Gaza och folkrätten

I samband med den uppflammande konflikten kring Gaza har folkrätten kommit att aktualiseras. Hans Corell – FN:s förre rättschef – samt utrikesminister Carl Bildt har båda hävdat att israeler begått folkrättsbrott.

Folkrätten bygger på ett antal principer, som har lång tradition. Den omfattar internationellt antagna regler för till exempel handel och diplomatisk personal. Folkrätten i krig utgör ett särskilt kapitel. Folkrätten är reglerad genom internationella konventioner, som alla undertecknande länder förbundit sig att följa. Dit hör även Israel. Länder, som undertecknat konventionerna, har även i sina egna lagar infört straff för brott mot folkrätten.  Dessutom har Internationella domstolen i Haag tillkommit. Det är alltid enskilda som ställs inför rätta, aldrig stater eller organisationer. Därför kan man inte hävda att Israel eller Hamas begår folkrättsbrott. Däremot kan ansvariga inom Hamas respektive Israel åtalas. I fallet Gaza kan till exempel den israeliske försvarsministern bli aktuell. Om det blir en allmän uppfattning att det skett israeliska folkrättsbrott i Gaza, kan han räkna med att bli internationellt efterlyst. Han kommer då att gripas så snart han befinner sig på ett annat lands territorium, såvida han inte åtalas i Israel. Däremot kan inte staten Israel dömas. Föreställningen om den kollektiva skulden är främmande för folkrätten. Vad gäller Hamas skulle en rättslig prövning av eventuella folkrättsbrott vara fördelaktig. Eftersom organisationen är terroriststämplad, kan dess medlemmar gripas varsomhelst och utlämnas till till exempel USA. Det har hittills inneburit tortyr och hemliga fängelser. En rättsligt korrekt process i Haag är i jämförelse med detta en förmån.

Folkrätten i krig har några enkla grundregler. Den första är distinktion. Den innebär att man är skyldig att skilja mellan stridande och icke-stridande. Till de stridande hör medlemmar av en stats krigsmakt. Dit hör även medlemmar av en motståndsrörelse under förutsättning att de står under ansvarigt befäl samt bär sina vapen synligt. I den meningen är såväl Hamas som den israeliska krigsmakten stridande parter eller kombattanter. Icke-stridande är all civil befolkning samt sårade och tillfångatagna kombattanter. Alla icke-stridande är skyddade personer och får inte angripas. Det är just sådana angrepp på skyddade personer, som är folkrättsbrott i den aktuella konflikten. Den, som behärskar ett område eller en yta är ansvarig för skyddet av icke-kombattanter, oavsett deras tillhörighet.

Folkrätten omfattar också skydd av byggnader, anläggningar och växande grödor. Religiösa byggnader är alltid skyddade, liksom sjukhus, skolor och byggnader eller städer som ingår i världskulturarvet. Till de skyddade objekten hör även anläggningar för vattenförsörjning. Även på detta område bör prövas om det skett folkrättsbrott i Gaza. Skyddet är ett ansvar. Om ett skyddat objekt används för militära ändamål upphör skyddet.

Folkrättens andra princip är proportion. Det skall finnas ett rimligt förhållande mellan den åsamkade skadan och den militära betydelsen. I fallet Gaza har i debatten begreppet proportion använts på ett annat sätt. Man har påpekat att det inte finns någon proportion mellan de skador som Hamas raketer åsamkat och de skador som de israeliska bombningarna av Gaza medfört. Detta är ett annat sätt att använda begreppet än det som finns i folkrätten.

Folkrättens tredje princip är mer svårtolkad: nödvändighet. Denna princip innebär att det inte finns något annat sätt att åstadkomma den militära effekten.  I fallet Gaza har hävdats att raketramperna kunde tystats genom markinsats. Det fanns ett annat sätt än angrepp på skyddade personer.

Folkrätten är en fördel för alla parter. Det är en fördel för såväl israeler som palestinier att deras civila behandlas som skyddade personer, och sett på längre sikt är det en nackdel för alla parter om respekten för folkrätten skadas. På kort sikt kan det tyckas mer förmånligt att bryta mot folkrätten. Det är uppenbarligen den inställning som Israels och Hamas ledning intar. Det större problemet är emellertid stormakterna och i synnerhet USA. Guantanamo är ett tydligt symptom. Därför har också de små och medelstora staterna, som Sverige, en särskild uppgift att värna och utveckla folkrätten.

Christian Braw, Docent vid Åbo Akademi, tidigare folkrättsutbildare vid 12 infanteribrigaden

Carl Johan Ljungberg, fil.dr. statsvetenskap

Mats Tunehag, utrikesredaktör Världen idag

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Dagen 2009-01-29, i Sydsvenskan 2009-02-02  och i Barometern 2009-02-11

Dela innehållet

Tags : , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *