Risk att suicidala ges dödshjälp med ny modell

Oregons dödshjälpsmodell framhålls av förespråkare som ett nödvändigt tillskott i vården i livets slutskede. Modellen beskrivs som strikt begränsad till personer med ”obotlig” sjukdom som enligt medicinsk bedömning kommer att leda till döden inom sex månader (så kallad terminal sjukdom). Vad som menas med obotlighet definieras inte. Ej heller beskrivs hur en ”terminal” behandlingssituation uppstår. Detta innebär att Oregonmodellen är vilseledande. Den medför en uppenbar risk att suicidala patienter ges dödshjälp.

Statens medicinsk-etiska råd (Smer) fokuserade på Oregons modell i sin kunskapssammanställning Dödshjälp. Smer ställde sig där den avgörande frågan: ”… om även icke-terminala personer med kronisk sjukdom beviljas dödshjälp.” Svaret blev: ”När studien gjordes fanns inga uppgifter om att assisterat döende skulle ha beviljats till någon patient i Oregon som inte av två läkare bedömts ha högst sex månaders förväntad återstående livslängd, något som fortfarande gäller.”

Samtidigt konstaterar Smer: ”Tidsgränsen gäller för det fall att ingen behandling ges för att bromsa sjukdomsförloppet.” Konsekvensen av denna grundförutsättning för ”den avgörande frågan” har Smer förbisett. För att få detta bekräftat ställdes en förtydligande fråga till Oregons hälsomyndighet om denna centrala punkt och svaret blev (översatt): ”…, er tolkning är korrekt. Frågeställningen är: Om sjukdomen skulle tillåtas ha sin gång, utan vidare behandling, är det då troligt att patienten dör inom sex månader?”

De vittgående konsekvenserna av denna tolkning har aldrig redovisats när dödshjälpslagar såsom Oregons presenterats inför ett införande. Tolkningen innebär att en beslutskapabel patient i sitt lidande kan utveckla ett ”obotligt” tillstånd, med en livstidsprognos på högst sex månader, genom att använda sig av sin självklara och fastslagna rätt att avsäga sig vård och behandling. Vård och behandling som syftar till att göra sjukdomen och livet hanterbart och meningsfullt så att önskan att dö förändras.

För att få detta helt bekräftat ställdes några följdfrågor till Oregons hälsomyndighet om hur praxis ser ut om patienter tackar nej till botande behandlingar eller till livsnödvändiga kroniska behandlingar. Skulle de då kvalificera sig för dödshjälp? Svaret blev (översatt): ”…, svaret är i båda fallen ja – dessa patienter skulle kvalificera sig. …om patienterna bestämmer att de inte vill ha behandling så är det deras val”.

Vårdens förmåga att möta och ge stöd till patienter med svåra psykosociala situationer och svår somatisk eller psykisk sjukdom, som kan medföra att patienter avböjer livsnödvändig behandling, måste utvecklas. Sociala förluster eller hot kan drabba oss alla och påverka vår ork och vilja att genomgå en krävande behandling, till exempel för cancer, eller fortsätta en livsnödvändig behandling, exempelvis diabetesbehandling.

Till de svåra påfrestningar på livslusten som är förenade med somatisk och psykisk ohälsa eller medfödd eller förvärvad funktionsnedsättning i olika former, kommer att drabbar många av oss med ensamhet, relationsförluster, att inte längre klara sig själv eller att inte kunna leva det liv man tänkt sig, samt andra existentiella hot såsom ekonomiska eller att känna sig som en belastning för omgivningen.

Om samhället och det allmänna medvetandet omfattas av att det finns en möjlighet att komma bort från ett svårt liv (framställt som ett ”behagligt insomnande”) så ligger en väg öppen som ofrånkomligen leder till å ena sidan läkarassisterade suicid där patienterna med rätt hjälp hade både velat och kunnat leva och å den andra, försämrade möjligheter att nå människor med adekvat vård, tillika evidensbaserad vård och behandling.

Sverige har genom riksdagsbeslutet 2008 antagit den utmanande nollvisionen för självmord. Den stadfäster samhällets skyldighet att inom alla sektorer arbeta för att minimera lidande och att ingen människa ska behöva ta sitt liv. Dödshjälp enligt Oregonmodellen öppnar, som här har visats, istället en fallucka till ett rakt motsatt spår som riskerar att öka självmorden och motverka suicidpreventiv vård och utveckling.

Oregonmodellen, med dess anspråk på att vara ett säkert legalt dödshjälpsinstitut, havererar på grund av dess oundvikliga inre dynamik, som innebär att den inte är begränsad till de patienter som den påstås gälla. Svaren från Oregon ger ett oavvisligt faktaargument”, som saknas i Smers rapport och som visar att en strikt reglerad dödshjälp är en utopi.

Frågan handlar alltså inte om ett etiskt vägval mellan två likvärdiga alternativ som Smer hävdar. Det är ett etiskt vägval med avgörande faktiska konsekvenser för oss människor, för samhället, för vården och dess medarbetare, som behöver beaktas med stor omsorg.

Vill vi ha ett samhälle där läkare, eller sjuksköterskor, får sig tilldelat uppdraget att bistå medborgarna med att ta sina liv, när de befinner sig i en svår livssituation utlöst av sjukdomen och/eller den sociala situationen – en situation så svår att den enda utvägen synes vara att avsluta livet?

Johan Andreen, specialist i psykiatri och barn- och ungdomspsykiatri

Fabian Ståhle, civilingenjör

Mikaela Luthman, med dr, överläkare, specialist i invärtesmedin, hematologi, palliativ medicin

Jörgen Herlofson, specialist- och konsultläkare i psykiatri

Danuta Wasserman, ordf. Etiska Kommittén, Europeiska Psykiatriska Föreningen, senior professor i psykiatri och suicidologi, Karolinska Institutet, chef för Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention av Psykisk ohälsa, NASP

Lars Jacobsson, senior prof. i psykiatri

Britta Alin Åkerman, senior prof. i pedagogik, leg psykolog, leg psykoterapeut

Rickard L Sjöberg, doc. i medicinsk psykologi och neurokirurgi, överläkare

Susanne Rolfner Suvanto, verksamhetsansvarig Omvårdnadsinstitutet, specialistsjuksköterska

Fredrik Livheim, leg psykolog, doktorand

Brita Hännestrand, specialist i allmänmedicin, företagshälsovård och psykiatri

Alfred Skogberg, generalsekreterare i Suicide Zero

Ludmilla Rosengren, leg läkare, grundare av Suicide Zero

Margit Ferm, socionom, ordf. SPES-kretsen Region Jönköpings län

Gergö Hadlaczky, Forskare, Enhetschef Nationellt centrum för Suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) vid SLSO

Peder Björling, specialist i barn- och ungdomspsykiatri, leg psykoterapeut

Anne Stefenson, specialist i psykiatri

Else-Marie Törnberg, verksamhetschef Suicidprevention i Väst

Sven Román, specialist i barn- och ungdomspsykiatri

Susanne Bejerot, prof. i psykiatri, överläkare, leg. psykoterapeut

Christopher Gillberg, senior prof. i barn- och ungdomspsykiatri, överläkare

Ullakarin Nyberg, med dr, överläkare, specialist i psykologi och onkologi, ordf. i Svenska Psykiatriska Föreningen

Susanne Ringskog Vagnhammar, överläkare, specialist i psykiatri

Richard Skröder, med dr, överläkare, specialist i njurmedicin, palliativ medicin

Birgitta Johansson Huuva, specialist i psykiatri med uppdrag inom suicidprevention

Hans Ågren, senior professor i psykiatri

Magna Andreen Sachs, docent i anestesiologi

Per Ewert, författare, direktor vid Claphaminstitutet

Erland Olauson, specialist i invärtesmedicin och njurmedicin

Sonny Wåhlstedt, Förbundsordförande riksförbundet SPES

Karin Fritzell, leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2018-02-22

Replik, PC Jersild

Replik, Johan Cullberg

Replik, Statens medicinsk-etiska råd

Slutrepliken Farorna med dödshjälp får inte förbises publicerad  2018-03-08

Ytterligare kompletterande artikel av slutreplikkaraktär Stora problem med dödshjälp – men de rapporteras inte Dagens Samhälle 2018-03-19

Dela innehållet

Tags :