Kulturrelativister blundar för förtryck

Den nybildade kristna tankesmedjan Claphaminstitutet har bildats i syfte att lyfta kristendomen och de kristna värderingarna i samhällsdebatten.

I dag skriver Stefan Swärd från Claphaminstitutet tillsammans med Humanisternas ordförande Christer Sturmark om det som förenar dem. Vi är oense om mycket, men förenas i synen på individens rätt att välja livsåskådning och i kampen mot den kulturrelativism som undergräver de mänskliga rättigheterna, skriver de.

Att en frikyrklig ordförande för en kristen tankesmedja skriver en debattartikel tillsammans med en ateistisk ordförande för Humanisterna hör inte till vanligheterna. Vi är oense om mycket. Ändå finns det saker som är så viktiga att slå vakt om, att vi tillsammans och gemensamt vill arbeta för dem. Dit hör kampen för individens rätt att själv välja livsåskådning och kampen mot en kulturrelativism som undergräver de mänskliga rättigheterna.

Individens rätt att fritt välja religion eller annan livsåskådning är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Ändå hotas, trakasseras och förföljs många människor i världen för att de bekänner sig till en annan religion eller livsåskådning än majoritetssamhället. Denna brist på respekt för olika livsåskådningar är ett av det tjugonde århundradets centrala problem. Under 80-talet agerade stora delar av världen mot Sydafrikas apartheidsystem. Det religiösa förtrycket i dag, inte minst mot kvinnor, är mer utbrett, grövre och våldsammare än apartheidregimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Ändå reagerar världen med undfallenhet. Varför förmår inte internationella organisationer med politiska åtgärder reagera mer kraftfullt?

Vi vet att förföljelser av dem som inte kan acceptera majoritetssamhällets dikterade trosriktning förekommer i många länder. Human Rights Watch pekar på förföljelser av personer som har lämnat islam i Egypten. Personer som exempelvis konverterat från islam till kristendomen har svårigheter att få det nationella ID-kort som myndigheterna kräver att varje medborgare skall ha. De kräver också en registrering av vilken religion man tillhör, och de enda officiella alternativen är islam, kristendom och judendom. Att vara ateist, humanist eller buddhist är otillåtna alternativ i Egypten.

US Commission on International Religious Freedom pekar ut Saudiarabien som ett annat skrämmande exempel, där en viss muslimsk riktning utövar total kontroll över samhället. Även grupper av annan muslimsk inriktning motarbetas och trakasseras. Att lämna islam för en annan livsåskådning är förenat med livsfara. Amnesty International har nyligen rapporterat om trakasserier och hot mot muslimer som konverterat till kristendomen i Iran. Det är också förenat med livsfara att lämna islam för den sekulära humanismen. Kvinnor och homosexuella som inte efterlever religionens normer kränks, fängslas eller dödas.

Inte heller den kristna kyrkan eller västvärlden som helhet har anledning att slå sig för bröstet. Det religiösa tvånget och de religiösa monopolen har haft ett starkt grepp om vår kultur ända in i modern tid. I mitten av 1800-talet hade Sverige ett statskyrkomonopol med i praktiken obligatoriskt medlemskap. Första generationens baptister, som lämnade statskyrkan och bildade fria baptistförsamlingar, drabbades av social utfrysning och i vissa fall fängelsestraff på vatten och bröd. Ännu på 1850- och 1860-talet var det kriminellt att lämna lutherska statskyrkan och bilda en fristående baptistförsamling. Först på 1950-talet blev det tillåtet att lämna den Svenska kyrkan utan att inträda i annat religiöst samfund.

Även i dagens Sverige åsidosätts rätten att fritt välja livssyn för vissa grupper. Den svenska staten accepterar att extrema sekter som Plymouthbröderna kraftigt begränsar sina egna barns möjligheter att själva ta ställning till olika livsåskådningsalternativ. Det finns många fall där kristna sekter tillämpat psykiska hot och trakasserier mot dem som lämnat gruppen. Knutby är ett välkänt exempel. Svenska muslimer som konverterar från islam till kristendomen har också upplevt utfrysning och trakasserier i Sverige. Staten förmår sällan vara behjälplig i dessa fall. Socialtjänsten har bristfälliga kunskaper om de problem som kan uppstå för avhoppare och de barn som växer upp i extrema religiösa rörelser.

Sverige måste, både nationellt och internationellt, tydligare markera att mänskliga rättigheter står över alla kulturella och religiösa traditioner. Det är dags att göra upp med den förödande kulturrelativism som länge hindrat ett sådant ställningstagande. Relativister i den akademiska och mediala debatten blundar för att tolerans i mångkulturalismens namn alltför ofta leder till förtryck i den faktiska monokultur som den enskilda individen tvingas uppleva. Detta gäller i särskilt hög grad kvinnor och barn, men även homosexuella och andra minoriteter. Vårt bejakande av mångkulturalismen får aldrig innebära att individers rättigheter åsidosätts. Vi kan inte kompromissa med människors grundläggande rätt till självbestämmande. Friheten för var och en att välja livsåskådning – och att ständigt kunna ompröva sitt val – är en omistlig aspekt av denna rätt.

Stefan Swärd
Styrelseordförande i Evangeliska Frikyrkan och i den nya kristna tankesmedjan Claphaminstitutet.

Christer Sturmark
ordförande i förbundet Humanisterna och chefredaktör för tidskriften Humanisten.

Publicerat i Expressen 2008-02-18

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *