Varför tvingades inte Kaplan bort förrän nu?

Den stora frågan är inte varför bostadsminister Mehmet Kaplan tvingas bort nu, utan varför det inte skett tidigare. Eller – för att gå till roten med frågan: Varför kallades Mehmet Kaplan över huvud taget in som minister i Sveriges regering? Hans islamistiskt inriktade preferenser var tydliga redan när han gick in i regeringen, likaså hans motvilja mot Israel och det judiska folket.

Det kan också ifrågasättas varför svenska medier inte gjorde det här ganska enkla grävande journalistiska arbetet långt tidigare? Fakta om Kaplans kopplingar och uttalanden har funnits tillgängliga för den som har velat ta del av dem, och verkligheten ser inte annorlunda ut idag än den gjorde när Kaplan utsågs till minister. När vi nu ser saken i efterhand finns det ingen rimlighet i att Kaplan nu har fått sitta snart två år som bostadsminister utan att visa upp något egentligt engagemang för sin ministerportfölj, samtidigt som han har haft och uppenbarligen även fortsatt de kontakter med radikala krafter som nu har lett till hans avgång. Det vore lämpligt om riksdagens konstitutionsutskott kunde gå till botten med hur den här affären har skötts från början till slut.

Det är lätt att dra paralleller till när Omar Mustafa valdes in i Socialdemokraternas partistyrelse, men tvingades bort efter mindre än en vecka när det stod klart att han sympatiserat med personer och ideologier som låg en bra bit ifrån svenska demokratiska grundtankar. Även här var antisemitiska kopplingar en stark faktor till att Mustafa fick stiga av.

Statsministern hänvisar nu till att den ”samlade bedömningen” gjort att Kaplan nu på egen begäran har avgått. Det hade varit mer klädsamt om statsministern hade förklarat att Kaplans uttalanden och extremistiska kopplingar är oacceptabla för ett statsråd. En väl avvägd samlad bedömning av hela situationen pekar däremot på att både fallet Mustafa och fallet Kaplan är utslag av samma fenomen: båda regeringspartierna har varit intresserade av att få in en representant för det muslimska samhället, vilket naturligtvis också är ett försök att öka sitt stöd i den väljargruppen. Men i sin entusiasm har de inte gjort det nödvändiga arbetet med att säkerställa att den inkallade galjonsfiguren också omfattar de demokratiska värderingar som bär vårt samhälle. Eller också har de haft kunskapen, men valt att strunta i den. Båda varianterna är mycket beklagliga.

När det gällde Omar Mustafa gjorde Socialdemokraterna snabbt bedömningen att hans kopplingar inte var förenliga med ett politiskt ledarskap i ett ansvarstagande parti. Oklarheten om förhållandet mellan religion och politik tillsammans med de antisemitiskt doftande uttalandena var och är omöjliga i ett lands politiska ledning.

Även i fallet Kaplan borde Miljöpartiet, statsminister Stefan Löfven och även Sveriges journalistkår ha gjort den kopplingen för länge sedan.

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2016-04-18

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *