Toleransens kristna resonansbotten

Tolerans har blivit ett modeord i västvärlden. Få känner emellertid till ordets bakgrund, det vill säga de bakomliggande tankarna och deras historiska rötter. Det är förmodligen därför det är så märkligt få som kopplar samman västerlandets kristna kulturarv med just toleransbegreppet. Inte sällan har detta arv under senare tid tvärtom utpekats som en av världshistoriens främsta bärare av intolerans. Många pekar tämligen oreflekterat på historiska företeelser, som korståg, inkvisition och kolonialism. Det har man naturligtvis rätt att göra, även om en djupare historisk kunskap och kritisk reflektion rörande dessa händelser saknas. Problemet är att man samtidigt ofta förtiger eller förtränger något vi tycks ta helt för självklart, nämligen att vi lever i en tradition i vilken de har möjlighet att yttra sig fritt.

Det är nämligen ingen slump att det är i samhällen med judisk-kristen tradition de har möjlighet att fritt uttrycka sig och skriva sina debattinlägg. Det är i de judisk-kristna samhällena det finns en möjlighet att kritiskt granska och bedöma såväl individer, händelser som utvecklingslinjer, religioner och traditioner, samhällen med djupa och långtverkande rötter i just den tradition de själva som mest kritiserar för att vara intolerant. Kristendomsbilden förvrängs medvetet och i en del kretsar verkar det närmast uppfattas som kontradiktoriskt att värna om tolerans samtidigt som man förespråkar en klassisk kristendomssyn.

Ofta tycks uppfattningarna ha sin grund dels i att rötterna till toleransbegreppet klippts av eller att vissa grundläggande détraditioner negligerats, dels i en förvrängd och vanställd kristendomsbild. Vi ser onekligen en kraftfull nedmontering av traditionella judisk-kristna värderingar i det svenska samhället utifrån en sekulär ideologisk ståndpunkt och med påföljande sekulär-liberal relativism, vilket i sin tur fått konsekvenser som bland annat visat sig i ökad social och psykisk ohälsa. Vi ser också en rad tecken på en typ av tillväxande monolitism, en typ av ”åsiktstyranni”, ironiskt nog, mitt i en tilltagande ”pluralism”. Det gäller att hålla med om den nya ”toleranta” majoritetens åsikter. Annars kan man råka illa ut.

De så kallade tolerantas intolerans visar sig på en rad olika sätt och de brukar ett flertal metoder för att nå sina mål. Men den sunda kritiken av den intoleranta toleransen måste fortgå. Den toleranta elitens intolerans måste belysas för att samhällsklimatet skall kunna bevaras sunt.

Det kan kanske tyckas ironiskt att toleransen i många kristendomskritiska kretsar ofta har mycket klara gränser. Många säger sig utifrån filosofisk eller praktisk relativistisk grundsyn kunna tolerera allt, men tolererar samtidigt själva inte dem som inte tolererar allt, särskilt om dessa vedersakare framför argument hämtade från den kristna historien, eller ännu värre, från Bibeln själv. Trots ”gränslösheten” återfinns alltså skarpa men subjektivt präglade gränsdragningar. Toleransens gränser dras på nytt och ofta förväxlas samtidigt tolerans med acceptans. Därför är det hög tid att tydligt peka på de judisk-kristna rötter som så positivt påverkar västerlandets utveckling, också när det gäller toleransbegreppet. Det är i den judisk-kristna tradition, inte i någon annan, som den moderna demokratin tagit form och mänskliga rättigheter utformats och anammats. Det har skett tack vare en judisk-kristen bas, inte till följd av att man lämnat det judisk-kristna arvet bakom sig.

I det judisk-kristna arvet finns alltså flera positiva källflöden till toleransdebatten. Ett är föreställningen att det finns en Skapare som skapat människan till sin avbild. Denna innefattar en uppfattning om alla människors lika värde, det vill säga att alla har ett värde och att alla har samma värde. I förlängningen innebär detta att varje människa bör behandlas med respekt och medmänsklighet, oavsett vem hon är, varifrån hon kommer eller hur hon ser ut.

En annan viktig tanke som kan härledas till skapelseberättelsen, men som exempelvis också återfinns hos Paulus, är att det finns en naturlig lag nerlagd i människan. Ytterligare ett källflöde härrör från idén om etisk monoteism. Det handlar om den till Guds avbild skapade människan också tilldelats ett personligt, individuellt, ansvar för sitt liv. Hon har en rationell och moralisk kapacitet. Ett fjärde område där den judiska eller gammaltestamentliga traditionen bidragit till den moderna
tankeutvecklingen om tolerans är dess profetiska ådra, den ådra av ”profetisk kritik” som är synlig genom stora delar av den gammaltestamentliga historien. Ett femte bidrag från den judiska eller gammaltestamentliga traditionen är den uppenbarade lagen, formulerad i Tio Guds bud. Tanken är uppenbarligen att var och en skall kunna leva utan fruktan att bli mördad, att bli bestulen, baktalad, eller sviken, etc. Det fjärde till och med det tionde budordet, som handlar om relationen mellan människa och människa, ger sammantaget uttryck för en hållning som innebär en grundläggande respekt för medmänniskan och har i stora drag bildat ett fundament för västerländsk lagstiftning och i denna har alltså toleranstanken kodifierats. Sedan finns det naturligtvis en rad tillflöden från Nya testamentet.
Generellt bör man understryka det starka universella drag som är högst centralt i den kristna tron. Tron var och är inte en tro avsedd för en utvald grupp, ett folkslag eller en ras. Kristendomen är i denna fundamentala mening inklusiv, radikal och gränsöverskridande. Den skilde sig därmed från en rad andra religioner eller sekter i det romerska
riket, eller för den delen från platonsk eller aristotelisk samhällssyn. När det gäller Jesu undervisning kan man exempelvis betona att toleransen inte innebar ett borttagande av regler. Den var inte gränslös i denna mening. Tvärtom. Reglerna för livet fick en meningsfull belysning och kunde uppfattas som angelägna att följa under livsvandringens gång just därför att de var meningsfulla och positivt livsstrukturerande. De var hjälpmedel, inte påtvingade restriktioner. Den radikalt inklusiva livshållningen när det gäller förhållandet till medmänniskan, även om hon står utanför samhället, utesluter alltså inte
en exklusiv hållning i förhållande till etiska frågor eller lärofrågor.

Om en hållning bygger på falska premisser kan dessa inte bejakas, inte heller de slutsatser man drar av dem. Om en handling är moraliskt felaktig är den det de facto, även om jag försöker förneka detta. Sanningen är avslöjande, men också uppfordrande. Sanning och en sund tolerans är interrelaterade. Samtidigt som en sund intolerans kan vara livsbejakande, kan en tolerans utan sanning i långa loppet vara destruktiv. Så är naturligtvis även inhuman intolerans, där inte människan placeras först, utan den dömande lagens bokstav.

Det bibliska tankegodset är rikt och tankeväckande i frågor om tolerans. Det har (i viss mån tillsammans med grekiskt tänkande) bildat grunden för den västerländska demokratiska utvecklingen. För att en sund toleransdebatt skall kunna hållas vid liv och förhoppningsvis även vitaliseras måste detta tankegods hållas levande. För det genuint toleranta samhällets skull.

Kjell O Lejon, professor och Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Världen Idag 2011-02-24

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *