Fasaden krackelerar på Oregons dödshjälpsmodell

Vi har haft förmånen att samordna den amerikanske psykiatrikern Doktor Mark Komrads Sverigebesök, där han föreläst för riksdagsledamöter och vårdpersonal på Karolinska institutet om dödshjälpens konsekvenser över världen. Hans föredrag visar en skrämmande utveckling i Benelux och Kanada, men även sönderfallet i den så kallade Oregonmodellen som i debatten framställs som en strikt och återhållsam dödshjälpslag.

Komrad vet vad han talar om. Som mångårig medlem i etikkommittén hos American Psychiatric Association har han grundligt studerat dödshjälpslagar runt om i världen och räknas som en av de främsta experterna inom området. Det tyngsta argumentet för dödshjälp är önskan att befria en liten grupp döende patienter från en outhärdlig smärta. Doktor Komrad visade dock i sina föredrag hur fysisk smärta kommer långt ner på listan över skäl till varför människor söker dödshjälp.

Långt viktigare är rädsla för en förlorad autonomi och för att ligga anhöriga och samhället till last. Men sådan oro är precis vad en väl utvecklad palliativ vård kan möta och avhjälpa. Och vad händer med autonomin när försäkringen inte längre vill betala den dyra behandlingen, utan endast dödspillret?

En central fråga i debatten är huruvida dödshjälp kan begränsas till livets absoluta slutskede. Erfarenheterna från Benelux-länderna visar tydligt att svaret på den frågan är nej. Dessa länder visar en allt lösare praxis och ett reellt sluttande plan där allt flera grupper kommer ifråga. Även i Kanada är det ett konstant tryck på att öka tillgängligheten. Det som vid legaliseringen år 2016 sattes upp som säkerhetsregler betraktas alltmer som barriärer som ska forceras.

Hur är det då i den amerikanska delstaten Oregons modell där läkaren skriver ut ett recept till ett dödligt gift som en patient med förväntad livslängd på under sex månader själv får ta? Deras dödshjälpslag påstås ha fungerat efter intentionerna under 20 år, och framställs därför som ett ideal av våra svenska dödshjälpsförespråkare.

Verkligheten är dock betydligt mer problematisk. Dödshjälpens tillskyndare i USA är både välorganiserade och disciplinerade. Deras frontorganisation med det förföriska namnet Compassion & Choices (C & C) har hållit sin radikala gren i strama tyglar. De har sett att den mest framgångsrika vägen är att gå långsamt fram – att först få ett genomslag i ett betryggande antal delstater för den på ytan strikta och därmed lättsålda dödshjälpslagen enligt Oregon. Men när de nu efter flera hundra lagförslag har lyckats införa denna modell i en handfull delstater ökar pressen för samma utvidgning av lagen som vi sett i både Benelux och Kanada.

Komrad redogjorde i sina föredrag för några av de förslag på bredare tillämpningar av dödshjälp som nu förs fram i bland annat delstaterna New Mexico, Oregon och Delaware. I en nyligen publicerad debattartikel uttryckte också Kim Callinan, VD för C & C önskemålet att ”onödiga vägspärrar” för dödshjälpskandidater tas bort. Nu ser vi den verkliga agendan hos dödshjälpsrörelsen i USA börja framträda.

I Oregon ligger för närvarande två lagförslag på bordet som syftar till att undanröja några av dessa ”onödiga vägspärrar”. Enligt det ena förslaget ska definitionen av en sjukdom där patienten har högst sex månader kvar att leva ändras till: ”en sjukdom som, enligt rimlig medicinsk bedömning, kommer att producera eller väsentligt medverka till en patients död.” Dödshjälprörelsen har länge betraktat sexmånadersregeln som onödig, och en sådan här lag skulle införa ett helt odefinierat koncept som öppnar dödens dörr på vid gavel för i princip alla kroniskt sjuka.

Enligt samma lagförslag vill man undanröja kravet på att patienten själv ska inta det dödliga giftet genom att ändra definitionen av begreppet ”self-administer”, så att det lika gärna kan betyda att det dödliga giftet ska kunna ”levereras” av någon annan, det vill säga det mer långtgående systemet som kallas eutanasi.

Det andra lagförslaget vill att patienten ska kunna få sin önskan om giftutskrivning tillgodosedd utan någon betänketid. De nuvarande 15 dagarna anses onödiga för de patienter som av läkare spås vara nära döden. Båda dessa förslag har syftet att flytta lagstiftningen steg för steg neråt längs det sluttande planet.

Doktor Komrads avslutande budskap till de svenska åhörarna var att återge John Donnes dikt som avslutas ”Fråga inte efter för vem klockan klämtar, den klämtar för dig.” Samma dikt förkunnar att ingen människa är en ö, att vi hör samman i gemenskap. Därför förkunnade föreläsaren sitt viktigaste budskap till beslutsfattare och vårdpersonal: ”Sverige – låt inte klockan klämta för er. Öppna inte dörren för denna dödens parad.” Ett viktigare råd än så kan vårt land knappast få.

Per Ewert 

direktor vid tankesmedjan Claphaminstitutet

Benedicta Lindberg

generalsekreterare människorättsorganisationen Respekt

Fabian Ståhle 

Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Kyrkans Tidning 2019-02-28

Dela innehållet

Tags :