Allvarlig inre sekularisering

Vad menas med att man säger att Sverige är ett sekulariserat land? ”Sekularisering” är svårt att definiera, det kan betyda att staten är neutral i religiösa frågor, det kan också betyda att religionens påverkan minskar, men även att färre människor är religiösa. Bäst kanske Marie Demker (1998) har definierat sekularisering som när ”religion betyder allt mindre för allt fler människor inom allt fler samhällsområden”. Mycket pekar på att sekulariseringen har avstannat. SOM-institutets undersökningar visar att under de senaste årtiondena är stadigt drygt tio procent av Sveriges befolkning klart gudstroende, lika många är ateister, och övriga på en skala däremellan. Antalet regelbundna gudstjänstbesökare ligger konstant på cirka tio procent, och en tredjedel av svenskarna tror att Bibeln har ett gudomligt ursprung.

Få kristna skulle väl ifrågasätta rimligheten av att staten är neutral i trosfrågor. Inte heller finns något egentligt sekulariseringstryck på sådana yttre uttryck för det kristna kulturarvet som att vara ledig på kristna helgdagar och söndagar. Ateisternas kamp för att avskaffa religionsfriheten, stänga kristna friskolor och ’skydda’ barn mot föräldrarnas religiösa påverkan ser också fortsatt ut att vara fruktlös.

Den yttre, strukturella sekulariseringen är knappast ett egentligt hot mot kristen tro. Det är däremot den inre sekulariseringen av de troende. I sekulariseringsprocessen finns ett drag av att gå från det offentliga till det privata, från det gemensamma till det individuella, från det för alla iakttagbara och hörbara till det osynliga och tysta. Sekulariseringen hotar inifrån och ut, inte tvärtom.

Bibeln och andaktsboken har flyttat från köksbordet till nattygsbordet. Bordsbönen har blivit privat, tyst och osynlig, från att ha varit gemensamt sjungen eller bedd. De yttre uttrycken för tron i familj och församling blir färre och otydligare, som att gemensamt be, gemensamt fira kristna högtider som påsk och jul, gå till söndagens gudstjänst. Semester och sommarlov kan bli helt fria från gudstjänstliv.

Nu består förvisso inte tron av dess yttre uttryck. Jesus varnar för att visa upp sin fromhet, fasta, bön och givande. Vi ska tillbe Fadern i ande och sanning. Guds rike är inom oss.

Men om vår inre kristna tro är tyst och osynlig för andra, hur ska då våra barn kunna läsa av den och göra den till sin egen? Om absolut ingenting i livsstil eller yttre bruk skiljer oss från våra ännu inte troende släktingar, grannar och arbetskamrater, hur ska sökare kunna se och finna tron?  En sund iver till kulturell anpassning och hänsynstagande kan överdrivas till försagdhet, trons osynliggörande och en inre sekularisering. Ett trons osynliggörande rimmar dåligt med Jesu ord ”Kom och se!” och med lärjungarnas trotsiga ”Vi kan inte hålla tyst om allt vi sett och hört”.

Tuve Skånberg, Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-07-20

Dela innehållet

Tags :

1 Responses

  1. Hej

    Tar med intresse del av sakerna ovan.

    Har under min semester tänkt mycket på varför själva idén med religiös tro – och kristen dylik i synnerhet idag väcker sådant hat i stora delar av samhället och just tvingar bort trospraktiken ur synfältet. Man skäms i värsta fall lite, man har ju så lite att sätta emot det agressiva sekulära trycket, man darrar kanske i sin ensamhet och man har inte så många pålitliga, erfarna och stabila kristna företrädare att att stödja sig på, folk som har sett och hört och erfarit och inte är rädda för sekularisterna.

    När vi som troende angrips, svarar vi alltför ofta med traditionellt teologiska, lite svävande filosofiska och kanske ibland ganska bävande intellektulla argument och detta tas naturligtvis tacksamt emot av den sekulära världen som ytterligare ett god dag-yxskaftsvar som saknar relevans för dem.

    Detta är svårt och jag har därför tänkt att det möjligen kan vara dags att uppvärdera och uppgradera ett lite gammaldags fenomen:
    1. Det egna vittnesbördet, jag-budskapet,
    skälet/skälen till
    att just JAG tror/behöver tro. Detta kan nog avslöja
    mycken skröplighet bland de troende, men det kan i bästa fall komma från hjärtat och det egna livet och kan kanske därmed ha en bärighet som går utöver de mera ”formella” argumenten. Lyssnar de sekulära inte på något annat vi som troende försöker bemöta dem med, kanske de kan lyssna till en jag-berättelse.

    Inte vet jag om detta är en god tanke, men jag har funderat kring om man inte i ökad utsträckning måste börja pröva detta igen. Berättelser lär ju inte saknas. Kanske Clapham-institutet eller någon annan mera lämplig för ändamålet kan öppna en blogg-site där troende på ett betryggande sätt kan skriva ned och få publicerade sina berättelser om varför just de tror.
    Detta kan ju vara ett slags ”intuitivt” komplement till Clapham-institutets(om det nu skulle bli ni som öppnar siten) mera intellektuella verksamhet, en verksamhet som ju är i högsta grad angelägen.
    Men som sagt, kanske någon annan aktör passar bättre för något dylikt. Sammanhanget bör dock präglas av intellektuell reflexion och andlig och mänsklig mognad och stadga, annars saknas den nödvändiga tryggheten för att lämna ut kanske ömtåliga saker.

    Många troende idag behöver allt stöd – jag skulle t.o.m. vilja säga skydd – de kan få, jag tror mångas troslågor flämtar betänkligt och en del personer – som verkligen behöver tro för sin överlevnad – lider antagligen därute. Kanske är det inte så här illa generellt sett, men jag tror att det kan finnas sådana här tragiska fall och det är inte bra.

    Kanske ska man också uppvärdera och uppdatera den klassiska kristna apologin nu igen. Någon som begriper såväl det sekulära tänkandet som den kristna tron och erfarenheten inifrån – båda sakerna lika viktiga! – kanske skulle fundera på att ta tag i detta.

    Det var mina tankar.

    Vänligen

    Leif Johansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *