Vem vårdar humanismens idéarv?

Med sin hårda och tydliga kristendomskritik gjorde Förbundet Humanisterna först många nyfikna. Kanske skulle uppstickaren skapa något nytt, rentav driva de kyrkotrogna att förnya sig?

Av tv-programmet Existens nyligen framgick att det i Norge finns en motsvarande humanistisk organisation. Human-Etisk Forbund, som den heter, verkar dela Humanisternas värden men förhåller sig långt mera öppen till kyrka och kristna.  Man visar sig intressant nog även samla långt fler medlemmar än sin svenska motsvarighet. Att ordföranden är före detta sångstjärnan och kulturministern Åse Kleveland är inte hela orsaken till det. Ett plus är säkerligen också den inkluderande, försonliga profilen. Rörelsen utmärks av en allmän respekt för individen och hennes mänskliga rättigheter och det religionskritiska draget är mindre framträdande .

Varför har då kopplingen mellan humanism och religionsfientlighet uppstått? Den sekulära humanismen har som bland andra den katolske teologen Henri de Lubac visat, rötter i upplysningen och franska revolutionens mot den katolska kyrkan riktade människorätts-deklaration. Den har i långa tider drivit närmast revolutionära kampanjer mot kristendomen och kyrkan, vilka attraherat de religionskritiska, kristendomsfientliga och antiklerikala krafter som av olika skäl velat försvaga eller eliminera de kristna kyrkorna. Idén att skapa ett starkt alternativ har lockat ateister vars försök vittnar om ihärdighet, men också om maktvilja. Många, bland dem den inflytelserike sociologen och positivisten August Comte, har drömt om en sorts vetenskapsstat vari råder ”fullständig mentalt samförstånd”.

När Förbundet Humanisterna proklamerar den sekulära människan och går till attack mot den kristna trons bekännare i vårt samhälle ligger detta helt i linje med den gren av upplysningstraditionen som ville utrota religionen. Detta innebar dock ett brott med en lång tradition. Under mer än tusen år hade västerlandets tänkare, författare, tonsättare och konstnärer sökt gestalta människans livsvillkor i den kristna trons och livssynens hägn. Några av de rikaste kulturskapelserna bär spår av detta exempelvis Dantes Gudomliga komedi, Rafaels och Michelangelos verk, Bachs musik och Selma Lagerlöfs berättelser.

I ett Europa där samhällsordningen länge vilade på kristen grund, som därmed kom att kopplas till makt och politik, hade man kanske inget val. Men det är knappast avgörande. Det viktiga är att skapande själar lyckas bäst när frihet omgärdar tron. I den klassiska humanismen fanns en vilja att inom ramen för det kristna arvet vårda Europas ”parallella” tradition från den grekiska och romerska antiken. Resultatet blev en lycklig förening, ett slags stereoseende i vår mänskokunskap, något som intill dags dato märkts hos många europeiska och svenska diktare, men även i undervisning och forskning.

För inte så länge sedan var ”kristen humanism” ett erkänt begrepp. Man kan fråga sig om Humanisterna skulle ha kunnat lägga beslag på ett så fint gammalt begrepp, om Europas och Sveriges skolor slagit vakt om den humanistiska tradition som levt i samklang med kristendomen? I den hjälp till självkännedom och överblick som en osäker värld behöver vore en sådan humanistisk renässans lika värdefull som någon teknisk undervisningsreform eller tillfällig livsstilskampanj kan bli.

Carl Johan Ljungberg, PhD, stats- och litteraturvetare, ordf. i Humanistisk Förnyelse

Ivar Gustafsson, PhD, docent i matematik

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-01-23

 

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *