Fakta och sann omsorg släcker kraven på dödshjälp

Dödens skugga hotar än en gång att lägga sig tungt över vårt land. Dödshjälpfrågan har en märklig förmåga att återkomma i debatten, om än i olika kläder i olika tider. De avskräckande exemplen från Belgien och Nederländerna gör att förespråkarna numera sällan hänvisar till dessa länder som goda exempel. Just nu är det istället Oregonmodellen för läkarassisterat självmord som förkunnas som lösningen bland dem som förespråkar dödshjälp.

Ja, ”dödshjälp” förresten, är inte det ett märkligt ord? Samma sak gäller ”eutanasi” – grekiska för ”den goda döden”. Detta är ord som uttrycker något gott, något eftersträvansvärt, samtidigt som verkligheten är en helt annan. I alla de sammanhang där sjukvården har tagit på sig uppgiften att avsluta patienters liv har det gjorts under förevändningen att man säger sig vilja hjälpa patienter med outhärdligt lidande till en värdig och god död. Även i Nazityskland införde man sitt eutanasiprogram med sådana motiveringar. Hur det projektet slutade vet vi alltför väl.

Ord är förrädiska – de betyder nämligen något. Låt oss vara försiktiga med att använda positivt laddade ord om företeelser som egentligen uttrycker något som i grunden är djupt destruktivt. I skriften Ecce homo – Se människan som jag skrev för Svenska Evangeliska Alliansen härom året valde jag därför att istället använda begreppet ”aktivt dödande i sjukvården”. Det är ett brutalare sätt att beskriva det som Torbjörn Tännsjö och andra vill rekommendera som enbart ett vänligt tillägg till vården vid livets slut. Men det är samtidigt ett mer sant uttryck för vad ärendet de facto handlar om.

Det som dödshjälpförespråkarna vill införa är något långt mycket allvarligare än en hjälp till en god död. Det är ett helt nytt synsätt, där sjukvårdens uppgifter inte längre begränsas till att bota, lindra och trösta. Till detta vill de lägga det nya verktyget ”avliva”. Detta är ingen liten extra krydda som läggs till anrättningen. Det är en radikal kursförändring av läkekonstens uppdrag ända sedan Hippokrates dagar -en praxis som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.

Självmordsprevention är i vår tid ett inslag i de flesta samhällsinstanser, och bör så förbli. Det vore mycket tragiskt om sjukvården av alla institutioner skulle ta på sig uppdraget att istället bejaka en ung, vuxen eller gammal människas önskan att slippa leva längre. Den erfarenhet och klokskap som finns hos Sveriges sjukvårdspersonal kan fortsatt användas till att rädda liv, istället för att ta liv. Så bör det också förbli.

I skrivande stund håller vi i den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet på att ta fram en rapport som avslöjar de mörka och mycket verkliga konsekvenserna av den modell för läkarassisterat självmord från USA-delstaten Oregon som nu lyfts fram i debatten som oproblematisk. I den debatt som så ofta styrs av känslor och fruktan tror vi nämligen att det finns stora behov av att också ge verkliga fakta. I alla kulturer där man har öppnat dörren för statens rätt att ta oskyldiga medborgares liv har den öppningen efter hand puffats en bit till, och så en bit till, tills samhället plötsligt visat sig ha hamnat någon helt annanstans än där man avsåg att vara.

Den här dörren är fortsatt en avgörande gräns som vi som kristna behöver agera aktivt, hjärtligt och uthålligt för att hålla stängd. Utifrån den kärlek som ytterst kommer från Gud kan vi bygga en omsorgens och livets kultur som en gång för alla kan tysta motar de här återkommande kraven från nutidsmänniskan att få full kontroll över hela livet, inklusive dess slut.

För kanske är det inte främst fruktan för döden eller fruktan för fysisk smärta som väcker de här ropen på den dödsdrog med vilken en människa kan avsluta livet. Kanske drivs kraven på dödshjälp framför allt utifrån den strävan som tycks så oerhört stark i vår tid – längtan efter personlig autonomi och total kontroll över vår tillvaro.

Men i ärlighetens namn, är det någon enda människa som i verkligheten äger fullständig kontroll över allt i livet? Om vi kan hjälpa våra medmänniskor att våga komma in i vilan av att våga släppa lite på den där kontrollen, att våga överlämna sig i någon annans vård, då kan vi också hjälpa både individer och hela vårt land till en framtid som i verklig mening kan beskrivas som värdig.

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Publicerad i tidningen Hälsning från Sveriges kristna sjukvårdsförbund nr 1/2017

Dela innehållet