Till försvar för romers och allas värde

I diskussionen om hur romer historiskt behandlats i Sverige, glöms eller undviks ofta de politiska sammanhangen. När det gäller en koppling mellan politik och (ras-)biologi befann sig en svensk elit vid sekelskiftet 1900, och några decennier därefter, vid utvecklingens frontlinje. Det fanns tydligt uttalade tankar om ”förbättring av folkstammen”, ”underlägsna raser”, dränering av ”sociala sumpmarker” och talet gällde inte endast så kallade ”tattare”, det vill säga romer.

Genom Herbert Spencers och Charles Darwins ”naturliga urval” och Francis Galtons ”naturliga duglighet” blev darwinistiska och efterhand socialdarwinistiska tankegångar allt vanligare. Människan biologiserades. I Sverige hade dessutom professorn och rektorn för Karolinska Institutet (KI) Anders Retzius redan innan Darwin blivit känd introducerat ett så kallat skallindex genom att mäta människokranier, vilket ledde fram till en speciell rasindelning i långskallar och kortskallar. Sonen Gustaf Retzius, även han professor i anatomi vid KI, fortsatte undersökningarna och kunde kartlägga olika antropologiska karaktärer och därvid konstatera att Sverige hade den renaste grenen av den germanska rasen i hela världen.

Vid sidan av tattarna, kunde även ”juden” och ”negern” beskrivas i mycket negativa, nedvärderande, termer, exempelvis av den tidiga socialdemokratins ledare professor Bengt Lidforss. ”Underlägsna raser”, menade Lidforss, skulle det svenska enhetliga kulturfolk hålla sig fritt ifrån. ”Utländskt slödder” skulle inte importeras som arbetskraft. I en proposition 1921 sade den blivande socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg: ”Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper […] det underliga är ju, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara vår egna svenska folkstock.”

Året efter påbörjades verksamhet vid världens första statliga rasbiologiska institut i Uppsala. IRasbiologi och rashygien ger professorn och chefen för institutet Herman Lundborg sin syn på institutets inriktning. Det är bland annat där som uttryck som att ”sociala sumpmarker bör dräneras” står ut. ”Zigenare” och ”negrer” beskrivs som ”inre dåligt eller rasodugligt folk”. Lundborgs forskningsresultat kan även ta del av i The Racial Character of the Swedish nation(1926) eller i populariserad form iSvensk raskunskap (1927).

Tankarna ledde fram till lagstiftning om tvångssterilisering 1934, efter proposition inlämnad av den socialdemokratiska regeringen, ledd av den sedermera landsfadern Per-Albin Hansson. Några år senare blev tvångssteriliseringslagstiftningen än hårdare. Många kom att drabbas, romer liksom andra grupper. Så långt fram som till 1975 fanns möjligheten till tvångssteriliseringar kvar i lagstiftningen.

Det bakomliggande problemet var att människosynen hade urholkats. Darwinism och socialdarwinism hade genom en lärd elit och ledande politiker snabbt försvagat och marginaliserat den kristna människosynens ställning i Sverige.

Ett unikt och lika människovärde, med sin grund i kristen skapelsesyn, ser ibland vissa delsegrar i vårt samhälle. Men alltför ofta ser vi ett steg framåt, men två tillbaka. Situationen är komplex. Ett problem ligger förmodligen i modernitetens paradoxala syn på människan som både historiens ”herrar på täppan” och samtidigt enbart ett resultat av tid, opersonlig energi och slump. Det första leder ofta till att vi förlorar lärorika perspektiv bakåt, det senare till en förenklad biologisering av människan, där vi blott ses som ett djur bland andra.  Perspektiv behövs bakåt, men också på vår egen tid. Så fort ett samhälle lämnar den kristna grundsynen om människans okränkbara värde åt sidan har hoten mot detsamma en obehaglig förmåga att återkomma, i olika klädnader.

Inte endast friheten och demokratin utan även synen på människan som okränkbar måste ständigt hållas levande, försvaras. Hur kommer annars framtiden att döma oss?

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap och historisk teologi

Per Ewert, lärare och författare

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst i Svenska kyrkan, teol. lic.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Motala & Vadstena tidning 2014-04-15

Dela innehållet

Tags :