DNA-analys av judar i samklang med Bibeln

Genetiska fingeravtryck

DNA är en fantastisk molekylkedja och vi har ca 1,7 meter i varje cell. Med alla de celler vi har i kroppen så sträcker sig en människas DNA  åtminstone till månen och tillbaka. Det är en ofantlig kedja som är uppbyggd av två byggstenar, basparen T-A och G-C. Dessa mer än 3 miljarder byggstenar paras ihop så att det blir ett språk som styr varje funktion i kroppen. Vi kan säga att ett barn är lik en förälder eller kommentera att någon har blont hår och då är det skillnader i DNA-texten som vi kan se och observera. Men hela kroppen med alla sina funktioner ger oss olika egenskaper ner till minsta mekanism i en cell. DNA-texten kan klara mindre felstavningar som antingen repareras eller finns kvar utan att det blir störningar i avläsningen.

Det är mindre förändringar i texten som vi alla har, som kan användas som markörer och ge oss ett ”fingeravtryck”. Ett mönster som är unikt för var och en. Det är detta mönster som analyseras när man hittar blod, saliv eller ett hårstrå på en brottsplats. Detta unika mönster gör att man kan fälla en brottsling vid en rättegång.

Ursprung av befolkningar

Ett genetiskt fingeravtryck är unikt, men det är också många likheter. En familj kan kopplas ihop med föräldrar, syskon och andra relationer baserat på likheter i sådana mönster, vilket man har gjort med mumier i Egypten och den ryska tsarfamiljens förbrända skelett.

Grupper av individer som har levt isolerat eller avgränsat från andra kan kopplas ihop pga likartade genetiska fingeravtryck (så kallad klusteranalys). Detta använder man för att spåra befolkningars ursprung och följa folkvandringar eller omflyttningar. Det år då viktigt med hög precision i fingeravtrycken, vilket idag är möjligt genom analys av hundratusentals markörer.

Det kan också vara så att en grupp av individer har en mycket ovanlig och specifik förändring som är typisk för gruppen men inte alls förekommande hos andra grupper. Det blir då en specifik markör i DNA som man kan leta efter.

Judiskt ursprung.

De senaste åren har flera omfattande studier publicerats i de mycket ansedda tidskrifterna Nature, PNAS och American Journal of Human Genetics, för att studera judisk härkomst. Judar har levt isolerat från andra grupper under mycket långa tidsintervall oavsett var i världen de har bott. Det gör att det blir möjligt att med DNA-markörer från ett stort antal individer, från olika judiska och icke-judiska befolkningsgrupper runt om i världen, pröva hypotesen att det finns ett genetiskt judiskt ursprung.

Slutsatsen är att en stor majoritet av judar med sentida ursprung från Nord- och Östeuropa (ashkenazer), Spanien (sefarder), Nordafrika, Mellanöstern och Kaukasien i genetiskt avseende ligger mycket nära varandra och dessutom nära ett flertal andra befolkningsgrupper i Mellanöstern. Samtidigt är det tydligt för varje judisk population, att det finns en uppblandning från respektive värdbefolkning, även om den genetiska likheten med dessa ofta är mindre. Främsta undantaget är etiopiska och indiska judar som i genetiskt avseende är närmare sina värdbefolkningar än grupperna i Mellanöstern. Därefter uppvisar ashkenazerna den högsta graden av upplandning med sin (europeiska) värdbefolkning.

Denna slutsats står i intressant samklang med de gamla bibeltexterna, enligt vilken judar har ett gemensamt släktskap med patriarken Jakob, som enligt biblisk kronologi levde i dagens Israel strax före 1900 f.Kr. Det var först efter diasporan (förskingringen) i samband med den Babyloniska fångenskapen, vilken inleddes omkr 600 fKr, som de spreds ut från Israel. När det gäller etiopiska och indiska judar kan man, förutom ren uppblandning genom ingifte, tänka sig flera tolkningar, t ex att deras förfäder i högre utsträckning bestod av proselyter, alltså personer av icke-judiskt ursprung som konverterat till judendomen. 

Ashkenazijudarnas härkomst

Ashkenazijudarna utgör idag majoriteten av världens judiska befolkning. De anses i modern tid härstamma från judiska grupper som århundradena efter Romarrikets fall utvandrade norrut från Norditalien och så småningom, i början av medeltiden, hade etablerat bosättningar längs Rhendalen. Befolkningen spred sig vidare via Central- och Östeuropa, och senare till Nordamerika.

Eftersom judisk härkomst ofta definieras via mödernet är det av intresse att analysera mitokondrie-DNA, som ärvs från modern. I en studie publicerad 2006 i American Journal of Human Genetics analyserades mitokondrie-DNA hos ashkenazer. Man utgick från att genetiska olikheter har uppstått genom mutationer, så att personer med liknande DNA antogs vara närmare släkt. På så sätt kan man med en viss säkerhet rekonstruera ett gemensamt släktträd på mödernet.

Resultatet indikerar att nästan hälften av ashkenazerna kan delas in i fyra grupper, vars genetiska profil endast sparsamt förekommer i vissa andra judiska befolkningsgrupper och nästan helt saknas hos icke-judar. Detta ger vid handen att dessa fyra grupper härstammar från Mellanöstern. Med gängse antaganden om hur ofta mutationer inträffar (den så kallade molekylära klockan) kan man uppskatta tidpunkten då varje ”urmoder” levde, dvs då släktlinjerna för respektive grupp går ihop.

Det data som man tagit fram för dessa urmödrar visar att de har levat under tidsintervallet bibeltextens datering av patriarken Jakob och senast under tidig medeltid, då befolkningstillväxten i och spridningen från Rhendalen startade. För de flesta andra befolkningsgrupper måste man gå betydlig längre tillbaka i tiden för att hitta så få urmödrar.

Gemensam anfader för en stor andel judiska präster

Eftersom prästerskapet inom judendomen ärvs ned på fädernet har DNA från Y-kromosomer analyserats för mer än 200 judiska präster från olika judiska befolkningsgrupper i en studie publicerad 2009 i Human Genetics. Deltagarna fick själva rapportera grupptillhörighet; präst, levit, annan judisk stam, jude men okänd stam eller icke-jude. Många av de judar som enligt släkttraditionen är av prästerlig släkt bär efternamn som Kohn eller Cohen, av hebreiskans ’kohén’ = präst.

Rekonstruktion av det gemensamma släktträdet på fädernet visar intressant nog att släktlinjerna för nästan hälften (46%) av prästerna går ihop vid en tidpunkt som ger ett beräknat medelvärde på ca 3200 år bakåt i tiden, med en felmarginal (standardavvikelse) på 1100 år.

Denna släktlinje är vanligt förekommande i Mellanöstern, och antas härstamma därifrån. Dessutom har omkring hälften av prästerna inom denna grupp nästan identiskt utseende på ett flertal genetiska markörer på Y-kromosomen (Cohens utökade modala haplotyp).

Bland övriga judar (utanför prästerskapet) är det endast en liten minoritet som har detta utseende på Y-kromosomen och nästan inga icke-judar har det. Genetiker kallar den hypotetiske förfadern för Y-kromosom-Aron.

Bibeltexten  ger en spännande koppling. Alla präster som ordinerats enligt den mosaiska lagens föreskrifter antas vara ättlingar till Moses bror Aron, som enligt Biblisk kronologi levde för ca 3500 år sedan. I så fall skulle en stor andel av dagens judiska präster vara ättlingar till Aron, medan de övriga prästerna kan tänkas vara ättlingar till personer av icke-Aronitisk härkomst som ordinerats för prästtjänst. 

Det är intressant att notera att modern DNA-teknik kan kopplas till de urgamla bibeltexterna.

Ola Hössjer, Professor i matematisk statistik

Sebastian Ibstedt, Doktorand i cell- och molekylärbiologi

Lennart Möller, Professor i miljömedicin

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-11-03, Newsmill 2011-11-16

Dela innehållet

Tags : ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *