Integrationsministern har fel om sekulär stat

Sverige är ett av världens mest avvikande länder när det gäller religionens plats i samhället. Det är något integrationsministern behöver inse.

Sverige har blivit ett mångkulturellt land. Nysvenskar med ursprung i vitt skilda delar av världen som Nigeria, Irak, Chile och Somalia är i dag en självklar del av det svenska samhället. I takt med den ökade invandringen har religionen också fått en mer framskjuten roll i den offentliga debatten. Detta är något att välkomna och integrationsminister Erik Ullenhag tycks nu bjuda in till ett spännande samtal om religionens förhållande till det svenska samhället (Dagen 28/1).
Han framhåller helt korrekt att det finns gränsdragningsfrågor mellan vår lagstadgade religionsfrihet och andra lagar och rättigheter. Staten ska självklart alltid skydda individens frihet att välja religion och övertygelse. Samtidigt gäller förstås den klassiska liberala tanken att min frihet upphör när den gör intrång på en annan människas frihet. Båda dessa sidor finns som viktiga delar av Ullenhags resonemang.

Som ett initiativ från integrationsministern är religionssamtalet extra välkommet. Människor från länder där religionen har mycket stor betydelse gör nu Sverige, där religionen länge varit en icke-fråga, till sitt nya hem. Kulturkrocken med det sekulariserade Sverige blir därmed ett faktum.
När människors djupa existentiella övertygelser inte värderas, utan i bästa fall uppfattas som en personlig tro utan bäring i det offentliga och i värsta fall som en negativ barlast som man måste göra sig av med för att bli accepterad, uppstår en smärtsam diskrepans mellan individen och det omgivande samhället. Det som den religiösa människan värderar mest i sitt liv, ignoreras eller avvisas av det omgivande samhället. Religionen blir betraktad som ett hinder för integrationen, snarare än nyckeln till den. I det sekulära Sverige stavas integration assimilation. Det är här som Erik Ullenhag begår ett avgörande misstag när han säger sig vilja ”värna det sekulära samhället”.
Ullenhag ger här uttryck för den felaktiga uppfattningen att stat och samhälle är synonyma. Men samhället är något mycket större än staten. I samhället finns individer, familjer, föreningar, församlingar och företag med olika övertygelser och perspektiv på livet. Sverige är därför inte ett sekulärt samhälle; vi är ett pluralistiskt samhälle, där det sida vid sida finns religiösa och icke-religiösa uppfattningar. Den sekulära livshållningen är en bland andra, utan ensamrätt. Den är inte förpliktande och ska lika lite som andra livsåskådningar ges något företräde från statens sida.

Staten å andra sidan är sekulär – och då har ordet förvirrande nog en annan innebörd än när det används om en specifik livsåskådning. Att staten är sekulär innebär att den inte tar ställning till vilken av religionerna eller livsåskådningarna som är den riktiga. Staten förhåller sig neutral till livsåskådningspluralismen i samhället. I värdefrågor kan staten inte stå neutral, men den måste vara det i tros- och livsåskådningsfrågor.
Det är därför en farlig utveckling om staten, i det här fallet integrationsministern, börjar tala om att samhället ska vara sekulärt; det bryter mot den grundläggande tanken på ett öppet och fritt samhälle, med religions- och övertygelsefrihet.

Globalt sett är Sverige, genom sin frånvaro av religion i det offentliga livet, ett av världens mest avvikande länder. För nya svenskar spelar religion ofta en självklar och livsavgörande roll. Förhållningssättet till religion kan därmed vara en nyckelfaktor i integrationen. Om religiositet per definition avvisas, bygger vi in ett stort främlingskap i vår kultur. Tas det religiösa engagemanget hos en person på allvar, är steget till samhälleligt engagemang inte långt bort.
Detta innebär självklart inte att all religiositet är likvärdig eller alla övertygelser lika rimliga. Den sociologiska frågan om hur vi ska leva tillsammans måste skiljas från den filosofiska frågan om vad som är sant. Den kritiska utvärderingen av olika övertygelser måste därför ske i samtal människor emellan och i en öppen samhällsdebatt, inte genom statliga direktiv.

Redan 2006 visste dåvarande Integrationsverkets generaldirektör Andreas Carlgren att det är svenskarna, inte invandrarna, som i ett internationellt perspektiv är annorlunda när det gäller synen på religionens betydelse. Kanske är det dags för den sekulariserade svensken att bli integrerad i resten av världen?

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen
Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-02-02

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *