Vad händer med människovärdet?

Dödshjälp har blivit aktuellt genom tunga politiska utspel (Barbro Westerholm), en debattbok (Torbjörn Tännsjö) och dråpåtalet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Varför, och varför just nu? De flesta pekar på teknikutvecklingen inom medicinen; det har uppstått en gråzon mellan liv och död, mellan botande vård och livsuppehållande verksamhet, mellan det möjliga och det önskvärda. Detta är sant, men det är lika sant att det sker en attitydmässig glidning från en traditionell kristet förankrad syn på livet i riktning mot en rent utilitaristisk syn på livet som en praktikalitet.

Enligt en sekulär uppfattning är livet skyddat i lag. Det låter tryggt, men det är tyvärr ungefär detsamma som förhandlingsbart. Och det är långt ifrån den kristna uppfattningen  om livet som  heligt.

Men det är mer som skiljer en kristen och sekulär syn på livet. Har människan en unik roll i skapelsen eller är vi en livsform bland andra? Det återverkar förstås på synen på döden.  Om livet är till besvär är det rimligt att släcka ut det.  Det är logiskt ur ett rent sekulärt perspektiv. Men vad blir kvar av människovärdet?

En tredje fråga är att i den sekulära världen har människan ett juridiskt och socialt ansvar. Men om ingenting står över människan finns inga begränsningar för någonting, och vad som är ”bra” definieras ad hoc, här och nu. Det är bara om vi är ansvariga för livet ”uppåt” som vi kan garantera människovärde helt obetingat av tillfälligheter.

Precis som det finns en skala mellan kristet och sekulärt tänkande finns en skala från full acceptans av alla sorters dödshjälp till totalt avståndstagande. Och det finns ett start samband mellan dessa skalor.

Varje utspel om dödshjälp brukar definieras som steget, det sista steget. Man värjer sig normalt mot att dörren öppnas för fler ändringar, och mot alla antydningar om det sluttande planet mot eventuella obehagligheter.

Men självfallet sluttar planet. Just nu finns det en ganska stor opinion för att döden i vissa fall borde vara en rättighet. Ingen ska behöva leva med meningslösa plågor. Då är detta steget.  Andra ser fler steg framför sig: ingen ska behöva leva en dag längre än acceptabel livskvalitet.

Är det slut där?

Knappast. Om livet inte är heligt, om livet är förhandlingsbart, så kan döden plötsligt bli en skyldighet. Det är faktiskt logiskt. Om den sjuke inte kan ge sin syn på saken så kan de anhöriga göra det, och vården kan ta egna initiativ. Det senare verkar vara fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Och få vågar andas om nästa steg, där patienter som kunde tillfrågas betraktas som otillräkneliga eller ”part i målet”. Eller nästa steg där döden är ett av flera accepterade vårdalternativ, eller där döden är defaultterapin för vissa sjukdomar.  Det finns mycket att förhandla om.

Med tanke på att vi lever i ett land med övervägande sekulära värderingar får vi bereda oss på att planet fortsätter att slutta. Och enligt utilitaristisk teori slutar det aldrig att slutta förrän vi satt prislapp på både döden och livet.

Lars Melin, docent svenska, författare

Carin Stenström, journalist

Carl Johan Ljungberg, fil.dr. statvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Barometern 2009-04-06 och Oskarshamns-Tidningen 2009-04-06

 

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *