Tranströmers poesi – en hemlig öppning för det andliga

Sakta skruvar döden upp ljuset underifrån, från marken.

Heden lyser allt starkare lila –

nej i en färg som ingen sett… tills morgonens bleka

ljus viner in genom ögonlocken

(ur ”Kort paus i orgelkonserten”).

Tomas Tranströmer är död, men hans diktning lever. Hans författarskap har löpt parallellt med Sveriges utveckling till ett av världens mest sekulariserade länder. Sedan 1950-talet har samhällsklimatet hamrat in: denna värld är den enda, låt oss befria den – efter oss undergången!

Tranströmer har en större syn på verkligheten. I hans diktsamlingar får också det icke materiella rum. Hinnan mellan det synliga och osynliga är tunn och öppnar sig ibland. ”Det finns en ljudlös värld / det finns en spricka / där döda / smugglas över gränsen”, heter det i ”Midvinter”.

Tranströmer förklarade som sin uppgift att ”gestalta det andliga livet, att uppdaga mysteriet”. Men han skriver det inte på näsan för sin läsare. Tvärtom framställer sig det översinnliga i bilder, i osökta metaforer. Diktaren hämtar gärna bilderna från naturen – eller för att tala teologiskt: från skapelsens trosartikel.

Tillit är ett annat tema. Någon håller i ”det roder som styr flyttfågelsflocken”. Men författaren är absolut inte tvärsäker. ”Och jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som / bär mig genom den vacklande värden”, lyder fortsättningen på den strof som inledde denna artikel.

Tomas Tranströmers hållning var genomgående öppen. Staffan Bergsten tar i sin biografi upp frågan om Tranströmers religiösa bakgrund. Hemmiljön var inte kyrklig men däremot positiv till religion. Något hände dock i 17-årsåldern. Bergsten skriver: ”Gymnasieårens omsvängning från ateism till en slags personlig tro ägde […] rum bland annat under inflytande av en stimulerande lärare i filosofi”.

Bland många dikter som berör andliga frågor framstår ”Den skingrade församlingen” (Stigar 1973) som en av de viktigaste. I starkt koncentrat tecknas Tranströmers syn på samtidens kristna kyrka i vårt land, av allt att döma Svenska kyrkan. Poeter har stor känslighet för det autentiska. Därför bör vi lyssna uppmärksamt.

Vi ställde upp och visade våra hem.

Besökaren tänkte: ni bor bra.

Slummen finns invärtes i eder.

 

Inne i kyrkan: valv och pelare

vita som gips,

kring trons brutna arm.

 

Inne i kyrkan är tiggarskålen

som lyfter sig själv från golvet

och går längs bänkraderna.

 

Men kyrkklockorna måste gå under jorden.

De hänger i kloaktrummorna.

De klämtar under våra steg.

 

Sömngångaren Nicodemus på väg

till Adressen. Vem har adressen?

Vet inte, Men det är dit vi går.

 

Vi i första strofen torde syfta på vanliga svenskar, mer eller mindre fjärmade från kristet liv. En besökare känner att vi har det bra till det yttre, men fattigdomen bor i hjärtat. Uttrycket ”invärtes i eder” ger bibliska hänsyftningar till allvarliga Jesusord. Kyrkan borde kunna överräcka ett livgivande budskap, men gör det inte. Tonen blir här bitter. Den tro som människan behöver tecknas i bilden av en bruten arm, nödtorftigt spjälkad av gipsbandaget.

Diktens slut anar dock ett hopp. Den kristna tron ska överleva – men kanske inte i det förstelnade yttre kyrkosamfundet med sin inre sekularisering. Kyrkklockorna – en vanlig bild hos Tranströmer – måste ner i katakomberna och mista sin höga ställning. Nerifrån kallar de på oss.

Så följer slutstrofen om Nikodemus – i Johannesevangeliet omnämnd som en hemlig lärjunge till Jesus. Han kom om natten för att söka upp Guds son. Formuleringarna om Adressen med stort A pekar på att vi här kommer personen Tranströmer nära. Vägen kan tyckas oklar, men ändå: vi – här återkommer pluralformen från första strofen – får ta vår längtan och gå till den rätta adressen.

Vi är djupt tacksamma för Tomas Tranströmers gåva: ett författarskap med förblivande värde. Requiescat in pace.

 

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst och författare till Timmerstockarnas knäppta händer. En andlig läsning av Tomas Tranströmers dikter

Per Ewert, lärare och författare

Anna Sophia Bonde, präst och bibellärare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Hemmets Vän 2015-04-30

Dela innehållet

Tags :