Vägar mot en sund toleranstillämpning

För att meningsfullt kunna tala om grundläggande och vägledande
toleransprinciper, och för att förstå varför de är så viktiga för vår
mänskliga samlevnad, måste vi ha lyft oss (eller ha blivit lyfta) ur
relativismens och subjektivismens åsiktsgungfly. Vi måste ha insett att
tolerans inte innebär att vi måste tycka att allt är lika rätt, utan att
det finns rätt och fel, att det finns fundamentala etiska principer för
umgänget människor emellan. Vi bör även ha förstått att om dessa
principer följs, så kan det resultera i att det mänskliga livet överlag
kan präglas av åtminstone elementär respekt, ömsesidighet och
medmänsklighet.

Om de inte efterlevs blir resultatet lätt det motsatta och varje dialog
kring moraliska värden meningslös. Man måste vidare ha förstått att
en människa är mer än vad hon gör. Människovärdet ligger djupare
än handlingarna eller bristen på handlingar. Utan denna senare
grundläggande insikt blir det svårt att förstå att kritik av ett visst
beteende inte samtidigt nedvärderar personens människovärde eller
utgör ett försök att strypa åsiktsfriheten eller förneka några
grundläggande mänskliga rättigheter.

Toleransbegreppet existerar inte i ett etiskt vakuum. Det finns ingen
sekulär neutral position i moraliska frågor. Även moralisk indifferens,
baserad på relativistiskt tänkande, är en tydlig moralisk hållning. Att
inte ta ställning, eller att inte bry sig, kan i förstone verka
tolerant, men kan i själva verket lätt leda till moralisk och mänsklig
misär.

På vägen framåt vill jag peka på några principer som kan vara värda att
reflektera över. En första grundläggande princip för en sann tolerans
menar jag är att jag kan acceptera och respektera dem som tycker och
handlar på ett sätt som jag själv inte anser vara rätt eller korrekt.
En sund tolerans handlar alltså inte om att jag måste acceptera allt som
andra gör eller säger som rätt eller korrekt. Definitivt inte heller att
jag uttryckligen eller av socialt tryck måste bekräfta att andras
uppfattningar eller handlande är rätta eller korrekta, eller har samma
värde. Inte heller att jag skall behöva visa uppskattning för andras
beteenden för att undvika att anses vara intolerant. Om en grupp eller
ett samhälle kräver total acceptans, bekräftelse eller uppskattning för
vissa politiskt korrekta uppfattningar är det i en mycket grundläggande
mening inte tolerans man eftersträvar, utan en politisk åsiktskonformism.

En sund tolerans innebär att man med ömsesidig respekt och
medmänsklighet kan samtala, debattera, kritisera och även leva
tillsammans med dem som inte delar ens egna åsikter. Det innebär att man
får ”stå ut med” varandra, vilket återigen är precis vad ordet tolerans
innebär (latinets tolerare betyder just ”stå ut med” eller ”uthärda”).

En andra princip, som måste kopplas till den första, är att det trots
allt finns gränser för det acceptabla. Detta är, som Karl Popper
uttrycker saken, toleransens paradox. Det finns nämligen moraliska
grundvalar som måste begränsa handlingsfriheten. Det gäller framför allt
respekten för andras liv och egendom i vidare mening. Det är fel att
mörda eller dräpa en annan människa, men också att köra rattfull, att
förstöra eller stjäla hennes egendom, att baktala eller förråda henne.

Det är på samma sätt fel att inte ingripa om ett barn håller på att
drunkna, eller att av missriktad generositet ge en tillfälligt nykter
alkoholist en flaska vodka i födelsedagspresent, etc. Toleransbegreppet
existerar alltså inte i ett etiskt vakuum, utan är i högsta grad insatt
i ett sammanhang, i en moralisk-etisk kontext byggt på en judisk-kristen
grund. Toleransbegreppet är där kopplat just till de grundläggande
moraliska värderingarna som värnar människolivet, hänsyn och respekt för
medmänniskan och hennes egendom, hälsa och långsiktiga välbefinnande,
inte till någon slags tolerans på subjektivismens grund. Det betyder
alltså att ett sunt och kritiskt toleransbegrepp står i den goda statens
tjänst, såväl i positiv mening (genom att garantera frihet, värna
respekt, etc.) som i negativ bemärkelse (genom att inte tolerera det
oacceptabla, t.ex. det som skadar eller missbrukar medmänniskan, etc.).
När det gäller den positiva bemärkelsen bör det även framhållas att en
sund tolerans ger de enskilda medborgarna frihet att välja och
utvecklas, att kunna tänka och tala fritt och äga och förvalta sin
privata egendom m.m., i sig en god tredje princip. Tolerans öppnar
därmed en möjlighet för saklig kritik och tar den på allvar, men pekar
också på vikten av självkritik, individuell och samhällelig, för att
undvika moralisk relativism eller inkrökt egenrättfärdighet. Tolerans
eller intolerans handlar inte om tillfälligt korrekt tyckande,
individuellt eller samhälleligt, utan i grunden om demokratins
fundamentala princip att tillåta ett tankeutbyte grundat på sakliga
argument.

De ovan förda resonemangen pekar på ytterligare en viktig princip, en
fjärde, nämligen vikten av att sakligt kunna nyansera toleransbegreppet.

Det innebär att man bör kunna skilja mellan:
a) en kritisk tolerans, som värnar en fri och saklig debatt med respekt
för alla inblandade utan att kräva samstämmighet, och som i sig innefattar
b) en positiv intolerans, som möjliggör en begränsning av
destruktivthandlande, etc., vilket är något helt annat än:
c) en slapp negativ tolerans, ibland kallad hypertolerans, som i
relativistisk anda tillåter allt som lika rätt, samt
d) en intolerant tolerans, som till varje pris eftersträvar social och
politisk konformitet, men som lätt spårar ut i en åsiktslikriktning
efter subjektivt utvalda kriterier, förmedlade genom politiskt korrekta
uppfattningar, samt slutligen
e) en allmänt trångsynt intolerans, som visar sig på en rad olika sätt
och på en rad olika plan, till exempel genom att man inte accepterar
vissa medmänniskor som likvärdiga, eller vill förbjuda sådant som inte
bör vara förbjudet, till exempel förenings- och tryckfrihet, eller inte
accepterar att någon av fri vilja kan lämna sin religion eller sekt.
Överhuvudtaget måste vi i detta sammanhang åter igen konstatera att en
subjektivistisk och relativistisk moraluppfattning i princip är
självmotsägande. Den bygger nämligen på att rätt och fel inte existerar
och att det inte finns några moraliska sanningar. Om denna uppfattning
är korrekt visar den samtidigt på att uppfattningen om att inget är rätt
måste vara principiellt fel. Resonemanget blir därmed motsägande och
följaktligen i fundamental mening meningslöst. Men att driva moralisk
relativism är emellertid inte bara meningslöst, det är ur samhällelig
synvinkel destruktivt.

Det finns ytterligare principer att lyfta fram, exempelvis att en sund
tolerans inbegriper möjligheten att kritisera utifrån moralisk
synvinkel, att sund tolerans inte är förenlig med likgiltighet inför det
som är gott, rätt och sant, det vill säga estetisk, etisk eller
filosofisk indifferens.

Vi har i denna artikelserie konstaterat att den goda grunden för ett
gott samhällsbygge vilar fast i den judisk-kristna traditionen. I denna
finns värden och principer som kan hjälpa oss att tillsammans bygga ett
samhälle där tolerans i genuin bemärkelse präglar både det sociala och
politiska livet.

Kjell O. Lejon, professor och Fellow vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Världen Idag 2012-03-09

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *