FN 70 år: Tro som fredsskapare

Det är i dagarna 70 år sedan Förenta Nationerna (FN) bildades av 51 självständiga stater som gick samman för att arbeta för fred och ekonomiska och sociala framsteg. Dagens FN med 193 medlemsstater har blivit ett allt viktigare globalt forum för samverkan i frågor som är centrala för hela mänskligheten.

Drivkraften bakom ett engagemang för en fredligare och rättvisare värld kan vara skiftande. För FN:s andre generalsekreterare Dag Hammarskjöld var den personliga tron på Gud en sådan kraftkälla. Mats Svegfors skriver i sin bok Dag Hammarskjöld – den förste moderne svensken (2005): ”Dag Hammarskjölds uppdrag är den osjälviska kärleksgärningen i Kristi efterföljelse. Och detta uppdrag är givet av Gud.” Samma bild ges i Hammarskjölds egen bok Vägmärken (1963).

I media betonas dock ofta religionens och olika trosuppfattningars roll som orsaker till konflikter, och det är sant att dessa kan vara viktiga delförklaringar, även om det oftast snarare rör sig om krockar med mer eller mindre uttalade maktpolitiska, sociala eller ekonomiska orsaker som förstärks med religiös retorik. Så är exempelvis fallet i inbördeskriget i Syrien, där Turkiet bombar kurder som strider mot IS, samtidigt som man bryr sig mycket lite om religionsfriheten för kristna. Problemen är mångfacetterade.

Allt orättfärdigt våld och förtryck måste fördömas, oavsett i vilken religions förtecken det sker. Det är dock viktigt att göra skillnad på religioner och ideologier som i sin grundhållning bejakar våld och de som inte gör det. Vi menar att man som kontrast till en alltför generaliserande koppling mellan religion och våld även borde betona den kristna trons roll som fredsskapare. Tänk bara på alla mottagare av Nobels fredspris som inspirerats av kristen tro. Listan kan göras lång, och inkluderar förutom Dag Hammarskjöld andra välkända namn, såsom Martin Luther King, Moder Teresa och Desmond Tutu.  Betraktar vi dessa människor och deras liv, ser vi personer som inte enbart har talat om sund tro, utan levt ut innebörden av att vara kristen.

I efterdyningarna av första världskriget arbetade en annan fredspristagare, ärkebiskop Nathan Söderblom, för internationellt samarbete och fred och samlade världens kyrkoledare till Stockholmsmötet 1925 omkring fredsfrågan men också om kyrkornas sociala arbete i världen. Söderblom var övertygad om att Gud kallat honom till att arbeta för fred och försöka förhindra fler krig.

Även om religiös retorik å ena sidan kan brukas för våldsaktioner, så kan alltså tron å andra sidan också vara en positiv kraft i fredsarbetet. Detta pekade rabbinen David Rosen på för några år sedan angående den långvariga konflikten mellan Israel och Palestina, då han i en föreläsning poängterade att ”religionen är både en del av problemet och en del av lösningen. Och det är vår uppgift att se till att den i allt högre grad blir en del av lösningen”.

En kraftsamling för fred i Hammarskjölds och Söderbloms anda skulle världen behöva idag, när vi ser hur konflikterna hopar sig och urskillningslöst våld drabbar oskyldiga och att flyktingarna inte har varit så många sedan andra världskriget.

Hos båda fredspristagarna fanns Jesu ord från Bergspredikan som drivkraft, och orden är högst relevanta också idag: ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.” Exegeter pekar på att översättningen av ”håller” även kan lyda ”skapar”, vilket ger en mer aktiv betydelse. Jesu ord bör, oavsett nyans, vara en stark inspirationskälla för kristna. Så här uttrycker Svegfors detta i boken om Hammarskjöld: ”Rättfärdighet innebär för oss kristna förmågan att i alla lägen visa sin kärlek till Gud och medmänniskor genom att handla rätt. Att handla rättfärdigt innebär att ge Gud och medmänniskor det rätta och goda i alla lägen, utan att någonsin sätta egna eller nationella intressen av makt, pengar eller ära först.”

Nu är tid att samla alla goda krafter för att skapa fred och rättvisa.  Låt oss göra det med Jesu ord som drivkraft och med Hammarskjöld och Söderblom som goda exempel.

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap, högskolerektor

Ingemar Tidefors, fil. mag. i religionsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Hemmets Vän 2015-11-05

Tags :