Skilsmässa inte enda alternativet

Tack, Ann Lystedt, för din krönika här i gårdagens Dagen där du till skillnad från många andra inbjuder till en fördjupad diskussion i det känsliga men svåra ämnet barn och separationer. Den vanligaste strategin bland tyckarproffsen på ledarsidor och i bloggvärlden har annars varit att med alla medel försöka idiotförklara avsändarna när de inte gillat budskapet och inte kunnat eller vågat ta en intellektuell, seriös och saklig debatt. Jag håller med dig i mycket av det du skriver. Men låt mig göra några förtydliganden. När vi fyra skribenter från Claphaminstitutet på Dagens Nyheters debattsida den 23 juli skriver ”Ny forskning visar att en skilsmässa är bäst för barnen endast i de fall det förekommer öppna konflikter med eller utan fysiskt våld”, så är detta inte ett personligt tyckande. Vi citerar bara en av USA:s mest erkända skilsmässoforskare Paul Amato, som gjort en av de största och mest väldesignade undersökningarna av skilsmässobarn som genomförts, där han följt två tusen familjer under femton års tid. Att i den politiska korrekthetens namn förtiga det är ett svek mot våra barn.

Jag menar därmed inte att föräldrar till varje pris ska hålla ihop för barnens skull i familjer där kärleken är död, även om man inte bråkar. Det är ett beslut föräldrarna själva måste fatta som jag och alla andra måste förstå och respektera. Jag har ibland hjälpt kristna par utan öppna konflikter att separera för de själva mått så psykiskt dåligt att de varken orkat med sig själva eller sina barn. Samtidigt har jag mött många par som för barnens skull sökt hjälp, börjat jobba på sin relation och på nytt blivit kära i varandra. När det blir kris i ett äktenskap drabbas vi ofta av tunnelseende. Vi ser bara två alternativ: hålla ihop och bli olyckliga resten av livet eller skilja oss och bli fria och lyckliga. Man det finns faktiskt ytterligare två alternativ – hålla ihop och få det bättre eller skilja sig och få det ännu värre.

När det uppstår problem i ett förhållande verkar gräset grönare på andra sidan staketet. Jag lyckönskar dem som i likhet med dig fått ett nytt fungerande äktenskap och berikats med både bonusbarn och bonusbarnbarn. Ofta är tyvärr verkligheten den motsatta. Efter en tid upptäcker många att gräset inte var så grönt. Mer än hälften av äktenskapen spricker när man gifter om sig och barnen får vara med om ytterligare en separation.

Du påpekar helt rätt att frånskilda fäder inte automatiskt är frånvarande eller oengagerade pappor. Många blir faktiskt mer engagerade i sina barn efter separationen. I dag har fler skilsmässobarn också regelbunden kontakt med sin pappa än för några år sedan. Men ungefär vart åttonde barn träffar nästan aldrig sin pappa. Jag och de flesta människor, sannolikt även militanta feminister och inbitna kärnfamiljsmotståndare, håller säkert innerst inne med dig när du skriver att kärleken är en energigivare, glädjespridare och kraftkälla för både stora och små och att en relation inte är självgående utan kräver näring och omvårdnad.

Att det då skulle vara så kontroversiellt och väcka så mycket aggressioner att i en debattartikel föreslå att samhället bör ge nyblivna föräldrar kunskap om hur man håller kärleken levande och hantera de konflikter som uppstår när man får barn har jag fortfarande mycket svårt att förstå.

Alf B. Svensson, Leg psykolog

Repliken var publicerad i Dagen 2008-08-06

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *