Tro och vetenskap i harmoni

Nyligen nåddes den naturvetenskapliga världen av dödsbudet för Charles Hard Townes 1915-2015, professor emeritus i fysik vid University of California. Han fick Nobelpris i fysik 1964 för arbete som ledde fram till konstruktion av oscillatorer och förstärkare, som introducerade MASER (Microwave Amplification by Stimulated Emisssion of Radiation) som för ljus motsvarar LASER (Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation).

Han blev pionjär för användningen av laser inom spektroskopi. Genom hela sitt liv behöll Townes ett intresse för snittet mellan naturvetenskap och religion. I en artikel från 1966, ”The Convergence of Science and Religion”, framförde han en för den tiden tämligen unik röst för att söka harmoni mellan de två disciplinerna.

I samband med att Townes mottog Templeton-priset 2005, skrev han ”Min uppfattning är att, fastän vetenskap och religion kan förefalla så olika, så har de många likheter, och borde interagera och berika varandra. Naturvetenskapen försöker att förstå och kartlägga hur universum ser ut och fungerar, inklusive oss människor. Religion handlar om att försöka förstå syftet och meningen med vårt universum, inklusive oss människor. Om universum har ett syfte och en mening, måste detta reflekteras i dess struktur och funktion, alltså i naturvetenskapen”.

Townes inställning är inte speciellt unik i dag, det är många naturvetare som strävar efter harmoni med religion och filosofi. Enligt en internationell kartläggning runt senaste sekelskiftet är drygt 70 procent av alla vetenskapsmän teister, det vill säga tror på en övernaturlig gudomlig kraft. I USA tror enligt samma undersökning runt 40 procent av naturvetare (biologer, fysiker, kemister och matematiker) på en personlig Gud. Den så kallade ”antropiska principen” har fått stort fäste bland vetenskapsmän, filosofer och teologer.

Den starka varianten av principen kan kort formuleras: Det är ingen tillfällighet att världen ser ut som den gör. Universum har just dessa egenskaper för att vi människor ska ha kunnat skapas och utvecklas. Små avvikelser i naturlagar eller naturkonstanter skulle göra liv omöjligt. Ett sådant exempel på den antropiska principen finns i neutronen. Den är stabil så länge den finns inuti en atomkärna. Hade den inte varit det skulle universum bara ha haft ett enda grundämne: väte. Men när en neutron kommer ut ur atomkärnan faller den sönder. Hade neutronen varit stabil även som fri partikel så skulle liv också ha varit omöjligt. Inga grundämnen skulle ha funnits. Vår existens hänger på att neutronen balanserar på gränsen mellan stabilitet och sönderfall.

Det är ingen hemlighet att Georges Lemaitre, som var först med att vetenskapligt formulera tanken om universums expansion och big bang var präst i Katolska kyrkan. En annan framstående forskare, inom studiet av DNA, Francis Collins, som ledde arbetet med att kartlägga människans genom är en bekännande evangeliskt kristen.

George F. Smoot, nobelpristagare i fysik 2006, utbrast när han såg bilden av hur materien fördelade sig strax efter big bang: ”För mig som troende är det som att se in i Guds ansikte”. Fascinationen över skapelsen och speciellt över människan har uttryckts av många genom historien.

Bibelns kung David skriver i Psalm 8: ”När jag ser din himmel dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne, en människoson, att du låter dig vårda om honom”. Immanuel Kant skrev i boken ”Kritik av det rena förnuftet” att två saker fyller honom med förundran – stjärnhimlen ovanför och det mänskliga samvetet inom oss.
Den kände brittiske humanisten och filosofiprofessorn Antony Flew, ändrade sig i mogen ålder från att bekänna sig som ateist till att bli teist.

I boken ”There is (no) a God – How the world’s most notorious atheist changed his mind” beskrivs hur Flew genom logiskt, filosofiskt och vetenskapligt resonemang kommer fram till att det finns en Gud.

Bland skälen till hans ändrade uppfattning nämns ”det kosmiska argumentet”, som liknar den antropiska principen som beskrivits ovan, och ”det moraliska argumentet”, en slags motsats till det klassiska teodicéproblemet, nämligen ”hur kan det över huvud taget finnas något gott i denna världen om det inte finns en god kraft”.

Av allt att döma bekände sig Flew hela livet som humanist, han är ett lysande exempel på att humanism och teism mycket väl går att förena.

Ivar Gustafsson, docent i matematik
Arne Rosén, professor emeritus i molekylfysik
Allan Emrén, fil dr i fysikalisk kemi
Bengt Säfsten, med dr, överläkare invärtes medicin
Sebastian Ibstedt, doktorand i cell- och molekylärbiologi.
Bengt Malmgren, överläkare psykiatri
Samuel Brohede, fil dr i miljövetenskap
Artikelförfattarna är fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Dagen 2015-03-13

Replik Vesa Annala 2015-03-18

Replik Claphaminstitutet 2015-03-25

Kontrareplik Vesa Annala 2015-04-07

Slutreplik Claphaminstitutet 2015-04-07

Dela innehållet

Tags :