Världens mest infekterade konflikthärd har åter flammat upp i fullskaligt krig, och nyhetsflödet väller över oss i en aldrig sinande ström. Snabba nyheter ställer högre krav på att ge en gedigen bakgrund, kontrollera sina källor, och sist men inte minst – att ge en balanserad bild.
Här menar vi att alltför många svenska massmedier har visat allvarliga brister. Det finns en uppenbar slagsida i rapporteringen från Gaza-området. Israel utmålas som en skoningslös angripare, Hamas som använder Gazaremsan för daglig raketbeskjutning av israeliska bosättningar beskrivs som folkliga hjältar.
Det pågående kriget skördar civila offer, palestinska barn har sårats och dödats, vilket är djupt tragiskt. Men det är lika tragiskt när israeliska barn drabbas. Dock verkar inte svenska medier dela den bedömningen. Palestinska barn uppmärksammas med namn och ålder och detaljerade bilder. Israeliska barn som drabbas av det ständiga raketregnet från det Hamasstyrda Gaza osynliggörs, deras lidande tycks värt en axelryckning.
Den palestinska befolkningen i Gaza befinner sig i en fruktansvärt utsatt situation, antalet människoliv som gått till spillo är förfärande högt. Men hur ska ansvaret fördelas, vilket skuld har Hamas för det lidande som den egna befolkningen utsätts för? Och vilken rätt har Israel att försvara sig mot en fiende som använder bostadsområden som raketramper?
Vi menar att Israel, precis som alla andra stater, bör granskas och även kritiseras där det är befogat. Men det är självklart att Israel ska granskas med samma glasögon som övriga parter i konflikten. Och det borde vara självklart att Hamas ska granskas på samma sätt som Israel.
Svenska medier tycks sakna förmåga att kritiskt granska terrororganisationen Hamas, som talande nog i flera medier ges beteckningen ”den terrorstämplade organisationen Hamas”. Istället väljer man ett enkelt svart-vitt perspektiv, där Hamas framställs som en oskyldig David i kamp mot Goliat.
Men sanningen är ju att Hamas är en hänsynslös organisation med Israels utplåning som sitt främsta mål och med terrororganisationens hela brutalitet och skoningslöshet. Det är väl känt att Hamas medvetet placerar raketramper och militära stabsfunktioner i tättbefolkade områden, i närheten av skolor och sjukhus för att kunna använda den civila befolkningen som en mänsklig sköld. När motattackerna kommer kan man skörda stora propagandavinster.
Hamas har också en väl utvecklad propagandaapparat med en effektiv distribution till västvärldens medier av bilder, ibland fejkade sådana. Bilder av israelisk brutalitet, som väckt stor indignation i väst, har senare avslöjats som bedrägerier. Vaksamheten mot att utnyttjas i ett sådant propagandakrig tycks bland svenska medier vara begränsad.
Vi saknar också en analys och förståelse av det utsatta läge staten Israel befinner sig i. Kan det verkligen hävdas att staten ska finna sig i en raketbeskjutning som når bosättningar allt längre in i landet? De flesta utomstående parter, ja till och med arabiska massmedier och politiker anser att Hamas bär en avgörande skuld för våldet i Gaza.
Nyhetskanalerna BBC, SKY och CNN har varit betydligt mera mångsidiga i sina skildringar genom att i de flesta reportage också låta talesmän/kvinnor för Israels regering och militära styrkor få komma till tals. Långa intervjuer sänds även med andra arabiska analytiker. Hur kan det komma sig att svenska medier och kommentatorer intar en radikalt annorlunda hållning? Om man de facto delar Hamas målsättning att utplåna Israel bör man redovisa det.
Vi vill inte oreserverat försvara Israels agerande. Men vi efterlyser bestämt en saklig, korrekt nyhetsförmedling som inte reflexmässigt utpekar Israel som den skyldige varje gång Mellanösternkonflikten blossar upp på nytt. Konflikten är alltför komplicerad för en sådan rapportering. En allsidig belysning är nödvändig för att förstå konfliktens mekanismer och därmed en förutsättning för ett återupptagande och utveckling av fredsprocessen.
Carin Stenström, journalist,
Ivar Gustafsson, docent, lektor
Siewert Öholm, journalist, programledare, mediakonsult
Erik Wiberg, adjunkt, teolog
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Sundsvalls tidning 2009-01-17
