Guds socialpolitiska program

Det är egentligen märkligt att Bibeln hos många kommit att uppfattas som glädjedödaren med stort G, boken som bara vill klämma åt och skuldbelägga människors längtan och lust. Istället är Bibeln rakt igenom en bok som värnar om de allra svagaste i samhället. De tio budorden t.ex. är skapade för att skydda den skyddslöse – gamla föräldrar (fjärde budet), kroppsligt svaga (femte budet), barn och kvinnor (sjätte budet), fattiga (sjunde budet) o.s.v. Ja, det gäller alla människor. Tredje budet rekommenderar vila för trötta människor.

I Gamla Testamentet talas också om den ”rätta fastan”, då jag bryter mitt bröd med den hungrige, ger hemlösa husrum och kläder den nakne (Jes. 58:7) och värnar om flyktingen. Gamla Testamentet beskriver ett försök till ett idealsamhälle, där de friska och starka skulle bry sig om dem som av olika anledningar fått sämre livsmöjligheter än de själva. Gamla Testamentets socialpolitiska program måste för den tidens marginaliserade ha upplevts som ett starkt ljus i deras livsmörker.

Jesus förkunnade samma socialpolitiska program. I sitt första programtal beskrev han som sin uppgift att ”förkunna befrielse för de fångna, syn för de blinda, och att ge de förtryckta frihet”.  Hans förkunnelse var ”ett glädjebud för de fattiga” (Lukas 4:18). Han visade att detta inte bara var ord – utan befriande handling. Kvinnor, slavar, barn, sjuka – ”det inre proletariatet” sprang utan reservationer och hinder in i hans öppna famn. När Petrus senare skulle beskriva Jesu tjänst för dem som inte sett den, blev hans beskrivning en man som ”vandrade omkring och gjorde gott och botade alla” (Apostlagärningarna 10:38). I ord och liv värnade han om marginaliserade människor. Inför den slutliga räkenskapen var det enligt honom avgörande hur man förhållit sig till hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, sjuka och interner (Matteus 25:31-46). För det vanliga, lidande folket måste det ha varit ett evangelium, glatt budskap, att möta Jesus i ord och handling.

Det vanliga, lidande folket idag behöver möta Guds kärlek i Jesus. Ser vi dem inte? Kanske statistiken kan öppna våra ögon: För män mellan 15 och 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken. Våra tonåringar har femdubblat användningen av antidepressiva medel under de senaste tio åren. Antalet besök i den psykiatriska öppenvården har ökat med 40 procent på sex år. Var tionde svensk har problem med alkohol och ca 400 000 barn växer upp i dysfunktionella hem. Av alla svenskar i arbetsför ålder är 13 procent sjukskrivna eller förtidspensionerade, och psykisk ohälsa är där den vanligaste orsaken. Var femte skolelev har mobbats. 40 procent av invandrarbarnen kommer från fattiga familjer. Vart tredje svenskt hushåll består av en person. Var tionde äldre lider av depression.

De ensamstående och ensamma, de psykiskt sköra, de drogberoende, de ångesthärjade – de behöver möta en kyrka som bryr sig om dem. De behöver möta en kyrka som presenterar Jesus. Där finns hoppet för dem – och för kyrkan.

Carl-Erik Sahlberg, docent i kyrkohistoria, domkyrkokomminister

Eva Johnsson, riksdagsledamot (kd)

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, frilansskribent

Bengt Malmgren, läkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Dagen 2009-01-20

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *