Dold ideologisk agenda driver steriliseringskravets motståndare

Ju mer jag tar del av argumentationen mot steriliseringskravet vid könsbyte, ju mer övertygad blir jag om att det var ett klokt beslut att inte ändra lagen nu. Retoriken har varit minst sagt högljudd från dem som vill slopa steriliseringskravet och ju högljuddare, desto tunnare i sakinnehåll. Och ibland blir det obehagligt som hos centerpartisten Abir Al-Sahlani som på twitter jämför alliansen med nazister.

Socialstyrelsen enmansutredning av Karin Lindell från 2009 är inte särskilt djuplodande men kommer med en del förslag om hur sjukvårdens resurser för transsexuella skall effektiviseras och regionindelas. Hon föreslår att Socialstyrelsen skall ta fram kunskapsöversikter för utredning och behandling av transsexualism och andra könsidentitetsstörningar, vilket är bra.
Kontroversiellt är förslaget att erbjudande om könskorrigerande behandling skall utsträckas till att gälla även personer som inte har strikt transsexualism, utan ospecificerad könsidentitetsstörning och inte vill genomgå en fullständig könskorrigering. Det är märkligt att utredaren föreslår detta utan utredning om vilka kriterier som i så fall skall gälla, vilka konsekvenser det får, och var det kommer in i den allmänna etiska prioriteringsdiskussionen. Det är också i samband med dessa utökade kriterier som förslaget att slopa steriliseringskravet kommer in.

Det har uppstått en modern avantgardistisk opinion som betraktar det som stympande och kränkande att ha ett sådant krav för att få könsbytesoperationen genomförd, och politikerna har varit på väg att falla till föga för denna. Endast Kristdemokraterna har stått på sig. Vad handlar detta om egentligen?
Syftet med den sjukvårdsförsäkringsfinansierade könsbytesoperationen, som i sig är stympande, är ju att hjälpa svårt lidande människor som önskar vara det andra könet. På en man som vill bli kvinna tas naturligtvis testiklarna bort, vilket innebär sterilisering, och i fallet med kvinna som vill bli man är det också naturligt med sterilisering, eftersom könsbytet ju annars bara skulle bli halvt: kvinnor föder barn, inte män. Det är också det som den transexuelle önskar.
Det kan ifrågasättas om man över huvud taget skall ändra på naturen på detta sätt. Biologiskt sett kan man inte förvandla kvinnor till män eller tvärtom. Man kan göra vissa stympande och plastikkirurgiska operationer som i någon mån efterliknar det motsatta könet, och hormonbehandling måste fortgå hela livet för att vidmakthålla önskade könskarakteristika.
Anledningen till att man ändå erbjuder denna möjlighet är att det för vissa personer innebär ett stort psykiskt lidande att ha känslan att befinna sig i fel kropp. Självmordsfrekvensen är 20-faldigt högre än i normalbefolkningen, och det har visat sig svårt att med psykoterapeutiska metoder hjälpa till ett bättre liv eller accepterande av tillståndet. Önskan att genomgå könsbyte är mycket stark hos denna grupp, och syftet med behandlingen är att uppnå högre livskvalitet och harmoni.
Alla förstår att det inte så enkelt som att denna behandling löser alla problem. Vid andra typer av plastikoperationer (undantagandes rena skönhetsoperationer eller plastikkirurgi till följd av uppenbar vanställdhet) där personer fixerat sig vid att man inte är nöjd med utseendet av en viss kroppsdel, t.ex. att näsan är för stor, så visar det sig inte sällan att patientens lidande inte minskar trots operation. Alla seriösa plastikkirurger vet att man skall vara försiktig med kniven i sådana fall. När det gäller könsbyte finns uppföljningsresultat som tyder på att många mår bättre efteråt, men bilden är inte entydig: vissa studier har visat förhöjd självmordsrisk även efter könsbyte. Det är ett område som behöver granskas och följas upp ytterligare. Att i det läget istället föreslå att verksamheten skall utökas ytterligare och gälla nya indikationer förefaller mig mycket oklokt.
Att sterilisering är en naturlig åtgärd i könsbytesprocessen från kvinna till man är självklart eftersom den som genomgår behandlingen vill bli just man. Det är horribelt att tala om detta som ett övergrepp och i strid med mänskliga rättigheter. De som resonerar så är andra personer än de som hittills genomgått könsbyten, personer inom HBTQ-rörelsen som bedriver en stark lobby-verksamhet i kombination med radikalliberala politiker som över huvud taget driver linjen om en relativisering av könet och ser könet som en social konstruktion och i samma anda pläderar för att relativisera könsrollerna redan på dagis.
Genom att driva en starkt värdeladdad retorik och göra det till en fråga om kränkning av mänskliga rättigheter får man med sig praktiskt taget hela riksdagen. Få vill säga emot, för ingen vill riskera att framstå som diskriminerare av minoriteter. Debatten har likheter med den om judarnas omskärelse av gossebarn: Det är en grupp som är upprörd och kränkt å deras vägnar som genomgår den aktuella hanteringen/behandlingen. Det är ingen stor debatt bland judiska män om att man känner sig utsatt för övergrepp genom omskärelsen, och de som genomgått könsbyte från män till kvinnor uppfattar steriliseringen som naturlig och ej kränkande eftersom det är ett led i den omvandling de önskar.
Min kollega Axel Repka tycker att David Eberhard och jag navigerar i fel vatten då vi talar om diagnoskriterier, vetenskaplig utvärdering, biologisk könstillhörighet, prioriteringar i vården och sådant. Det är bra att han och andra som pläderar för slopandet av steriliseringskravet är så tydliga, för då blir det klart att det handlar om något helt annat. Här handlar det om önskan att skapa helt nya mellanformer mellan könen, något som inte tagits ställning till i samband med att nuvarande lag om könsbyte kom till.
Axel Repka påpekar att det inte finns två kön som är tydligt separerade från varandra, därför måste hela samhället anpassas efter det. Sjukvården skall självklart tillhandahålla olika former av partiella hormonella och kirurgiska könskorrigerande behandlingar. Alla förväntas bejaka könsrelativismens mantra.
Men det blir lite som i sagan om kejsarens nya kläde. För de flesta vardagsmänniskor är det uppenbart att det finns två kön som är tydligt separerade från varandra, en insikt som nog ligger närmare verkligheten än att relativisera. Det är visserligen sant att det finns blandformer, också biologiskt – genetiskt, anatomiskt – men det är knappast grund för en relativitetsfilosofi på detta område, det är snarare undantagen som bekräftar regeln. På det psykologiska planet finns olika läggningar, men det motsäger inte det grundläggande faktum att människan är född till man eller kvinna. Också HBTQ-personer har kommit till genom en mamma och en pappa. Avvikelserna definieras utifrån hur de förhåller sig till grundmönstret. Detta kan man sakligt konstatera utan att det innebär diskriminering av minoriteter.
Tyvärr är vi människor ofta benägna att mobba och diskriminera dem som avviker från den uppfattade normaliteten, vare sig det handlar om hudfärg, etnicitet, sexuell läggning eller annat. Detta måste vi motverka. I ett civiliserat samhälle är det ett grundläggande etiskt krav att alla skall vara accepterade, likvärdiga och lika behandlade, om det är vi nog alla överens.
Föreningar och rörelser som tar till vara HBTQ-personers intressen har gjort mycket för att motverka fördomar och ökat kunskapen hos befolkningen. Detta är mycket bra, och det är dessa organisationers uppgift att ligga i framkanten och driva olika frågor. Dock måste detta stämmas av mot samhället som helhet. Jag tror inte det är produktivt att driva frågan att totalt avveckla den heterosexuella normen i samhället i stort till förmån för en ny könsrelativism, och jag ifrågasätter om det verkligen är till gagn ens för de grupper man företräder.
Könskorrigerande behandling är ingen mänsklig rättighet, och framförallt förtjänar inte personer med könsidentitetsstörning att göras om till medicinska försöksdjur. Möjlighet till könskorrigering i särskilda fall kom till för att minska lidande och självmordsrisk för en liten grupp personer som lider svårt av sitt tillstånd. Vill man nu införa likande behandling med olika partiella könskorrigerande ingrepp för en större grupp är det något som måste bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det måste också ha föregåtts av en diskussion om etiska prioriteringar i vården, och även barnperspektivet måste lyftas fram. Speciellt är det inte något som skall trumfas igenom med en högröstad värdeladdad retorik där motståndarna beskylls för både det ena och det andra.

Bengt Malmgren, psykiatriker samt Fellow vid Claphaminstitutet.
Artikeln publicerad på Newsmill 2012-01-22

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *