Hjulen rullar – men till vilket pris?

I år är det 90 år sedan Ernst Rolf sjöng in sin slagdänga ”Bättre och bättre dag för dag”. Det är en devis som sedan dess har poppat upp gång på gång, som ett sätt att karska upp sig i både med– och motvind. Just den här veckan är det många arbetsplatser som håller kick-off med nya och ständigt högre mål i sikte. Men om vi lyssnar noga i vårt hoppfulla 2014 så hörs det en disharmoni i melodin. I mötet med verkligheten har den här bättre-och-bättre-devisen fått sig allt fler hack.

Jodå, Sveriges ekonomi knallar på uppåt. Vi ligger bättre till än många andra länder i världen. Före jul kom dock Sveriges företagshälsor med en rapport med förfärande resultat. Trots alla handlingsplaner, alla företagshappenings och alla goda intentioner visar det sig att anställdas mående i arbetslivet på senare år har försämrats drastiskt. Allt färre känner sig motiverade inför sitt arbete, och än värre: andelen människor som upplever direkt psykiskt obehag inför att gå till jobbet har skjutit i höjden. Faktiskt så kraftigt att beställarna undrade om det var något fel på siffrorna. Men tyvärr – så var inte fallet.

Fenomenet med ökad stress och obehag går igenom hela spektrum av yrkesgrupper – privat såväl som offentligt anställda. Ett exempel ur högen: Arbetsmiljöverket ålade i början av förra året Stockholms kommun att vidta åtgärder för att minska lärarnas skadligt stora arbetsbörda. Allt fler nya arbetsuppgifter hade tillförts utan direkt koppling till huvuduppdraget – att undervisa eleverna. Kommunen hörsammade dock inte kraven på att komma in med förslag på åtgärder, och avkrävs nu ett vite på två miljoner kronor.

Kommunens hantering tyder kanske på ett större mönster: en oförmåga eller kanske rentav ovilja från arbetsledare att se och hantera den klyfta som uppenbarligen finns mellan glada tongångar i årsredovisningar och magkänslan hos den personal som ska utföra arbetet. Att falskeligen låtsas som att allt står väl till kan fungera på ytan ett tag, men aldrig i längden.

Nåväl, på vissa områden pekar kurvorna odiskutabelt uppåt. Konsumtionen exempelvis. Allt tyder på att den gångna julhandeln som vanligt slog nytt rekord. En av orsakerna till den ständigt ökande köpfesten är att öppettiderna i handeln hela tiden utökas, lite i taget. I konkurrensen om konsumenternas pengar väljer någon butik i centrum att stänga ännu lite senare på kvällen. Och ganska snart hänger konkurrenterna på.

Det finns en arbetstidslag som reglerar butikers öppettider. Arbetsmiljöverket har likväl på senare tid fått in ett flertal ansökningar om att pressa öppning och stängning ytterligare lite närmare nattetid, trots att Sverige redan idag har bland de generösaste öppettiderna i Europa. Det gäller ju att visa sig kundtillvänd. Ingen butik vill framstå som otillgänglig och därmed riskera att bli ratad i konkurrensen.

Den ”allting nu-kultur” som vi lever i har även drivit upp de svenska hushållens skuldsättning till förfärande höga nivåer, både historiskt och internationellt. För vi konsumenter fortsätter handla och betala. Det högsta priset betalas dock kanske av de butiksanställda som på grund av ökade öppethållande tvingas till allt obekvämare arbetstider. Med detta följer förstås också större svårigheter att få ihop pusslet med familj och socialt liv, så att de i stället kan finnas tillgängliga för oss andra att kunna köpa lite mer, lite oftare.

Och visst är det bekvämt för oss konsumenter att få del av den överservice som gör det möjligt att handla i princip när som helst på dygnet. Men samtidigt finns det en risk att vi krymper oss själva till kugghjul i maskineriet, till konsumenter snarare än människor.

Sociologen Zygmunt Bauman konstaterar att konsumtionen i vår materiellt överflödande tid har fått en ny roll. I stället för att behöva lägga pengarna på det vi behöver för vår överlevnad har konsumtionen i vår tid blivit ett mål i sig, det enda som består när andra kulturella rötter klippts av. Vetskapen att vi snart kommer att bli pådyvlade ännu en ny produkt gör att inga val behöver vara beständiga, varje beslut är endast tillfälligt.

Detta är sorligt i sig, men den verkliga tragedin inträder när detta synsätt sprids även till sådant som är av verklig betydelse. När relationer förlorar sin roll som det viktigaste i tillvaron, och devalverats till ännu ett utbytbart inslag i det egna livsprojektet.

Det tycks som att vi nutidsmänniskor utan att egentligen vilja det har blivit alltmer alienerade inför arbetslivet, och i slutänden – kanske till och med inför oss själva. Författaren Milan Kundera menar att en central skillnad mellan dåtid och nutid var att för gårdagens människor var arbetet en integrerad del av den egna identiteten. Det fanns en självklar koppling mellan egen arbetsinsats och slutresultat. I en distanserad samtid har detta samband ofta upplösts, och det kan vara en av de viktigaste orsakerna till det obehag inför jobbet som många hamnat i. Kundera sammanfattar: I dag är vi alla lika, vi är alla förenade i en gemensam likgiltighet för vårt arbete. Denna likgiltighet har blivit en lidelse. Vår tids enda gemensamma lidelse.

Kanske har sömmen i vår samtidsväv råkat hamna snett, så att kläderna inte längre passar oss. Men kanske är 2014 också en tid att göra revolt, att bryta oss loss ur det opersonliga karriärtänket där människor förlorar både sig själva och varandra.

I denna vår kultur av tillfälliga och ständigt växlande projekt finns det en uppdämd längtan efter en annan tillvaro. En längtan efter en grund som bär när allting annat vacklar. Jesus beskrev att det rike han kom med inte medförde några självcentrerade, lättköpta vinster. Det han erbjöd var ett i verklig mening rikt liv – ett utmanande, långsiktigt formande till att leva för något större än sig själv.

I en samtid som tycks ha fastnat i ett allting nu och klippt av både rötterna till dåtiden och hoppet om framtiden erbjuder Jesus ett levande hopp om ett djupare, längre och högre perspektiv. I den tid som skriker i brist på djupare relationer pekar han på en kultur av sann gemenskap som kan dela både världsliga och andliga behov, och som kan leva tillsammans i jublande, innerlig glädje.

Vem vet om inte den kristna församlingen kommit i världen just för en tid som denna?

Per Ewert, informationssekreterare för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-01-08

Dela innehållet

Tags :