Intolerans skapas i toleransens namn

 

Tolerans har blivit ett modeord i västvärlden. Få känner emellertid till ordets bakgrund, det vill säga de bakomliggande tankarna eller dess historiska rötter. Det är förmodligen därför det är så märkligt få som kopplar samman västerlandets kristna kulturarv med just toleransbegreppet. Tvärtom. Inte sällan har detta arv under senare tid utpekats som en av världshistoriens främsta bärare av intolerans.  Många pekar oreflekterat på historiska händelser, som korståg, inkvisition och kolonialism, men förtränger tydligen samtidigt det som de tycks ta helt för självklart, nämligen att de lever i en idétradition i vilken de har möjlighet att yttra sig fritt, att de kan skriva sina inlägg i öppna samhällen med yttrande- och tryckfrihet, med möjlighet att kritiskt granska och bedöma såväl individer, händelser som utvecklingslinjer, religioner och traditioner.  Den tradition som resulterat i denna möjlighet, som gett dem denna plattform att verka utifrån, har djupa och långtverkande rötter i just den tradition de själva som mest kritiserar för att vara intolerant, den judisk-kristna traditionen.

Det kan vidare tyckas ironiskt att toleransen i samma kristendomskritiska kretsar ofta har mycket klara gränser, inte minst när det gäller synen på kristendomen.  Många säger sig utifrån filosofisk eller praktisk relativistisk grundsyn tolerera allt, men tolererar samtidigt själva inte de som inte tolererar allt, särskilt om dessa meningsvedersakare framför argument hämtade från den kristna historien, eller ännu värre, från Bibeln själv. I en del cirklar verkar det närmast uppfattas som kontradiktoriskt att värna om tolerans samtidigt som man förespråkar en klassisk kristendomssyn. Ofta tycks denna uppfattning dels ha sin grund i att rötterna till toleransbegreppet klippts av eller att vissa grundläggande idétraditioner negligerats, dels i en förvrängd och vanställd kristendomsbild.

Det är därför hög tid att peka på de judisk-kristna rötter som så positivt påverkar västerlandets utveckling. Så har exempelvis vetenskapssamhället i vår moderna bemärkelse, med sina analyser, begreppsresonemang och källkritiska inriktning, till stor del sin vagga i den medeltida skolastiken.

Det är dags att påminna om det faktum att det är i den judisk-kristna traditionen de västerländska samhällena och staterna vuxit fram. Det är i denna tradition, inte i någon annan, som den moderna demokratin tagit form. Det är i denna tradition som tanken om mänskiga rättigheter utformats och anammats. Det har skett utifrån en judisk-kristen bas, inte efter det att man lämnat det judisk-kristna arvet bakom sig.

Demokratierna har onekligen vuxit fram i en mylla närd av ett tankeflöde som har sin bas i en specifik kosmologi och antropologi, en världsbild och en människosyn. Den basen är den judisk-kristna traditionen. Denna tradition, med grundläggande tankar om en naturrätt och en syn på allas lika värde, har uppenbarligen haft tillräcklig kraft att skapa en stabil och bördig mark nog att bygga våra moderna demokratier på. Noterbart är även att alla andra traditioner i detta avseende har fallerat, såväl andra religiösa som sekulära tankemodeller.

Det kan i sammanhanget nämnas att i en klassisk undersökning av Samuel Stouffer inriktades (tolerans-)frågan mot hur långt de amerikanska medborgarna var villiga att inskränka medborgerliga rättigheter för att förhindra en spridning av kommunism i landet. (Den principiella frågan är fortfarande högaktuell, men nu gäller det terrorism.) Undersökningen väcker en lång rad frågor om vad man kan tolerera och hur mycket intolerans man kan acceptera i ett samhälle utan att skada dess öppenhet i grunden? Förhoppningsvis diskuteras dessa frågor av detta slag öppet, respektfullt och kontinuerligt i våra utvecklade demokratier, inte frågan om att en genuin tolerans i sig är något gott eller inte. Det bör vara en självklarhet.

Detta sägs samtidigt som vi ser tecken på vissa begränsningar i yttrandefriheten, etc., under förevändning av en utökat tillämpning av toleransbegreppet, inte minst i Sverige, vilket naturligtvis får konsekvenser som pekar i negativ riktning. Resultatet blir att allt tolereras utom de som inte tolererar allt. 

I totalitära stater kämpar man fortfarande med (eller mot) den grundläggande frågan om vägen mot tolerans över huvud taget är någon lämplig väg att anträda. Tecken i det svenska samhället visar att vägen mot ett sekulär-humanistiskt monolitiskt åsiktssamhälle anträtts, en väg där man paradoxalt nog vill förbjuda vissa traditionella uppfattningar i toleransens namn. En sådan utveckling går inte mot en ökad humanism, ett vänligare samhällsklimat, utan mot intolerans och åsiktstyranni. Därför kan rädslan för att avvika från det politiskt korrekta dessutom öka markant ju längre färden går.

Men det finns andra vägar att gå, betydligt mer fruktbara, för såväl samhälle som för samhällsmedborgarna. Det har den judisk-kristna traditionen tydligt visat på. Därför har vi, än så länge, yttrande- och religionsfrihet, ja, en hyggligt fungerande demokrati. Men hur länge till?

 

Kjell O. Lejon, professor i Religionsvetenskap

Rolf Åbjörnsson, advokat

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

 

Artikeln var publicerad i Dagen 2009-01-07

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *