Dödshjälp – låt oss lära av historien

I vintras gick en SVT-dokumentär som visade klipp ur den framgångsrika spelfilmen ”Jag anklagar”. Huvudpersonerna är en läkare och hans unga, vackra hustru som är döende i MS. Förgäves försöker hon få hjälp av olika läkare att dö, och till slut hjälper hennes make henne över gränsen. Mannan åtalas i domstol för mord på sin fru, men han försvarar sig och menar att det är de andra läkarna och staten som ska anklagas för obarmhärtighet.

Det är en väldigt stark film, och man får verkligen medkänsla med huvudpersonerna. Flera läkare protesterade visserligen mot budskapet, men den allra starkaste kritiken kom från kristet håll, där både protestanter och katoliker unisont förklarade att filmen öppnade för en bokstavligt talat livsfarlig praxis. Mannen som hade lanserat filmprojektet avvisade dock kritiken som obefogad. Det handlade ju bara om barmhärtighet och att skapa ett bättre samhälle.

Mannen bakom filmen hette Joseph Goebbels, och filmen lanserades 1941 som ett led i att få befolkningen att acceptera nazisternas eutanasiprogram.

En av de viktigaste orsakerna till att studera historia är att lära av historiens misstag. Låt mig understryka att jag inte säger att de som idag propagerar för dödshjälp skulle vara nazister. Men i min civila profession som historielärare brukar vi säga att om eleverna bara skulle få en enda historielektion i skolan så måste den handla om nazismen. Den är 1900-talets viktigaste varning som visar hur ett civiliserat land kan rasa ner i dödens avgrund. Det är en varning som vi behöver lära av.

De kristna kritikerna hade helt rätt i sin kritik mot filmen som i original hette ”Ich klage an”. Den känslosamma berättelsen öppnade ett sluttande plan som ledde rakt ner i avgrunden. En liknande förkunnelse förekom också i fjolårets biofilm ”Livet efter dig”. I frågor om liv och död behöver vi dock gå bortom sådana argument som bara smeker våra känslor, men som samtidigt döljer en djupare etisk problematik.

I våras släppte vi i Claphaminstitutet vår första rapport ”Hotet mot värdigheten”. Det är den första sammanställningen på svenska av de högst oroande konsekvenserna av den modell för dödshjälp som införts i USA-delstaten Oregon. På seminariet där vi släppte rapporten kommenterade en riksdagsledamot och framstående dödshjälpförespråkare att riktningen från delstat efter delstat är entydig – vi bör utan fruktan öppna den dörren också i Sverige, för världen är på en självklar väg mot dödshjälp.

Men det är helt enkelt inte sant. Sedan 1994 har lagförslag om dödshjälp lagts fram mer än 200 gånger i minst 36 delstater. Bara i tre fall utöver Oregon har förslaget gått igenom. I år har 43 lagförslag lagts fram i 26 delstater. Samtliga har fallit. Motståndet mot dödshjälp är också fortsatt mycket starkt bland vårdpersonal och organisationer för funktionshindrade, och även bland forskare. Cambridge University Press publicerade förra veckan den första tvärvetenskapliga sammanställningen av dödshjälp i Belgien. Den visar på en skrämmande utveckling där de grupper som omfattas av programmet ständigt utökas. Samma vecka publicerade också världens största förening för specialistläkare, American Collece of Physicians, ett nytt policydokument efter att grundligt ha utrett frågan, och valde där att tydligt ta avstånd från alla former av dödshjälp.

Världens utveckling är inte ödesbestämd. Sveriges utmaning idag är att inte glömma historien, utan istället lära av den. När dörren för dödshjälp väl öppnats har det alltid visat sig praktiskt omöjligt att kontrollera konsekvenserna. Vi gör väl i att lyssna till författarna till Cambridgeantologin som säger: ”Det enda säkra sättet att undvika dessa konsekvenser är att motstå att dödshjälp eller assisterat självmord legaliseras och istället investera i palliativ vård och satsa på forskning om vård i livets slutskede samtidigt som vi ständigt framhåller det mänskliga livets dyrbarhet.”

Inledningsanförande av Per Ewert vid SEA:s och Dagens panelsamtal ”Alla människors lika värde – Hur svårt ska det va?” 171005

Dela innehållet