Besegra det nutida slaveriet

Dagens Nyheters artikelserie ”De osynliga” är en omskakande skildring av det Sverige som inte syns. Det Sverige som vi vanliga medborgare inte vill ska finnas, och som vi därför värjer oss för att få vetskap om. Likafullt finns det. Män som bestjäls på sina id-handlingar och sin värdighet, och tvingas jobba fjorton timmar per dag på en marknad utanför alla samhällets trygghetssystem. Kvinnor som tvingas betala med sin kropp för att få ha kvar en arbetssituation så usel att ingen svensk medborgare skulle acceptera den. De är människor som sväljer sin skam och som låter sig utsättas för denna behandling, för att de skrupellösa individer de är i händerna på vet att de osynliga aldrig kommer att gå till polisen.

Träldomen förbjöds i Sverige redan 1335. Eftersom kristna var förbjudna att handla med trälar var det ett naturligt steg att också avsluta denna verksamhet. Slaveriet har dock levt kvar med lagligt skydd i många andra länder, och blev till en industri, där snart sagt hela samhällen på ett eller annat sätt var inblandade i hanteringen av att köpa och sälja människor som gods och boskap.

Vår tankesmedja Clapham­institutet hämtar vår inspiration från William Wilberforce och den så kallade Claphamgruppen i London. Under decennierna kring år 1800 arbetade de långsiktigt och målmedvetet för att en gång för alla utplåna slavhandeln i Storbritannien och det brittiska imperiet. År efter år höll Wilberforce ungefär samma, djupt engagerade tal i parlamentet. År efter år blev han nedröstad. Men han gav inte upp.

Wilberforce insåg att enbart politiska medel inte var nog för att avskaffa denna omänskliga hantering som rotat sig så djupt i samhällskroppen. Han och de övriga i Claphamgruppen började i stället arbeta för att förändra opinionen. Genom att öppet beskriva slaveriets brutala verklighet började den brittiska befolkningen få en allt större avsmak för slaveriet. Till slut hade detta folkliga tryck också nått ända in i parlamentet. Slavhandeln förbjöds, och 1833, en månad efter Wilberforces död, fattades beslutet att befria alla slavar i det brittiska samväldet.

Den bild som mer än någon annan slog an samvetets röst och verkade förändring av opinionen, var Josiah Wedgwoods illustration av en svart, kedjad man på knä, med orden: ”Am I not a man and a brother?” Det är en tanke som behöver slå djupare rot också i vårt land i dag.

Slaveriet är sedan 2007 officiellt förbjudet i alla världens länder. Trots detta beräknas enligt Global Slavery Index antalet människor som lever i slaveri uppgå till över 35 miljoner. ”De osynliga” kanske inte köps och säljs för reda pengar, men de lever likafullt under omständigheter som är ovärdiga varje civiliserat samhälle.

Vi är väl medvetna om att detta inte är något som samhället kan lösa i en handvändning. Vi är också medvetna om att lagen och rättssystemet inte äger alla medel för att få ett slut på denna hantering. Gränser är porösa, och människor på flykt kommer alltid att söka sig en väg till en tillvaro som tycks åtminstone lite bättre än den de lämnat bakom sig. Det finns områden där regelverk kan stramas upp, och där polisen kan få bättre verktyg att upptäcka och stoppa sådan här brottslighet. Men där samveten fungerar behövs ingen polis att rycka ut för att förhindra brott. Det är därför inte i första hand lagar och regelverk vi önskar förändra, utan hjärtan.

Systemet med ett samhälle på skuggsidan av det synliga samhället bygger – precis som slavhandeln över Atlanten – på att det finns en outtalad acceptans för det som sker. Det bygger på att det finns personer som aktivt väljer att strunta i både lagens och samvetets krav, för att i stället avhumanisera människor i samhällets utkant, och utlämna dem till slavliknande förhållanden.

I likhet med den ursprungliga Claphamgruppen vill vi utmana en materialistisk människosyn, där människan inte ses som något mer än resultatet av arv och miljö. Vi vill i stället väcka den bibliska grundsyn där varje människa är skapad med ett syfte, och därmed unik och dyrbar i sig själv. Vi vill verka för ett samhälle där en sådan människosyn får genomsyra varje uppväxande person, så att ingen medborgare i konungariket Sverige längre tar sig rätten att behandla en utsatt medmänniska enbart som ett medel att bruka för egna syften.

En förvandling av ett samhälle bygger på en förvandling av enskilda individer. John Newton är här ett särskilt tydligt exempel. Han inledde sin bana som kapten på olika slavskepp. En dag hamnade hans fartyg i en svår storm, där han insåg hur hans eget liv hängde på en skör tråd. Han började inse sin moraliska skuld gentemot de människor som var kedjade som djur nere under däck. Han genomgick en radikal omvändelse, och sammanfattade sin nya förståelse i sången ”Amazing Grace”. Därefter förenade han sig med Wilberforce och de andra i Claphamgruppen i det gemensamma arbetet att få ett slut på den ovärdiga hantering han själv varit en central del i.

Det var först när individer valde att lyssna till sitt samvete som England kunde förändras på djupet. Vi vill med denna text utmana inte bara lagstiftare och rättsväsende, utan oss alla. Vi önskar bygga ett samhälle där ingen längre utnyttjar möjligheten att kunna avhumanisera en annan människa för egen vinnings skull. Det vi vill se är ett samhälle där varje människa behandlas som en Guds skapelse, ett mål i sig själv.

Alla dessa osynliggjorda och utsatta personer – är inte också var och en av dessa en medmänniska, en broder och en syster?

För Claphaminstitutets styrelse,

Stefan Swärd
Rolf Åbjörnsson
Elisabeth Sandlund
Anna Aronsson
Peter Baronowsky
Dan Salomonsson
Ivar Gustavsson
Eva Johnsson
Felicia Ferreira
Lukas Berggren
Per-Ola Hermansson
Kjell O. Lejon
Per Eriksson
Ola Hössjer
Tuve Skånberg
Per Ewert

Artikeln publicerad i Dagen samt Världen Idag 2015-06-12

Dela innehållet

Tags : ,