Ett dödspiller garanterar inte en lugn och värdig död

Staffan Bergström och Pete Reagan är ytterligare två opinionsbildare som vill förespråka den så kallade Oregonmodellen för läkarassisterat självmord (SvD Debatt 20/3). Deras bild av modellen låter fin, men den är tyvärr mycket långt från verkligheten. I rapporten ”Hotet mot värdigheten” som idag publiceras av Claphaminstitutet beskriver vi de baksidor som finns i modellen och som hittills inte lyfts fram i den svenska debatten.

Det enda säkra här i livet är att vi ska dö. Detta är en vetskap som alla har, men många väljer att förtränga och många, kanske de flesta, är rädda för. Det okända skrämmer, och mest okänt är döden. Vad kommer efter den? Det stora mörkret, att uppgå i intighet, det skrämmer många. Även tanken på ett liv efter detta kan vara skrämmande. Och kanske allra viktigast – de plågor som kan komma innan väcker ångest och rädsla.

En majoritet av tillfrågade svenskar svarar att de är positiva till dödshjälp. Av svenska läkare är det en minoritet, men röster har höjts även från läkarkåren att tillåta dödshjälp. Motiven för detta varierar naturligtvis, men med få undantag ligger omtanke och önskan att bespara andra människor (och sig själv) svårt lidande i livets slut bakom. Erfarenheterna från eutanasi i Holland, Belgien och Schweiz har varit negativa och inneburit en glidning från dödshjälp endast till svårt sjuka, beslutskompetenta vuxna människor med outhärdligt lidande till att dödshjälp givits åt dementa, åt deprimerade, åt människor som inte själva efterfrågat det – det vill säga det fruktade sluttande planet. Därför har förespråkarna för införande av dödshjälp i Sverige fört fram den så kallade Oregonmodellen som ett bättre alternativ.

Vår övertygelse är att dödshjälp är ett farligt och mycket dåligt alternativ till god symptomlindring och kärleksfull omvårdnad i livets slut. Detta gäller oberoende av om dödshjälp ges som eutanasi i form av att en läkare ger en dödlig injektion, eller om läkare som i Oregonmodellen skriver ut en dödlig dos för patienten att själv inta när han eller hon bestämmer sig för det. Detta benämner Bergström, Reagan och andra förespråkare eufemistiskt ”självvalt livsslut”, men proceduren har i verkligheten inte den grad av frivillighet som förespråkarna vill göra gällande.

I vår rapport granskar vi kritiskt Oregonmodellen. Oregons hälsovårdsmyndighet har ställt upp sju kriterier för genomförandet av läkarassisterat självmord under den så kallade ”Death with Dignity Act”. I rapporten granskas dessa sju punkter, och samtliga visas tydligt vara behäftade med stor osäkerhet. Slutsatsen vi drar är att:

Oregonmodellen är mycket bristfällig när det handlar om att skydda patienter. Det som framstår som betryggande säkerhetsmekanismer visar sig vid en närmare undersökning mestadels vara tomma ord som lätt kringgås om viljan finns. Särskilt beklämmande är det bristfälliga, för att inte säga obefintliga, skydd som finns för patienter som lider av depression och andra psykiska åkommor. De läkare som utfärdar recepten på dödliga läkemedel är ofta okunniga i både palliativ vård och depressionssjukdomar och har därför svårt att hjälpa de sökande till alternativa lösningar.

Vi menar att både förespråkare och motståndare till dödshjälp drivs av goda intentioner. Förespråkarna för läkarassisterat självmord framställer frågan som att det handlar om svårt lidande patienters rätt till en värdig död, samtidigt som det i praktiken ofta handlar om att känna att man som patient har kontroll över sitt liv. Motståndarna till dödshjälp erkänner patienternas lidande, men menar att assisterat självmord är fel väg att gå, eftersom det ifrågasätter skyddsvärdet hos sjuka och funktionshindrade och kan innebära en orimlig press på läkare att skriva ut det dödliga giftet. De önskar istället att patientens lidande ska hanteras på bästa sätt för att lindra plågan hos patienten och göra livet betydelsefullt för honom eller henne.

Det vi vill visa i rapporten om hur Oregonmodellen fungerat i praktiken under de 20 år den funnits är att situationen inte alls är så enkel som den framställs i debatten. Det finns stora problem med vilka patienter som erbjuds självmordet och på vilka kriterier. Men vi visar också – vilket är oerhört viktigt – att det dessvärre inte finns några garantier ens när man tar ett dödspiller att man får en lugn, symptomfri, värdig död.

Livet på jorden är från födsel till död fyllt av oförutsägbara händelser, och några garantier erbjuds sällan. Om läkarassisterat självmord skulle införas i Sverige – att vi skulle gå genvägen via ett dödspiller till svårt lidande människor istället för att ge en god vård – det skulle i våra ögon vara ett gigantiskt misslyckande för och underkännande av sjukvården.

Mikaela Luthman

överläkare för palliativ vård på Stockholms sjukhem

Anne-Berit Ekström

md dr och chefläkare för habilitering och hälsa i Västra Götalands region

artikelförfattarna är författare till rapporten ”Hotet mot värdigheten”, utgiven av Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2017-03-22

Dela innehållet

Tags :