Bilden av ”den andre” drabbar vårt eget kulturarv

Ofta nämns, med rätta, att bilden av ”den andre” generaliserar och enkelriktar förståelsen av andra människor i en negativ eller förenklad riktning. Kanske gäller generaliseringen en annan folkgrupp eller bekännare av en annan trosuppfattning än den har som själv tecknar bilden av ”den andre”. Komplexiteten förringas och inte sällan förstärks i stället stereotypa fördomar.

Det som sällan eller nästintill aldrig uppmärksammas är att bilden av ”den andre” numera ofta omriktas så att detta epitet klistras på de personer som burit upp och format den egna kulturen, i vilken man själv åtnjuter yttrande- och pressfrihet. Bilden av ”den andre” har alltså i själva verket, medvetet eller omedvetet, kommit att riktas mot den egna kulturbyggande kristendomen. Polemiken riktas inte längre mot ”den andre” – invandraren, muslimen, etc. ­ utan mot ”det egna kulturarvet”.
Även stora och välkända kulturpersonligheter kan bidra med en inverterad bild av ”den andre”. Ett exempel är Peter Englunds skildring av den svenska lutherska ortodoxin i sin bok Poltava. Berättelsen om en armés undergång. Han beskriver där denna ortodoxi som en ”gammaltestamentlig tvångströja” och att ”straff och hämnd var starka ledmotiv” i den förkunnelse som prästerna skulle ”hamra in” i de svenska soldaterna. ”Skonsamhet måste helt visst undvikas och Guds ord påbjöd vedergällning”, skriver Englund vidare. Syftet var att soldaterna ”tubbades att bränna och dräpa i den allrahögstes namn”. Det svenska prästerskapet framställs som intoleranta krigshetsare i religionens namn.

Men hur var de egentligen? Stämmer denna bild med verkligheten eller är det en typisk bild av ”den andre” som här i stället slår mot ”det egna”?

Det måste först sägas att källäget är ytterst sparsamt när det gäller den verkliga bilden av prästernas förkunnelse vid denna tid. Vad vi emellertid känner till är exempelvis den enda bevarade predikan från dagen före slaget i Poltava. Den hölls av regements- och hovpredikanten Magnus Aurivillius. Hans predikan präglas inte av straff, hämnd, vedergällning och dråp, vilket tydligt framhålls av doktoranden David Gudmundsson, som undersökt saken. I predikan nämns inte kriget över huvud taget. Den inleds med ett citat av Johannes 3:16 (”Så älskade Gud världen …”) och temat, utifrån en nytestamentlig text, gällde människans kallelse till det eviga livet. Kallelsen sker genom ”Guds ord och evangelii tröstefulle predikan” och sakramenten, som ”ger en fullkomligare försäkran om Guds nåd, själarnas förlåtelse och den ewiga saligheten”. Avslutningsvis hälsar Aurivillius soldaterna med ett ord från Paulus om att fridens Gud ska helga dem. Ingen hets till krig förekommer, utan i stället rör det sig om Gud, som framför allt är nådig, barmhärtig och kärleksfull. Det är inte fienden som är i fokus, utan den enskilde svenske soldatens själsliga liv, speglad i Guds kallelse till omvändelse, till förtröstan och tro.

Det mest intressanta här är kanske att ”den andre” i detta exempel utgör vårt eget kristna arv. Det lutherska arvet har bidragit till utbildningsreformer; redan genom 1686 års kyrkolag, under ortodoxins tidevarv, skulle alla svenskar lära sig läsa – uttryckligen inkluderas även pigorna och drängarna. Genom den protestantiska arbetsetiken lades en positiv grund för investeringar och kapitalism.

I Luthers lära om ”det allmänna prästadömet” lades en grund till tankar om jämställdhet; hans lära om kallelsen ger en syn på arbetet som leder vidare till ”arbetslinjen” och i Luthers lära om det tredje ståndet finns ett frö till ”folkhemstanken”, nationen som ett hem för fostran och trygghet.

Det vore djupt beklagligt om bilden av ”den andre” numera också ska resultera i förenklingar av och stereotypa bilder av vårt eget kulturarv.

KJELL O.LEJON, professor i religionsvetenskap
GUNNAR HYLTÉN CAVALLIUS, teol lic i kyrkohistoria
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Smålandsposten 2012-03-16

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *