Syndabekännelse och förlåtelse – kyrkans viktigaste uppdrag

I det offentliga Sverige finns ingen synd och ingen skuld. Naturligtvis befolkas landet av miljoner hjälplösa syndare. Men minnena av kolsvarta idiotiska handlingar göms bakom nödtorftigt igenbommade dörrar. Man vet inte var man skall göra av dem; försoningens källor är alltför igenbuskade.

Låt oss tänka en stund på dem som hastigt får en politisk plattform. Media fingranskar dem skoningslöst, medvetna om att det finns mörka fläckar att sätta spotlighten på; men fläckarna kallas inte synd, de kallas ”lik i garderoben”.

Efter varje riksdagsval faller nya lik ut genom bristfälligt låsta garderobsdörrar. Jesus säger: ”Den som är utan synd må kasta första stenen”. Tyvärr tas inte den gudomliga rösten på allvar. Den ertappade jagas skoningslöst, tills han eller hon ligger med näsan i gruset. Först då brukar en generad eftertänksamhet infinna sig. Men eftersom vår kultur saknar redskap för att förlåta och upprätta, kommer den kvaddade alltid att leva med djupa sår och variga minnen. Inte heller jägarna glömmer, även om det snart är dags att leta nya lik i garderoberna hos nya offentliga personer.

Det är fattigt om det inte finns någon plats där synden och skuldens börda kan få lyftas av. Men det finns en gudomligt ordnad frizon för syndare, ett barmhärtighetens härbärge med en förlåtelsens och återupprättelsens kultur. Det är kyrkan.

Gud sände sin egen son in i sin skapelse, för att människan med hela sin härliga potential och skönhet är en hjälplös och vilsen varelse i stort behov av ömsint beskydd, förlåtelse och rehabilitering. En försvagad och generad svensk kyrka har under lång tid förvaltat denna tillgång allt mer förläget – och så undanhållit människor kyrkans största tillgång.

Vid det ständigt pågående arbetet med gudstjänstordningar tonas talet om synd ner. Syndabekännelsen blir oprecis och göms långt bak i gudstjänsten då man väl räknar med att deltagarna har somnat, eller också utelämnas den helt.

Den som har fått litet förlåtet, han älskar också litet, säger Jesus. Kyrkan behöver nu återuppbyggas av människor som har egna djuperfarenheter av Jesu förlåtelse. Av dem som har kapitulerat inför Kristi kors och upptäckt att de inte mötts av vare sig förakt, nedlåtenhet eller moraliserande. Av dem som har egen erfarenhet av den ömsinta omsorg och förståelse som kan ges endast av Gud, som blivit och varit och är människa.

Det är respekt att inte bagatellisera våra ”lik i garderoben”. Det är skönt att hos Jesus få se dem nedmonterade till sista kotan och därefter kremerade till stoft. Ur det växer en befriande glädje fram. En förlåten människa som satts på långsiktig rehabilitering i Kristi ansiktes ljus har goda förutsättningar att bli en person som är mycket rädd om sin medmänniska.

Vår tid tror gärna att den är befriad från moralism. Men det är tanklöst fel. Moralismen är stenhård och förmedlas av de ytans trendsättare som förkunnar den yttersta normen: att bryta alla normer. Det Gudomliga budet är av annat slag. Det utmanar till ett helgjutet liv, som kan bejakas i de egna djupen. Jesus uppmanar oss att gestalta det med Bergspredikans ord: ”Var fullkomliga, som er himmelske Fader är fullkomlig”.

Ett av fullkomlighetens främsta kännetecken är att den är god mot sina medmänniskor.
Jesu ord hos Matteus har en parallell hos Lukas. Men där är ordet ”fullkomlig” utbytt mot ordet ”barmhärtig”: ”Var barmhärtig som er himmelske Fader är barmhärtig.” Nu börjar sikten att klarna: Ett helgjutet liv där varje liv vårdas i renhetens process och mognar i godhet, är ett liv i växande vördnad för alla andra människor och för allt skapat.

Det livet börjar på den underbara platsen vid Kristi kors fot. Där släpper krampen och vi får ta emot den läkedom och frid som är Jesu gåva till sina första lärjungar efter uppståndelsen, och därmed till hela mänskligheten. Detta är kyrkans kärna. Kyrkan förvaltar i sitt hjärta den gudomliga förlåtelsens gåva. Kyrkan består uteslutande av människor som aldrig kan leva av något annat än av Jesu försoning.

Den enda viktiga utmaningen för kyrkan är att bygga den infrastruktur som hjälper vilsna och förtvivlade själar att hitta vägen fram och länka sina liv vid den gudomliga barmhärtigheten och Jesu överflödande nåd. När det sker – oavsett i vilken period i världens historia det än är – blir det väckelse.

Här finns den stora underbara utmaningen för Svenska kyrkan. När kyrkan framstår som just det som hon skall vara – en frizon för alla inifrån och utifrån jagade människor, som blir förlösta och i Guds kraft växer på djupet i godhet – då förverkligar kyrkan sitt enda, men omätligt underbara uppdrag i världen.

Bo Brander, präst och föreståndare för S:t Ansgar i Uppsala, styrelseledamot i Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2012-08-13

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *