Populism ett gissel på båda sidor

Almedalsveckan var ett av de viktigaste tillfällena till positionering inför valet 14 september. Det är därför ytterligt viktigt att granska vilken ideologisk grund partierna väljer att ställa sig på. Det gångna EU-valet gav uttryck för en folklig protest mot den politiska mitten och en stark röst för ytterkanternas och populismens politik.

Medier och andra opinionsbildare har efter EU-valet reagerat starkt på Sverigedemokraternas valframgång. Man har pekat på varnande historiska paralleller, risker för människovärde och demokrati.

Vi delar dessa farhågor fullt ut. SD representerar en populistisk nationalism som går emot Bibelns bud om att välkomna främlingen. Denna politik står också i motsättning till den klassiska kristna inställningen att ingen skillnad görs mellan jude eller grek – alla är vi ett i Kristus.

Att kritisera Sverigedemokraterna är dock att slå in öppna dörrar i svensk opinionsbildning idag, ingen utanför den nationalistiska kretsen kommer att säga emot.

När det gäller SD:s rosafärgade motpol har dock den befogade kritiken nära nog helt lyst med sin frånvaro. Detta ser vi som djupt problematiskt, då riskerna för demokrati och ett ansvarsfullt regerande av landet är överhängande även på den andra ytterkanten.

Även i Feministiskt Initiativs värld är det en viss grupp människor som förklaras ligga bakom problemen i samhället. På Fi:s kant är det inte invandrarnas förmenta destruktivitet i samhället som måste stoppas, utan männens.

Det må vara sant att det mesta våldet i världen begås av män och att män utövar olika typer av förtryck mot kvinnor men man kan inte påstå att män som grupp orsakar problemen i samhället.

Konfliktperspektivet – vi mot dom – är lika levande på den rosa kanten som på den bruna. Precis som i fallet med olika etnicitet går detta emot Bibelns ord om att ingen skillnad ska göras mellan man och kvinna.

Människan är skapad till gemenskap, inte konflikt och strid. Och den gemenskapen byggs bäst genom att män och kvinnor ägnar sin kraft åt att respektera och lyfta varandra, snarare än att bygga konfliktperspektiv.

Fi gick också till EU-val på att alla ska kunna arbeta två timmar mindre varje dag med samma lön. Samtidigt ska invandringen helt fri, och förskolor, kollektivtrafik och andra samhällstjänster göras gratis. Detta kan inte betraktas som annat än klassisk populism helt utan kontakt med den verklighet som varje ansvarstagande politiker dagligen måste handskas med.

Kanske än mer problematiskt är att ledande partiföreträdare för Fi – precis som inom SD – har ett bagage av ställningstaganden för extremism och våld som känns omöjliga i ett öppet demokratiskt samhälle.

På sista tiden har exempelvis riksdagskandidaten Foujan Rouzbeh uppmanat till skändning av flaggan på Sveriges nationaldag, men också hyllat våldsamma extremrörelser på vänsterkanten.

Både Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ uttrycker ideologier som är synnerligen problematiska i ett öppet och demokratiskt samhälle. De uttrycker därtill en populism som förkunnar att om bara det utvalda underliggande problemet i samhället skulle försvinna så kommer det goda samhället strax att inträda. Vi ställer oss skarpt kritiska till extremism och populism – oavsett på vilken sida den förekommer.

I Tyskland i början av 1930-talet fördelades rösterna ganska lika i tre delar mellan ansvarstagande och demokratiska partier och två stora populistiska partier på varsin kant: kommunister och nazister. Fallet ner i diktatur och världskrig kom när mitten inte förmådde hålla ut, utan lät makten glida över i den ena av extremiströrelsernas hand.

Världen gör väl i att lära sig av historien. Det gäller även Sverige i valet 2014.

Ivar Gustavsson
docent i matematik, Chalmers
Anna Sophia Bonde
präst
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Borås Tidning 2014-08-15 samt i Östersunds-Posten 2014-08-19

Dela innehållet

Tags : ,