Granska – utan att skrika ”sekt”

Vad händer i ett samhälle och i relationer mellan både enskilda och grupper om fördomar och stigmatisering tillåts utgöra berättelsen om varandra.

Mediebilden av muslimer i Sverige kritiseras ofta för att utgå från beskrivningen av en terrorist. Det är naturligtvis fel och de flesta inser det.

När man tar del av Aftonbladets berättelse i onsdags om ”sekten” Opus Dei blir man lika frågande och besviken. Opus Dei är där en farlig hjärntvättarsekt. Det är också fel.

I sak har inget annat hänt än att en av många respekterad katolsk ”lekmannaorden” köpt en gammal herrgård på landet för att skapa ett utbildningscentrum. Då slår plötsligt den gamla svenska enhetskulturen till och ett av många tankealternativ blir en farlig avvikelse, en förförande sekt.

I grunden avslöjar den här artikeln mest bara den rädsla som uppstår när vi vet för lite om varandra, våra livsval och motiv. Strikt religiösa företeelser, särskilt kristna, ser ut att förstärka rädslan medan allehanda grupper för mentala experiment. Yoga eller profeter och Gurus på Himalajas sluttningar, amerikanska mindfullnes-filosofier, säg vad av snobbintellektuella teorier som vi inte behandlar med respekt och som kan rekommenderas.

För inte så länge sedan blev de i Sverige ganska okända Plymothbröderna sektstämplade likt Opus Dei och medierna utfärdade varningsflagg. Den gången gällde det mest rätten att driva en friskola i brödernas regi, trots att den skolan var godkänd, inspekterad och studiemässigt framgångsrik.

Förmodligen vet jag inte så mycket mer än många andra om vare sig Plymothbröder, Opus Dei eller motiven för strikt utövad islamisk tro. Men jag kan fundera en del över hur effekterna blir i mötet med människor som oftast skildrats som farliga, som fundamentalister, eller som ”galna”.

Jag skulle gärna vilja veta mer om Opus Dei och deras satsning på arbetets värde och innehåll. Nu får jag veta att ”grannarna är rädda” för dem. Jag skulle vilja veta mer om den kristna ideologi som ligger bakom Plymothbröderna.  Jag funderar på om det finns en psykologi som får oss att hellre stöta bort avvikelse i tankar och filosofier som ligger oss själva historiskt närmare. Vi vet ju hur trygg ”luthersk” tradition skall se ut. De som avviker måste ha fel.

Samtidigt är vi nyfikna på Guruns lära från Himalaya, och tar okritiskt till oss vilka indoktrinerande livsregler som helst, ibland nästan som i protest mot den gamla trötta lutherska statsreligionen. När det gäller vårt förhållningssätt till Islam och muslimer präglas det tyvärr väldigt ofta av vår egen rädsla att stämplas som ”islamofober” bara vi ställer frågor.

Jag trycker att det är viktigt att granska olika rörelser och företeelser som gör anspråk på mig och mitt sinne/engagemang. Jag tycker inte att Da Vinchi-kodens fiction historier eller en månghundraårig katolsk ordenstradition på gott och ont skall få blanda bort begreppen och sakligheten i att skildra den tämligen unga ”Opus Dei-orden” verksamhet i Sverige. På samma sätt vill jag gärna veta mer om Islams fysiska utbredning i Sverige, utan att behöva ropa på minaretsförbud. Jag kan däremot i den frågan bli förvånad och vilja veta mer om varför Libyens märklige diktator köper moskén i Malmö och vad det betyder för fri religionsutövning i Sverige. Den berättelsen behöver inte bli fördomsfull, men den kanske skulle innehålla resonemang om islamisk fundamentalism kopplad till ökad antisemitism i Malmö.

Jag har träffat riktiga levande människor som är Plymothbröder och kompetenta pedagoger, Opus Dei-medlem, som är besjälad av arbetslivsutveckling, moskémedlemmen och muslimen Mustafa, som tar hand om min bil och alltid har något att berätta.

Jag känner inte igen mig när bokstäverna blir för stora och bara skrämmer med den farliga sekten. Granska gärna men samhället blir inte varmare, öppnare eller mer tolerant om vi stämplar in alla som inte går till Domkyrkan, är med i LO-facket och mest handlar på Konsum som farliga sektmedlemmar.

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2010-02-18

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *