställa en barnmorska, som av genuina religions- eller samvetsskäl inte medverkar i abortverksamhet, uppfyller varken kravet på nödvändighet eller på proportionalitet i Artikel 9 EKMR. Linda Steen har trots sådan grund vägrats anställning. Linda Steen har därmed fått sin religions- och sin samvetsfrihet kränkt. Detta rättsläge innebär sålunda att Landstinget Sörmland kan åläggas att betala skadestånd till Linda Steen för den rättighetskräkning som landstinget utsatt henne för.

Reinhold Fahlbeck, professor emeritus i juridik, Lunds Universitet

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad exklusivt på claphaminstitutet.se



					

					
				

Moment 22 för syriska anhörigflyktingar

Förra höstens helomvändning i migrationspolitiken placerar Sverige på gränsen för huruvida vi uppfyller våra internationella åtaganden i fråga om flyktingar. Det är väl känt. Men alla är kanske inte medvetna om att även de flyktingar påverkas som kom till Sverige innan gränsstängningarna klubbades, genom att vårt land numera i praktiken inte längre tillåter anhöriginvandring för den stora gruppen syriska flyktingar.

På Migrationsverkets hemsida står det visserligen att anhöriga som antingen kan försörja sig själva eller bli försörjda av anhöriga i Sverige har rätt att återförenas med sin nära familj i Sverige. Men i realiteten är detta omöjligt, åtminstone för syrier. Moment 22 uppstår nämligen enligt följande:

Ansökan om familjeåterförening för flyktingar ska fyllas i digitalt, och därefter ska den enligt migrationsverket ”avslutas”. Med detta avser Migrationsverket en intervju på en svensk ambassad. Migrationsverkets hemsida ger ingen information om att en sådan ansökan måste lämnas på någon särskild ambassad, utan anger enbart att den ska lämnas på en svensk ambassad. Den ambassad som ligger i det närmaste land dit syrier kan resa är den i Khartoum i Sudan. Dit går också reguljärflyg från Damaskus varje vecka. Försöker man söka återförening genom denna ambassad får man dock detta svar (översatt från engelska):

 ”I enlighet med svensk flyktinglagstiftning, kan endast följande svenska ambassader utomlands ta emot ansökan om uppehållstillstånd från syriska medborgare: Abu Dhabi, Amman, Ankara, Kairo, Riyadh samt generalkonsulatet i Istanbul. Statslösa personer från Syrien kan även ansöka vid Honorärkonsulatet i Beirut. Vi ger samma svar till alla sökande som vänder sig till ambassaden. Det finns i nuläget inga undantag.”

Alla ambassader som räknas upp i mejlet ligger i länder som lika undantagslöst som den svenska ambassaden i Khartoum avvisar alla syrier som söker uppehållstillstånd. Det gäller även syrier som bara vill resa till landet ifråga. Det är alltså omöjligt att på lagliga och trygga vägar få återförenas med sin familj i Sverige om den anhörige bor i Syrien.

 I 5:e Mosebok i Bibeln står att läsa: ”Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan.” Hur kan den svenska regeringen, som trots allt är en regering i ett demokratiskt land med en kristen värdegrund så tydligt vränga rätten för invandraren och dennes familj? Hur kan man vränga rätten för alla barn som skilts från sina föräldrar på grund av kriget i Syrien? Hur kan man sära på äkta makar som kriget tvingat att leva på skilda håll genom denna uppenbara lagvrängning?

Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti som uttalat vill slopa anhöriginvandring. På pappret stödjer inget annat riksdagsparti det kravet. Inte heller Socialdemokraterna eller Miljöpartiet säger sig vilja stoppa anhöriginvandring helt och hållet.

Så varför administrerar den svenska regeringen på detta sätt ett enda riksdagspartis politik?  Om det är sant att regeringen inte vill slopa all familjeåterförening måste syrier snarast tillåtas söka familjeåterförening på alla svenska ambassader och inte bara på ett fåtal, vilka alla är näst intill omöjliga att nå för just syrier.

Lena Andersson
ordförande i Kalix FN-förening

Ivar Gustafsson
docent i matematik

Allan Emrén
fil dr i fysikalisk kemi

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Kyrkans Tidning 2016-09-22, Bohusläningen 2016-09-10

Det fria ordet måste värnas

Yttrandefrihet är ett av tidens stora ord. Årets Bok- & biblioteksmässa i Göteborg valde i sin planering att fokusera på just det temat. Men sedan blev det inte som man tänkt. En tidning på högerkanten kom att bli ett test för Bokmässans praktiska hållning till det fria ordet. Nya Tider med påstådda nazistiska kopplingar fick som bekant till slut klartecken att medverka som utställare, men det var många turer dessförinnan. Det sista (senaste?) draget i följetongen om Nya Tider och Bokmässan är att tidningen godkänts – men efter vad som framkommit inte till följd av något förändrat synsätt rörande yttrandefriheten utan på grund av juridiska teknikaliteter. Enligt kontraktet framgår det att utställaren av just sådana skäl inte kan sparkas ut.

Efter häftiga påtryckningar och hot om bojkott från andra utställare hade ledningen svängt och uteslutit Nya Tider, som ursprungligen erbjudits plats. Den ofrivilliga ironin uppstår av att mässan valt att lyfta fram just yttrandefriheten som årets tema. Här handlade det uppenbarligen om en ohelig allians mellan vänsterideologer och kapitalister. Ägarna, bolaget som driver bokmässan, tycks vara livrädda att gå miste om intäkter. Ideologisk makt och pengar väger tungt inför konkreta ställningstaganden – sedan kan man alltid i efterhand hitta argument för sina val. Den aktuella tidningen delar inte värdegrund med Bokmässan, yttrade vd Maria Källson i en intervju (GP 24/8).

”Vi står för allas lika värde och det gör inte Nya Tider”, fortsätter Källson. Med detta mantra kan meningsmotståndare sättas ur spel i dagens snäva debattklimat. Alla åsikter får finnas, bara ni tycker som vi, tycks man mena. Så lyder den gällande normen i det annars påstådda normfria Sverige, och iakttagare från andra länder påtalar den smala åsiktskorridoren i vårt land. Yttrandefriheten och valet av andra infallsvinklar måste tillåtas i praktiken, inte bara i teorin. Det fria ordet är en färskvara, en ömtålig planta som behöver skyddas i varje tid.

Tanken går till en journalist som i en ytterst vansklig situation försvarade det fria ordet. Stig Fredrikson befann sig i en långt svårare sits än Maria Källson, då han med stora personliga risker smugglade ut den ryske författaren Alexander Solsjenitsyns bokmanus till väst – ut ur Sovjetunionen, ett land utan yttrandefrihet. I förordet till sin bok, ”Alexanders kurir. Ett journalistliv i skuggan av det kalla kriget” (2004), yttrar Fredrikson: ”Idag är kunskaperna om vad systemet i Sovjetunionen gjorde med människorna där förfärande dåliga hos många människor i Västeuropa.”

Den totalitära regimens elit gjorde allt för att tysta alla oönskade röster, i realiteten sådana som inte delade den påbjudna värdegrunden. När bara en åsikt tillåts, har samhället blivit osunt.

Yttrandefrihet innebär därför att låta olika röster komma till tals. Man bör därför inte reflexmässigt stänga ute eller överrösta icke önskvärda opinionsyttringar – knappast heller med klockringning i kyrktornet. Självfallet gäller detta i synnerhet de tillfällen, då yttrandefriheten står i fokus för intresset. Det är alltid bättre att sakligt bemöta åsikter än att slänga ut dem utan att ta debatten. Bokmässans vd hävdar att man inte är ”i åsiktsbranschen” – ett påstående som efter skandalen i Göteborg känns ytterst suspekt. Om man vill stänga ute extremister finns det säkerligen anledning att granska även andra utställare och medverkande. Oktoberförlaget finns på plats med sina tydliga kopplingar till kommunismen. Kanske det allra mest flagranta exemplet är den s.k. Lenins barnhörna som år efter år bereds utrymme. Vi kan bara tänka oss vilken uppståndelse det skulle bli om Bokmässan inbjöd en Hitlers barnhörna …

Därför kvarstår uppmaningen till Bok & Biblioteksmässan och andra opinionsbildare: Tänk noga igenom vad som menas med det fria ordet. Var konsekvent när det gäller att bedöma ytterlighetsrörelser. Grupper med rötter i totalitära ideologier finns både på höger- och vänsterkanten. ”Blott i det öppna har du en möjlighet”, lär oss psalmen. Det är ett gott råd i detta sammanhang.

Förringa inte akademikerna!

Omkring år 1265 ankom de första europeiska resenärerna Kina i form av Marco Polos far och farbror, som välkomnades vid härskaren Kublai khans hov. Marco Polo skriver i sin redogörelse att härskaren var mycket välkomnande; framför allt blev han starkt intresserad av besökarnas kristna tro.

Kublai khan gav därför besökarna uppdraget att återvända hem och be sin ledare att sända tillbaka till honom ”etthundra lärda män med djupgående kunskap i den kristna tron och i de sju konstformerna, män med förmåga att med sunda argument bevisa för de lärda i hans rike att de kristnas tro är överlägsen och vilar på en mer välgrundad sanning än någon annan religion”.

Herrarna Polo återvände hemåt, men fann att påven just hade avlidit. I den allmänna oron lyckades de inte få med sig fler än två kunniga munkar på nästa resa. När sällskapet ankom till Armenien hade landet drabbats av krig.

Munkarna blev då så oroliga att de valde att resa hem igen. Inte en enda kom fram av de hundra kunniga män som Kublai khan hade önskat få för att med argument och vishet introducera den kristna tron i sitt väldiga rike. Det skulle dröja mer än ett halvt årtusende innan kristendomen gjorde sin blygsamma återentré i Kina.

Det här historiska händelseförloppet är en utmaning också för vår tid. Om etthundra kristna, kunniga i teologi och olika vetenskapsgrenar, ansågs som tillräckligt för att nyckelpersonerna i Mittens Rike skulle ta till sig den kristna tron, vilken betydelse kan kristna akademiker då ha i Sverige av i dag? Vi lever visserligen i ett land med ett tusenårigt kristet arv, men det senaste seklets sekularisering har drivit vårt land in i en självbild där hängiven kristen tro upplevs som nästan lika exotisk som den måste ha framstått i ett oevangeliserat land som 1200-talets Kina.

Kublai khan menade att om den sortens personer som vi idag skulle kalla forskare eller akademiker skulle ges möjligheten att förmedla och försvara den kristna tron med sunda argument så var den också värd att anammas av det egna landets lärda. Under några år tycks Kina ha legat i ett slags vågskål, där det var fullt tänkbart att Mittens Rike skulle kunna ha blivit en överlåten kristen nation. Den möjligheten sprack dock på att sällskapet Polo inte lyckades samla de kunniga kristna som Kublai khan hade efterfrågat. Så snart det brände till och blev riskabelt kastade också den lilla skara som faktiskt åkte in handduken och vände hem igen.

När inga kunniga kristna behagade infinna sig vände den store ledaren sig i stället till buddhismen som ledstjärna. Ett vägval som märks mycket tydligt ännu i dagens Kina. Dessa händelser är en historisk lärdom så viktig som någon.

Stiftelsen Claphaminstitutet är mer än bara en kristen tankesmedja. Vi tar nu ytterligare ett steg för att också bli ett starkare kristet forskningsinstitut. Vår ambition är att samla och engagera skarptänkta och varmhjärtade akademiker inom olika fält, på kristna såväl som sekulära institutioner, för att tillsammans förkunna och försvara den kristna trons sanning och relevans också i 2000-talets Sverige.

En ofta spridd fördom i vår kultur är att tron skulle vara vetenskapens fiende, att religion och förnuft skulle stå i motsatsställning till varandra. Överlåtna kristna akademiker drivs dock av en helt annan inställning. De betraktar i stället vetenskap och forskning som viktiga verktyg Gud har gett människan för att bättre förstå vår tillvaro. Naturvetenskap är vårt sätt att bildligt talat undersöka Guds fingeravtryck. Humaniora analyserar företeelser i den mänskliga tillvaron, både när den formats efter det vi förstår som Guds vilja, och när den gått i en annan riktning. Och teologi, slutligen, betyder ordagrant: Läran om Gud. Studier och forskning är därför en högst central uppgift för en kristen.

Oavsett vilken akademisk disciplin vi verkar i, kan vi alltså med frimodig och sund argumentation förkunna det som Kublai Khan efterfrågade: Att den bibliska världsbilden är trovärdig och sann, och att kristen tro och värderingar var och förblir den mest hållfasta grundvalen för en nation.

Kristenheten för 800 år sedan lyckades inte svara upp mot Kublai khans inbjudan. Kristna akademiker inom universitet, högskolor och teologiska högskolor möter i dag en liknande utmaning, även om de praktiska förutsättningarna naturligtvis skiljer sig åt. Om en skara överlåtna och kunniga kristna akademiker på 1200-talet tänktes kunna vända världens folkrikaste land till Gud, så kan också vi spela en viktig roll för att förmedla evangeliet och Guds rike i Sverige i dag.

Per Ewert,

direktor vid Clapham­institutet, doktorand på de historiska drivkrafterna bakom sekulariseringsprocessen i Sverige.

Artikeln publicerad i Dagen 2016-09-01

Konsumera för en rättvisare värld

Den 8 augusti inföll den så kal­lade ekologiska skuldens dag, ”Overshoot Day”. Nu har hela detta årets ekologiska budget förbrukats, och nu lever vi över våra tillgångar resten av året. Det är en tydlig trend att Over­shoot Day infaller allt tidigare på året. På 15 år har den ekologiska skuldens dag flyttats nästan två månader. Som kristna är det oundvikligt att vi inför denna utveckling reflekterar över vårt ansvar för skapelsen och det uppdrag att bevara och förvalta den som ligger centralt i den kristna tron och livsstilen. Vi lyckas uppenbarligen dåligt med den uppgiften.

Ett annan fundamentalt arbete som ligger i linje med Bibelns uppmaningar gäller att se till de fattiga, och här har vi glädjande nog lyckats bättre. FN:s definition av extrem fattigdom är att försöka överleva på mindre än 1,25 dollar om dagen, vilket motsvarar ungefär 11 svenska kronor. De senaste åren har det skett stora framsteg när det gäller att minska fattigdomen i världen.  År 1990 levde 35 procent av världens människor i extrem fattigdom. Idag är siffran 15 procent och det betyder att andelen extremt fattiga i världen har halverats på 25 år.

Enligt Hans Rosling, professor i internationell hälsa, är världen inte överbefolkad. Men en rättvisare fördelning av jordens resurser, en global utjämning är angelägen. Detta rimmar väl med bibelordet i Andra Korinthierbrevets åttonde kapitel där det står: ”Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.”

Roslings konkreta råd till oss konsumenter är att välja produkter med tanke på BNP hos de länder som vi handlar från och välja de med lägst BNP. Att välja rättvisemärkta, ”Fair Trade”, produkter hjälper till vid fattigdomsbekämpning.

Ett exempel är att många livsmedelsbutiker nu erbjuder Fair Trade-blommor från Nairobi i Kenya. Detta kommer fattiga till stor hjälp genom arbetstillfällen inte minst för kvinnor.

Att välja produkter med tanke på de fotavtryck på miljön som de gör med avseende på produktion, transport och handel är viktigt för det globala klimatet.

Detta är inte helt enkelt för oss vanliga konsumenter men det finns möjlighet att skaffa sig kunskap om man så önskar. Exempelvis kan det vara bättre att lämna tomma mjölkpaket till återvinningsstation som de är än att skölja dem med varmvatten. Det kan även vara bättre att importera tomater från Spanien än att köpa närproducerade i svenska växthus, eftersom de senare är en större belastning på miljön, totalt sett.

En relevant fråga ställd i Bibeln är: ”Vem är min nästa?” Vi tänker kanske ofta att det gäller våra närmaste, våra grannar eller de vi umgås med. I ett globalt perspektiv och med tanke på tillståndet i världen så kan svaret vara: Var och en som påverkas av mina beslut är min nästa.

Samuel Brohede, fil dr i miljövetenskap

Ivar Gustafsson, docent i numerisk analys

Ingemar Tidefors, fil mag i religionsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Hemmets Vän 2016-08-25

Claphaminstitutet tar nytt steg som forskningsinstitut

Claphaminstitutet har sedan 2008 utvecklats till Sveriges dominerande kristna tankesmedja, med årliga seminarier i bland annat Almedalen, samt i snitt en publicerad debattartikel i veckan.

Claphaminstitutets styrelse har nu beslutat att aktivt utveckla det andra benet i vårt institut, där det i stadgarna slås fast att ”Claphaminstitutet är ett forskningsinstitut och en tankesmedja”. Vi kommer precis som tidigare att fortsätta vara en aktiv tankesmedja som publicerar välformulerade debattartiklar i aktuella ämnen, men vi planerar nu också för en tydlig förstärkning av vår roll som forskningsinstitut. Det innebär att vi kommer att vara mer aktiva i att själva börja producera vetenskapliga artiklar samt presentera forskningsresultat i olika form, exempelvis i form av rapporter, föreläsningar och seminarier. På så sätt vill Claphaminstitutet bli en ännu starkare röst som förmedlar ny kunskap och ger en egen input som kan forma samhällsdebatten och därmed också landet.

”Det är med stor förväntan som jag ser fram emot det här nya steget för Claphaminstitutet. Vi har i vår krets en stor skara skickliga akademiker vars kompetens är mycket värdefull och som vi vill ta tillvara för att vinna ett ökat förtroende för kristen tro och kristna värderingar i vår tid.” säger institutets direktor Per Ewert, som själv doktorerar på de historiska drivkrafterna bakom sekulariseringsprocessen i Sverige.

Våra värderingar bygger på kristna etik- och idéarvet

Årets Almedalsvecka kan gå till historien som en av de mest osvenska hittills. En efter en excellerade partiföreträdarna i stolthet över Sverige. Tvärtemot rådande konventioner och politisk korrekthet talades det karskt om svensk kultur och svenska värderingar.

I en tid då samhällsgemenskapen upplevs utmanad till följd av gränslöshet och globalisering, i en tid när det offentliga samtalet kretsar kring radikalisering i förorterna, sexuella övergrepp på sommarfestivaler eller med vem vi skakar hand påminner den svenska debatten alltmer om den i våra europeiska grannländer.

Att det finns gemensamma och goda värderingar som utgör grunden för vårt samhälle är en uppfattning som numera ryms även inom den svenska åsiktskorridoren.

Samtidigt talas det tyst om bakgrunden till den lagstiftning och de värderingar som ligger till grund för det svenska samhällslivet. Få väver in jämställdheten, demokratin och det personliga ansvarstagandet i det större västerländska sammanhang där värderingarnas idémässiga ursprung finns.

Även om det föreligger kulturella skillnader mellan västerländska nationer och folk går det inte att bortse från de gemensamma synsätt på vilka våra samhällen är grundade. Det faktum att hela den västerländska kulturen har påverkats av kristen tro och kristendom ignoreras inte sällan i det starkt sekulariserade Sverige. Ändå är det ställt utom allt tvivel att de kristna värderingarna och det kristna kulturarvet genom historien har präglat synen på såväl människan som samhället.

Så var det exempelvis omsorgen som förmedlas genom kristendomens bud om kärlek till vår nästa som låg till grund för det sociala skyddsnät som de flesta västerländska samhällen inrättat för sjuka och fattiga. Det var den kristna principen om varje människas unika och okränkbara värde som satte punkt för slaveriet. Synsättet att vissa människor kunde behandlas som förbrukningsvaror konfronterades med den kristna principen att varje människa i sig ska ses som ett mål.

Under antiken ansågs etiska spörsmål vara förbehållna en elit som i sin tur skulle vägleda de till reflektion oförmögna massorna. Om denna föreställning inte utmanats av den kristna synen på människan som självständigt subjekt med förmåga att skilja på rätt och fel hade den mänskliga rättigheten att följa sitt samvete sannolikt inte existerat.

Även om upplysningen kontrasteras mot kristendomens inflytande under 1700-talet så förtjänar det att påpekas att upplysningen, med dess starka betoning av den autonoma individen, växte fram och blomstrade inom en civilisation med ett redan existerande rättighetstänkande på kristen grund.

Att maktkampen mellan kyrkan och sekulära härskare i just Europa ledde till en tydlig åtskillnad mellan världslig och andlig auktoritet kan härledas ur den bibliska uppmaningen att ”ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.” Betydelsen av detta för framväxten av demokratin blir särskilt tydlig vid en jämförelse med samhällen vars sedvänjor och traditioner endast tolererar lagstiftning på religiös grund.

Det gamla ättesamhället vars solidaritet sträckte till medlemmar av den egna gruppen ersattes när den kristna broderskapstanken kom till Nordeuropa. Idén om ett universellt broderskap lade grunden till det som ibland kallas ”den opersonliga staten” – det vill säga ett rättssamhälle byggt på likabehandling av människor oavsett bakgrund.

Den pågående debatten om kultur och värderingar är angelägen, men samtidigt på flera sätt yrvaken. Detta är föga förvånande då normen i etablerade politiska kretsar under lång tid varit vad som kan summeras i ett citat ur en proposition från 1997, om ”Sverige, framtiden och mångfalden”:

”Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar den svenska befolkningen en gemensam historia.”

Att detta har varit gängse synsätt illustrerar vikten av att vårt samhälles kultur och värderingar nu debatteras, men diskussionen är inte okomplicerad. En förmåga att skilja mellan det privata och det politiska är avgörande för att vårt samhälle ska fortsätta att vara pluralistiskt. Ett samhälles värderingar är mångtaliga, vissa förenar, andra provocerar.

Samtidigt krävs en förståelse för den historiska kontext och den västerländska kulturkrets ur vilken våra normer, värderingar och institutioner formats och utvecklats. Utan den förståelsen går en avgörande aspekt förlorad. För även om människors privata uppfattningar kring könsseparerade bad eller med vem vi skakar hand kan och får skilja sig åt, så hade det Sverige vi lever i i dag inte varit möjligt om regenter och riksdagar varit tvungna att förhålla sig till andra värderingar än dem som byggt vår civilisation under de senaste tusen åren.

Kristendomen har haft avgörande inflytande över det västerländska samhälle som vi i dag är en del av, samtidigt lever vi i ett land och på en kontinent där alltfler kyrkor får karaktären av museer. Slutsatserna vi drar av detta är avgörande för hur dagens politiska utmaningar ska hanteras, men också för vad svenska värderingar kommer att innebära i framtiden.

Sverige beskrivs emellanåt som världens mest sekulariserade land. Om detta betyder att svenska värderingar ska kopplas loss från den kristna etiken och det kristna idéarvet kan vi vara säkra på att de värderingar som kommer att prägla vårt land i framtiden blir annorlunda. Kanske så annorlunda att vi som lever i dag inte skulle känna igen dem som svenska.

Lars Adaktusson, Europaparlamentariker (KD)

Artikeln publicerad i GöteborgsPosten 160810

Texten återgiven här med artikelförfattarens tillstånd

 

Dödshjälp aldrig en ”rättighet”

”Rätten” till sin egen död, även kallad dödshjälp, får allt större gehör i samhällsbruset. Att debatten om dödshjälp på nytt kommit igång i Sverige är inget att förvånas över. Det är en konsekvens av en långt dragen individualism. Ja, om man så vill, ett symptom på att människan inte längre betraktar sig som skapad av Gud och därmed a priori älskad och värdefull. Hon måste, tror hon, själv definiera sitt liv och drar därför slutsatsen att denna ”frihet” gäller också livets slutpunkt. Det är bekymmersamt om dessa tankar får fäste hos gemene man. Mycket tyder på att dessa idéströmningar inte knackar på dörren och väntar. De är bevisligen redan inne och skördar framgång genom att högljutt vurma för denna så kallade ”rätt”, denna så kallade ”frihet”.

Vissa går steget längre och föreslår aktiv dödshjälp vid en viss ålder som ett slags nyttoetiskt påbud. I en uppmärksammad insändare i Sydsvenskan presenterar en skribent utan omsvep budskapet att livet har ett bäst före-datum. Vid 85 års ålder bör livet för gemene man och kvinna avslutas. På ett ”värdigt sätt”, naturligtvis. Det anses vara det bästa ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och eliminerar samtidigt det onödiga lidande som ålderdomen ofta kan förknippas med.

Hur allvarligt menade är förslag av den här typen? Kan man lugnt avfärda dem, eller banar de väg för ett nytt sätt att se på livet? Samhället i stort är drabbat av moralisk dissonans. Kolliderande synsätt i samhället ger en svårhanterlig kluvenhet i hur vi ska förhålla oss till människovärdet.

Sedan 2008 finns en av regeringen tillsatt nollvision när det gäller självmord i Sverige. Signalerna som ges är att självmord är en djupt tragisk och självdestruktiv handling som bör förhindras. Självmord ses följaktligen inte som en rättighet. Det är angeläget att betona den stora tvärpolitiska enighet som fanns kring denna utredning.

Är då en djupt deprimerad ung människas liv mer värt än livet hos en äldre människa med obotlig kronisk smärta? Kan det vara så att människans tillsynes omättliga strävan efter autonomi och total personlig frihet kan bli hennes egen fiende på det här området – för var ska gränsen egentligen dras?

Vem ska få förbehålla sig ”rätten” till sin egen död och vem ska förvägras den? Blir ålder en utslagsgivande faktor? Det subjektiva måttet av lidande? Anhörigas bedömningar huruvida livet är meningsfullt för vederbörande att fortsätta leva? I Nederländerna har unga personer med kronisk depression, självskadebeteende och tvångssyndrom beviljats aktiv dödshjälp, och i Belgien finns inte längre någon åldersgräns, vilket innebär att de patienter som ges aktiv dödshjälp även kan vara barn. Det sluttande planets effekt befaras visa på lika varierande utfall om aktiv dödshjälp skulle få rättsligt genomslag även i Sverige. Men låt oss inte vänta tills dess.

Någonstans måste gränsdragningen och svaren fastställas, om vårt samhälles etik ska kunna hållas ihop konsekvent och inte glida isär som godtyckliga fragment. Människovärdesprincipen, FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, samt läkaretiken är rimliga utgångspunkter att ta spjärn emot. För om vi gör avkall på dessa fundament, vad blir då istället den alternativa måttstocken för människans värde och rättigheter?

Människors upplevelse av lidande och deras önskan om att avsluta sitt liv är inget att se lättvindigt på, det är en smärtsam del av verkligheten som vi behöver förhålla oss till med mycket medkänsla. Det är knappast heller konstigt om lidande färgar en persons liv så till den grad att lidandet till slut upplevs synonymt med själva livet, även om livet i sig inte är grundproblemet. Bland hälso- och sjukvårdens många och viktiga uppgifter bör därför ett fortsatt stort fokus ligga på att lindra och trösta. Låt sjukvårdens uppdrag också fortsättningsvis handla om att efter bästa förmåga eliminera lidandet, men inte livet självt.

”Konstgjort liv” – ett dubbelt tecken på design

Att skapa konst­gjort liv har länge varit en dröm bland biologer. Detta skulle ge stora kunskaper om livets grundläggande funk­tioner och samtidigt erbjuda helt nya arbetssätt inom bland annat medicinsk forsk­ning. Nyligen rapporterade den amerikanske genetikern Craig Venter att hans forskningsgrupp har gjort stora framsteg i att skapa syntetiskt liv. Vi vill i denna artikel ge några vetenskapliga och filo­sofiska perspektiv på detta i för­hållande till den kristna tron.

Tillverkning av JCVI-syn3.0

Craig Venter är kanske den mest namn­kunnige genetikern idag. År 2000 stod Craig Venter på trappan till Vita huset och offentliggjorde till­sammans med läkaren Francis Collins, Storbritanniens premiär­minister Tony Blair och USA:s president Bill Clinton den första kartläggningen av människans arvs­massa. Resul­taten pre­senterades senare i tid­skriften Science (Venter et al., 2001) och räknas som ett av de viktigaste forsk­nings­genom­brotten någonsin.

Sedan genom­sekvenserings­projektet blev färdigt har Venter bland annat arbetat med att försöka skapa encelligt konst­gjort liv och har rönt större framgång i detta än andra forskare. Redan 2010 presenterade han en syntetisk ­cell som kan sägas vara den första konst­gjorda livsformen (Gibson et al., 2010). I experimentet utgick Venter från den fullständiga DNA-sekvensen från bakterien Mycoplasma mycoides. Han tillverkade en kopia av denna och den fördes in i en cell från en annan bakterieart (Mycoplasma capricolum). För att visa att den ”syntetiska” bakterien (kallad JCVI-syn1.0) var livsduglig, lät man den genomgå ett antal miljarder celldelningar. Man hade först tänkt använda den närbesläktade Mycoplasma genitalium eftersom det var den bakterie som hade den minsta kända arvs­massan (580 000 baspar, 475 gener; Fraser et al., 1995), men eftersom den växer långsamt utgick man istället från M. mycoides som har nästan dubbelt så stor arvs­massa.

Nu har man vidare­utvecklat metoden och för några veckor sedan pre­senterade Venter en ned­bantad version av den syntetiska cellen (Hutchison et al., 2016). Cellen, som kallas JCVI-syn3.0, har tillverkats genom att systematiskt plocka bort gener från en naturlig kromo­som för att på så vis skapa en minimal arvs­massa. Även denna gång fördes det genetiska materialet in i en bakteriecell som hade tömts på sin egen arvs­massa.

Det genetiska materialet är alltså syntetiskt, men man har utgått från en existerande bakteries arvs­massa och förenklat denna, samt fört in materialet i en annan existerande bakterie. Huruvida detta verkligen utgör konstgjort liv är förstås en definitionsfråga. Likväl måste det betraktas som ett veten­skapligt genombrott: Den nya organismen har 473 gener vilket är färre än någon känd naturlig fritt levande organism och det sägs nu vara det minsta antalet gener som en organism behöver för att kunna överleva under optimala för­hållanden på egen hand.

Enligt Venter har experimentet hjälpt oss att förstå vad som krävs för en minimalt fungerande cell: ”Our attempt to design and create a new species, while ultimately successful, revealed that 32% of the genes essential for life in this cell are of unknown function, and showed that many are highly conserved in numerous species. All the bioinformatics studies over the past 20 years have under­estimated the number of essential genes by focusing only on the known world.” (Heather, 2016). Nu finns förvisso livsformer med mindre arvs­massa och färre gener än JCVI-syn3.0, men dessa kräver i allmänhet mycket specifika för­hållanden för att överleva och har en parasitisk livsstil som är beroende av värdorganismens ämnesomsättning.

Etiska aspekter

Vilka är Craig Venters bevekelsegrunder för att skapa konst­gjort liv? Den vetenskapliga nyfikenhetens drivkraft ska inte underskattas, men Venter ger även andra skäl till att bli entusiastisk över fram­steg inom syntetisk biologi (Hylton, 2012). Givet­vis skulle en ökad kunskap om livets essentiella bygg­stenar kunna vara till nytta inom medicinsk och biologisk forsk­ning. Kanske kan fram­tida speciali­serade syntetiska mikro­organismer också användas för att fram­ställa nya läkemedel, effektivi­sera till­verk­ningen av rena biobränslen, binda koldioxid från atmosfären eller ta hand om olje­läckage. Det återstår att se vilken nytta som kan följa av resultaten, men de väcker en del intressanta fråge­ställ­ningar som man kan och bör fundera över. Craig Venter har anklagats för att ”leka Gud” genom att skapa liv som inte kan existera naturligt. Trots att han har etiska tillstånd för sin forskning, är det ett faktum att vår tekniska förmåga idag överstiger vår kunskap om biologin. Det kan därför vara svårt att se de potentiella riskerna med forskningen. De bakterier som Venter använder sig av är förvisso inte patogena, men det är svårt att förutse vilka konsekvenserna skulle bli för ekosystemen om artificiella organismer skulle spridas i naturen. Till detta kommer risken för att organismer som skapas med goda intentioner kan missbrukas och användas för bioterrorism.

Har Venter verkligen skapat liv?

För att verkligen kunna hävda att man har skapat artificiellt biologiskt liv är det viktigt att ha en klar definition av vad liv är. Någon sådan existerar i dagsläget inte och alla försök till definition lider av brister på så sätt att de antingen inkluderar system som uppenbarligen inte är liv eller utelämnar sys­­tem som uppenbarligen är liv (Emrén, 2013). I just det här fallet råder dock inga tvivel om att JCVI-syn3.0 är en levande organism med förmåga till ämnesomsättning, fortplantning och evolutionär anpassnings­förmåga. Den brännande frågan i det här fallet är istället hur man definierar ”skapa”. Är det verkligen att skapa ett nytt liv när man utgår från existerande genetiskt material och värd­organismens hela cellulära maskineri? Man kan invända att designprocessen är omvänd mot det naturliga förloppet, eftersom genomet i det här fallet övertar en redan existerande cell snarare än formar cellen runt omkring sig. Steve Jones, en brittisk genetiker, menar att talet om att Venter ”leker Gud” är dumheter [sic]. Vad Venter har gjort, enligt Jones, är analogt med att ta ett Apple Mac-program och få det att fungera på en PC, och sedan hävda att man har skapat en dator (Adams, 2010).

Samtidigt är det just detta som är styrkan hos det forsk­­ningsfält som syntetisk biologi utgör: i labora­toriet är forskarna inte bundna till de processer som före­­kommer naturligt utan kan ta genvägar och konstruera biologiska sys­­tem som inte skulle kunna upp­­komma naturligt. Detta är också viktigt att hålla i minne när artificiellt liv används för att ge stöd åt någon specifik modell av abiogenes (hur livet har uppkommit ur icke-liv) eller biologisk evolution (förändring från en livsform till en annan). I synner­het blir det problematiskt när liv som designats och modifierats under mycket noggranna för­­hållanden av högt kompetenta forskare tas som intäkt för att liv kan upp­­komma oberoende av intelligens och design. Givet­­vis visar experimenten ingenting sådant, om någon­­ting visar de snarare motsatsen, nämligen att liv kan upp­­komma tack vare intelligens och design.

Implicerar artificiellt liv ateism?

Vissa religionskritiker har tagit resultaten ytter­ligare ett steg och använt dem som stöd för att Gud inte finns. Även om man på goda grunder kan hävda att Venter i själva verket inte alls har skapat liv utan genetiskt modifierat existerande liv, kvarstår påståendet att artificiellt liv i princip skulle mot­bevisa Guds existens. Argumentet för detta formuleras sällan i konkreta ordalag, men kan lyda ungefär så här:

”Kristna människor tror att endast Gud kan skapa liv. Om nu människan kan skapa liv så bevisar det att Gud inte finns, för Gud behövs inte för att skapa liv.”

Det finns uppen­bara problem med det här argumentet. För det första är det knappast en central kristen lära att endast Gud kan skapa liv. Medan Bibeln är tydlig med att det är Gud som har skapat ”det naturliga” livet, sägs ingenting om att människan inte skulle kunna skapa liv. Tvärtom står det ”härefter skall ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för” (1 Mos 11:6). Att människan kan skapa liv ligger alltså helt i linje med Bibeln.

Argumentet bygger på premissen att om Gud inte behövs, så finns han inte. Detta påstående är uppen­bart logiskt falskt. Det utgår också från att Gud är ett alternativ till vetenskapliga förklaringar, ett verktyg som tas till när övriga förklaringar inte räcker till. Detta bygger på tankesättet att Gud är en kunskapsluckornas Gud, vars utrymme minskar efterhand som den veten­skapliga kunskapen ökar. Varje forsk­ningsfält har obesvarade frågor, och vetenskapens målsättning är att fylla i dessa kunskaps­luckor. ”Kunskapsluckornas Gud-teologin”, som argumentet förutsätter, postulerar Gud som en hypotes som tillgrips för att förklara det som (ännu inte) kan förklaras veten­skapligt. Ofta kopplas denna teologi ihop med apologetiska argument där ett starkt skäl för att tro på Guds existens är det finns naturliga fenomen för vilka det (ännu) saknas naturvetenskapliga förklaringar. Det säger sig självt att en gud som reduceras till att verka i världen endast så länge vetenskapen inte kan förklara ett visst fenomen, riskerar att ersättas med naturalistiska förklaringar i samma takt som vetenskapen framskrider.

Det blir förstås en ganska urvattnad apologetik om man hävdar att det främsta skälet att tro på Gud är att det finns saker som vetenskapen ännu inte kan förklara. Viktigare är emellertid att ”kunskaps­luckornas Gud-teologin” är en nidbild av den bibliska beskrivningen av Guds för­hållande till skapelsen: ständigt närvarande och direkt involverad i allting som sker. Från Big bang till sparven som faller till marken (Matt 10:29). Dess­utom, naturlagarna är i sig inte oberoende av Gud utan kan ses som uttryck för hur Gud normalt verkar i skapelsen (Plantinga, 1997). Både Gamla och Nya Testa­mentet beskriver Gud som den som skapat och som aktivt upprätthåller ordningen i tillvaron. Israeliterna betraktade inte Gud som en nödlösning när de (för)veten­skapliga förklaringarna inte räckte till. Istället sågs Gud som den yttersta förklaringen till hela tillvaron, orsaken bakom både naturens regel­bunden­heter (det vi idag kallar naturlagar) och själva tillvaron som sådan (Walton, 2009). Alvin Plantinga skriver att den kristna tanken att Gud existerar är inte en hypotes som formu­leras för att förklara någon­ting eller för att det saknas veten­skapliga förklaringar. Vår kunskap om Guds existens kommer istället från den allmänna och speciella uppen­barelsen, och detta är något helt annat än kunskaps­luckornas Gud (Plantinga, 1997).

Man skulle kunna mjuka upp argumentet mot Guds existens något. Istället för att säga att artificiellt liv bevisar att Gud inte finns, skulle man kunna hävda att det åtminstone gör Guds existens mindre sannolik, eftersom det undergräver ett av skälen att tro på Gud. Inte heller detta är emellertid hållbart, för få kristna skulle hävda att Gud är den ende som har förmåga att skapa biologiskt liv. (Desto fler skulle hävda att det behövs intelligens för att liv ska upp­komma och experimentet säger ju inte emot detta.) Varför skulle biologers förmåga att skapa liv undergräva Guds förmåga att skapa liv? Det verkar faktiskt rimligare att vända på påståendet och istället säga: ”Eftersom vi kan skapa liv i laboratoriet, är det troligt att liv kan skapas också utanför laboratoriet.” Om så är fallet, stödjer det tanken på att det finns en gud, snarare än undergräver den.

Artificiellt liv och finjustering

Det är också möjligt för den gudstroende att driva argumentet längre än så, d v s inte bara visa att det är en rimlig förklaring att det finns en skapare till det ”naturliga” livet, utan också att det är en trolig förklaring. Tvärtemot vad många religionskritiker tänker sig, har vetenskapens landvinningar inte förpassat tron på Gud till historiens skräpkammare. Det kristna synsättet att Gud är aktivt verkande i skapelsen, bl a genom de processer som han har skapat, är fullt kompatibelt med allt som vetenskapen har lärt oss. De senaste årtiondenas upptäckter har rent av givit nya argument åt dem som tror på en skapare. Detta gäller t ex upptäckten att universum måste vara oerhört finkalibrerat för att överhuvudtaget kunna tillåta liv, samt studier av livets minsta nivå. I det senare fallet har biologen Richard Dawkins definierat biologi som ”studiet av ting som är så komplicerade, att de förefaller skapade med avsikt”. Dawkins har gjort sitt bästa för att ge alternativa förklaringar av denna intuition, men nya upptäckter kring komplexiteten på livets minsta nivå har snarare visat att Dawkins definition av biologin var adekvat.

Att syntetisera DNA är rutin på laboratorier och i sig inget anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda med DNA-molekylen är inte kemin utan informa­­tions­­innehållet. Information i sin tur kan inte redu­ceras till kemi – all informa­­tion som inkorporerades i JCVI-syn3.0 fanns ju redan i digitalt format i databasen. Eftersom informa­­tion inte kan reduceras till kemi, är det rimligt att tänka sig att någon­­ting utöver kemiska processer (förslagsvis en intelligens) också har medverkat vid informa­­tionens uppkomst. Detta är inte ett ”kunskaps­luckornas Gud-argument”, för det verkar inte finns något veten­skapligt sätt att förklara informa­tionens uppkomst genom att reducera den till kemi och fysik.

När nu Craig Venter har skapat (om det är den rätta termen) vad som förefaller vara en av de simplaste organismerna med 473 gener har han sagt till reportrar att experimentet visar hur komplext livet är även på den enklaste nivån och att ”dessa upptäckter därför leder oss till stor ödmjuk­het” (Emspak, 2016). Det är alltså inte speciellt konstigt att många forskare tänker sig att det finns en tanke bakom även det naturliga livet. Venters forskning är en del av en ökad insikt av hur komplext livet är, även den enklaste cell. Filosofen Antony Flew skrev boken There is a God: How the World’s Most Notorious Atheist Changed His Mind (Flew and Varghese, 2008) bland annat utifrån insikten att uppkomsten av informa­­tionen i DNA-molekylen kräver en intelligens. Vetenskapens upptäckt att livet har hög komplexitet är en fingervisare till dess Skapare.

Sammanfattningsvis kan sägas att framtiden får utvisa vad de vetenskapliga och etiska kon­sek­venserna av Venters forskning blir. Försöken att skapa syntetiskt liv kommer att fortsätta och det kommer att ge oss ny insikt om livets grund­­läggande funk­­tioner. En sak kan vi vara säkra på: tron på Gud kommer att stå pall, liksom den har gjort många gånger förr.

Sebastian Ibstedt, fil dr i mikrobiologi

Jesper Kronhamn, fil dr i genetik

Allan Emrén, fil dr i fysikalisk kemi

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i tidskriften Theofilos, vol 9 nr 1 2016

 

Referenser

Adams, T. (2010). Craig Venter: The dazzling showman of science. The Guardian.

Emrén, A. (2013). Towards Practical Definitions of Life. (Manuskript)

Emspak, J. (2016). Tiny Artificial Life: Lab-Made Bacterium Sports Smallest Genome Yet. http://www.livescience.com/54165-artificial-bacterium-has-smallest-genome.html (hämtad 2016-04-27)

Flew, A., and Varghese, R.A. (2008). There Is a God: How the World’s Most Notorious Atheist Changed His Mind (New York: HarperOne).

Fraser, C.M., Gocayne, J.D., White, O., Adams, M.D., Clayton, R.A., Fleischmann, R.D., Bult, C.J., Kerlavage, A.R., Sutton, G., Kelley, J.M., et al. (1995). The Minimal Gene Complement of Mycoplasma genitalium. Science 270, 397–404.

Gibson, D.G., Glass, J.I., Lartigue, C., Noskov, V.N., Chuang, R.-Y., Algire, M.A., Benders, G.A., Montague, M.G., Ma, L., Moodie, M.M., et al. (2010). Creation of a Bacterial Cell Controlled by a Chemically Synthesized Genome. Science 329, 52–56.

Heather, K. (2016). Press release: First Minimal Synthetic Bacterial Cell Designed and Constructed by Scientists at Venter Institute and Synthetic Genomics, Inc. http://www.jcvi.org/cms/press/press-releases/full-text/article/first-minimal-synthetic-bacterial-cell-designed-and-constructed-by-scientists-at-venter-institute-an/, 2016-03-24 (hämtad 2016-04-27).

Hutchison, C.A., Chuang, R.-Y., Noskov, V.N., Assad-Garcia, N., Deerinck, T.J., Ellisman, M.H., Gill, J., Kannan, K., Karas, B.J., Ma, L., et al. (2016). Design and synthesis of a minimal bacterial genome. Science 351, aad6253.

Hylton, W.S. (2012). Craig Venter’s Bugs Might Save the World. N. Y. Times.

Plantinga, A. (1997). Methodological Naturalism. Perspect. Sci. Christ. Faith 49, 143–154.

Venter, J.C., Adams, M.D., Myers, E.W., Li, P.W., Mural, R.J., Sutton, G.G., Smith, H.O., Yandell, M., Evans, C.A., Holt, R.A., et al. (2001). The Sequence of the Human Genome. Science 291, 1304–1351.

Walton, J.H. (2009). The lost world of Genesis One: ancient cosmology and the origins debate (Downers Grove, Ill: IVP Academic).

 

Om kön inte finns – varför kvotera?

Det har knappast undgått någon inom svensk förskola och skola att det är normkritiken som är det stora nya i Sveriges skolväsende. Den form av normkritik som vi möter hos aktörer som RFSL och RFSU har sina ideologiska rötter inom queer-rörelsen. Den betraktar könet och identiteten som något flytande, och motsätter sig allt tal om normalt och onormalt. Inte minst den så kallade tvåkönsnormen – att huvuddelen av mänskligheten kan delas in i två kön – utsätts för hårdföra angrepp.

I DO:s dokument Lika rättigheter i förskolan får vi exempelvis ta del av tips och råd kring hur man som förskolepedagog ska undvika att upprätthålla och befästa tvåkönsnormen bland barnen. Till förslagen hör sådant som att se till att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten.

Samma tongångar hörs längre upp i åldrarna. I lathunden Det öppna klassrummet uppmanar Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening sina blivande kolleger att sluta använda ord som grabbar, tjejer, mamma och pappa i klassrummet. Detta för att alla elever inte är bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön.

Den andra vågens feminism lanserade tanken på genus som en social konstruktion. Men queer tar frågan till en ny nivå genom att relativisera också det biologiska könet. För de flesta människor är dock det biologiska könet en tillgång i det egna identitetsbyggandet – inte ett problem. Dessutom väcks frågan hur vi ska kunna identifiera diskriminering på grund av kön om vi inte längre får beskriva varandra som kvinnor och män. Är inte risken stor att den grupp som blir förlorare på ifrågasättandet av tvåkönsnormen är densamma som enligt feminismen blir förlorare på könsmaktsordningen?

En paradox uppstår när det ställs högljudda krav på kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser, samtidigt som queertänkandet breder ut sig. Hur ska denna typ av kvotering hanteras, när man från normkritikernas sida driver på om att var och en ska få definiera sitt eget kön – utan att konsultera vare sig medicinsk eller psykologisk expertis? Flera hbtq-organisationer har redan fått dispens från kravet att redovisa sina medlemmars biologiska kön, och att ställa annorlunda krav på våra börsnoterade bolag är väl ett uppenbart fall av dubbla måttstockar?

Vi för vår del tror att den queerinspirerade normkritiken är en återvändsgränd. Drömmen om ett samhälle bortom tvåkönsnormen skapar helt enkelt en ny uppsättning problem. Därför är det allvarligt om denna på ett okritiskt sätt implementeras i våra förskolor och skolor.

Olof Edsinger, talesperson för Nätverket för samlevnad och sexualitet (NfS)

Anna Aronsson, skolläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i GöteborgsPosten 2016-07-20