Koranbaserad julkrubba kastar både teologi och vetenskap över bord

Nutidens religionskritiker ropar med stor iver på att skolans undervisning ska vara vetenskaplig. Väl belagda teorier ska inte jämställas med hypoteser utan vetenskapligt stöd. Detta är en utmärkt inställning. I Sigtunastiftelsens visningar av en religionsblandad julkrubba kastas dock den tanken helt över bord. Projektet är inte bara teologiskt dubiöst. Framför allt är det vetenskapligt nonsens.

På Sigtunastiftelsens bibliotek, samt på flera andra bibliotek i landet visas nu under december den årligen återkommande ”Abrahams barns julkrubba”. Här gestaltas den bibliska julberättelsen jämsides med Koranens beskrivning av Jesu födelse. De båda berättelserna visar på väldiga skillnader, men mycket få likheter. Den multireligiösa julkrubban besöks av flera skolor, och Sigtunastiftelsen arbetar aktivt för att fortbilda lärare i detta sätt att förmedla berättelsen om Jesu födelse. Frågan väcks då om denna pedagogiska modell verkligen överensstämmer med den svenska skolans ansvar att förmedla en vetenskapligt trovärdig utbildning.

Sigtuna grundades för över tusen år sedan, och blev säte för Sveriges förste kristne kung. För knappt ett sekel sedan startades Sigtunastiftelsen, på 400-årsdagen av reformationen, med syftet att sprida ”luthersk tro och kyrklig bildning i vårt land”. Stiftelsen öppnades som ett hem åt Ungkyrkorörelsen, en inomkyrklig väckelserörelse som brann för att förmedla ”historiens levande Gud” till hela svenska folket. Ett knappt sekel senare står det klart att stiftarnas vision har övergetts.

Att kulturer möts är av godo, att man får lyssna till och kan relatera till varandras berättelser likaså. Det är därför sunt att skoleleverna får möjlighet att möta och ta ställning till andra uppfattningar än den egna. Men skolan ska dessutom träna eleverna i ett källkritiskt tänkande där de kan skilja trovärdig information från osaklig. Och det är här som Sigtunastiftelsen kastar både teologi och historievetenskap över bord. Det uttalade målet att ”förmedla likheter mellan kristendom och islam” har sin poäng, men när en stiftelse med en tydligt kristen vision väljer att jämställa islams och Nya Testamentets skildring av Jesus har de förlorat kontakten med sitt uppdrag. Och än mer problematiskt: deras agerande är djupt problematiskt ur historievetenskaplig synvinkel.

De bästa källorna till Jesu liv är nedskrivna endast några decennier efter händelserna, medan de flesta ögonvittnen fortfarande levde och kunde tillfrågas för att kontrollera texternas riktighet. Närheten i tid och flera andra källkritiska kriterier gör att evangelierna tillhör antikens allra bästa historiska källor. Koranen å sin sida är nedskriven 600 år efter händelserna och helt utan koppling till vittnesuppgifter. Muslimer har naturligtvis full rätt att tro på Koranens berättelse av religiösa skäl, men ingen seriös historiker tillmäter Koranens uppgifter något källvärde som historisk information om Jesu liv. De båda berättelserna är inte på något sätt historiskt likvärdiga. Självfallet kan de jämföras i religiös bemärkelse, men att presentera dem som jämbördiga ur historisk synvinkel är att bedra skolbarnen.

Vi ser idag en mycket motsägelsefull situation målas upp i det sekulariserade Sverige. Å ena sidan riktas kraftfulla fördömanden mot den som tar upp naturvetenskapliga teorier som bedöms ha svagare vetenskapligt stöd – åtminstone om hypoteserna tycks peka på en Skapare. Men på historievetenskapens område tycks det inte finnas behov av någon som helst urskillning. Ja, åtminstone om de bästa historiska källorna hävdar att gossebarnet i Betlehem inte bara är en intressant historisk person, utan dessutom världens Frälsare och Herre. Då gäller inte längre regeln om vetenskaplighet, då är det andra bevekelsegrunder som tycks regera. Kanske handlar det helt enkelt om att vissa personer i 2000-talets Sverige medvetet strävar efter att motverka den kristna tron. Om så är fallet vore det förstås rakare att öppet erkänna sina motiv.

Ytterligare ett problem ligger i Sigtunastiftelsens mål att förmedla julberättelsen i en neutral lokal, för att inte bryta mot skollagens regler om opartiskhet. Återigen: att mötas och samtala på en neutral plan är positivt i sig, men julevangeliet är nu en berättelse av helt unik natur, som förkunnar att Gud själv blev människa och lät sig födas av en vanlig ung kvinna. Denna berättelse måste få förkunnas med de exceptionella anspråk den bär. Jesus bad aldrig om ursäkt för sig själv, utan förkunnade med kraft och osvensk frispråkighet att han var vägen, sanningen och livet. Alla människor står fria att förkasta hans anspråk. Men kyrkor och kristna organisationer står lika fria att frimodigt få förkunna detta glada budskap, även till barn i 2000-talets Sverige.

Per Ewert,

gymnasielärare, fil mag i historia samt informationssekreterare vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad på Newsmill 2011-12-22

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *