Vilken tolerens?

I en scen i Monty Pyton’s Life of Brian står några anti-imperialister och diskuterar strategier på Colosseums trappsteg. En av dem, Stan, kräver att man skall eftersträva politisk korrekthet i diskussionen genom att anlägga ett inklusivt språk. Så diskussionen utfaller därför på detta sätt:

– …varje mans rätt…

Stan: – Eller kvinnas!

–…honom.

Stan: – Eller henne!

–…broder.

Stan: –Eller syster!

…och så vidare. Stan deklarerar vidare att varje kvinna har en självklar rätt att bli en del av den anti-imperialistiska rörelsen.  Men inte bara detta. Han menar att han själv vill vara kvinna, för han skulle också vilja föda barn. Det är en mans rättighet, säger han, varpå en annan man, spelad av John Cleese, kommenterar: ”Du vill alltså föda barn? Men du kan ju inte föda barn.” Då skriker Stan tillbaks: ”Förtryck mig inte!” Då bryter en tredje person in i diskussionen. Han menar att även om Stan inte kan föda barn borde han trots allt ha rätten att föda barn. Det är en rättighet som den anti-imperialistiska rörelsen bör inkorporera i sitt bredare politiska program, menar han. Cleese karaktär svarar med att undra vad vitsen skulle vara med detta: ”Vad är det för mening att kämpa för rättigheten att föda barn om man ändå inte kan föda barn?” Svaret blir: ”Det är en symbolisk kamp för vår kamp mot förtryck!” Då vänder sig Cleesekaraktären om och muttrar: ”Det är en symbolisk kamp mot verkligheten!”

En fråga som inställer sig efter denna fantastiska replikväxling är följande: Är Cleesekaraktären intolerant? Så långt jag förstår bör frågan rimligtvis besvaras nekande. Men likväl, hur ofta förs inte ett liknande resonemang hos vissa grupper, med påföljande kamp och påföljande paroller, som strider mot verkligheten själv. Individer och grupper anför, naturligtvis på ”politiskt korrekta” grunder, den ena märkligheten märkligare än den andra och utropar: ”Förtryck!”, när åsikterna ifrågasätts, hur ”verklighetsfrånvända” de än är.

Jag har sett tillräckligt många exempel på detta för att konstatera att företeelsen inte längre är udda. Snarare har den blivit alltmer central i svensk politisk tankevärld, understödd av ett stort medieuppbåd utifrån specifika politiska uppfattningar med korrekt innehåll. De filosofiska grundförutsättningarna undviker man oftast att deklarera och konsekvensbeskrivningar lyser med sin frånvaro.

Utvecklingen har exempelvis fått stora följder för personer med traditionella uppfattningar i en rad för samtiden politiskt känsliga frågor. Det viktiga verkar inte längre vara hur ”verkligheten” är beskaffad, utan hur vinden för tillfället blåser och vad som för dagen är ”politiskt korrekt”. Utvecklingen är ur ett flertal perspektiv farlig. Mentaliteten kan lätt urarta till ett samhällstillstånd som tragiskt nog måste beskrivas som en tyckandets tyranni, nu baserad på en sekulär-liberal elits tyckande och i sinom tid enbart präglad av så kallad sociologisk lag (där majoritetstänkandet, femtioprocentsregeln, är det enda rättesnöret och sanningsbegreppet flyter). Ett övergripande resultat för den sammantagna mentalitetsutvecklingen har på toleransfrågans område blivit att allt skall tolereras, utom de som inte tolererar allt ? även om de har ”verkligheten” på sin sida. Är det verkligen så vi vill ha det i Sverige?

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Carl Johan Ljungberg, fil.dr. statvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norrköpings Tidningar 2008-12-24 och Världen Idag 2009-01-02

Dela innehållet

Tags : ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *