Den nya etiken är inte ny för kristendomen

Förra året kom en intressant bok med titeln ”Tillsammans” ut, en filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat. Den är skriven av Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. Boken reflekterar över gammal och ny moral och etik. Här följer några utdrag ur boken:

”Våra moraluppfattningar är präglade av förhållanden som rådde för länge sedan…. Fram till förra århundradet levde större delen av mänskligheten i små samhällen. När människor betedde sig illa … fanns det andra som blev påtagligt drabbade och som lätt kunde ta reda på vem som låg bakom. Därmed blev moralen personlig och viljan att hålla sig inom dess råmärken underblåstes av risken för vedergällning, till exempel i form av social utfrysning.

Idag samspelar vi med många fler personer och på många fler sätt. Samtidigt är denna interaktion mer indirekt och opersonlig. Även om konsekvenserna av vad vi tillsammans gör i allra högsta grad är påtagliga så är våra individuella bidrag rätt betydelselösa. … Så medan den moral vi ärvt är personlig, så har problemen blivit opersonliga. … Vad vi måste reflektera över är om de moraluppfattningar vi ärvt verkligen är adekvata i den situation vi nu står inför”.

Tersman har rätt i att den nya moralen och etiken gör livet mycket mer komplext. En etik som tar hänsyn till framtida generationer innebär nya utmaningar. Hur ska vi väga våra intressen idag gentemot framtida generationers? Vad kan vi egentligen veta om hur världen ser ut i framtiden och vad framtida generationer värderar? Vi möter nya krav att leva miljösmart, att göra så lite avtryck i naturen som möjligt. Våra handlingar och vår livsstil får vida konsekvenser i ett globalt perspektiv. Egentligen inser jag att det är oförsvarbart att skövla regnskogen – jordens lungor, men vad kan jag göra för att förhindra det? Ofta är vi inte medvetna om det vi kollektivt gör oss skyldiga till. Man kan inte kräva att vi som icke-experter ska förstå hur vår ekonomiska världsordning drabbar de fattiga länderna. För folkmord och andra brott mot mänskligheten känner vi inte personlig skuld men det är ändå lätt att få en känsla av kollektiv skuld.

För kristendomen är denna ”nya” etik och det globala perspektivet inte något nytt.

Bibeltexter som ” Jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren, världen och de som bor i den…” (Psalm  24), ”Ty så älskade Gud hela världen …” (Johannes evangelium, kapitel 3)  och ”Han är försoningen för våra synder, ja inte bara våra, utan hela världens” (första Johannes brev, kapitel 2 ) är grundläggande för kristen tro. Kristendomen har alltid hävdat att vi människor har ett totalt ansvar inte bara för individen utan även för skapelsen och mänskligheten som sådan, ett globalt samhälleligt ansvar. Detta ansvar går tillbaka ända till första Mosebokens första kapitel där människan får uppdraget att ”bruka, vårda och förvalta skapelsen” och att ”ta vara på sin broder”.

Visst har förfärliga saker utförts i kristendomens och trons namn, men man kan inte beskylla kristna för att vara likgiltiga. Man bryr sig och engagerar sig. Kristna har genom hela historien engagerat sig mot förtryck och orättvisor, för de fattiga, sjuka och lidande. Man har gjort detta utifrån bibelns etik och moral, som väl rimmar med den ”nya etik och moral” som professor Tersman efterfrågar. Dessutom kan kristendomen erbjuda ett sätt att hantera vår känsla av ofullkomlighet när det gäller att leva upp till de krav som den nya moralen och etiken ställer. Detta genom de klassiska kristna begreppen: förlåtelse, nåd, förtröstan och hopp.

Ivar Gustafsson, Docent i matematik

Maare Tamm, Fil.dr. i psykologi

Maria Roginskaya, Docent i matematik

Stefan Holmström, Missionsföreståndare EFS

Ola Hössjer, Professor i matematisk statistik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

 Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-25

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *