Darwin, rasbiologins fader

Darwin-jubileet har gett upphov till ett stort populärhistoriskt intresse.  Det har i huvudsak varit naturvetenskapligt präglat. Det är emellertid angeläget att belysa Darwin också ur idéhistorisk synpunkt.

Idéhistoriskt sett är Darwins första och största insats att han har strukit ut gränslinjen mellan människa och djur. Vad som gäller bland djuren, gäller också bland människorna. Den enda skillnaden mellan dem är att människan befinner sig på en högre utvecklingsnivå än till exempel rävarna. Rävarna å sin sida befinner sig på en högre utvecklingsnivå än maskarna. Darwins andra stora insats är att han infört ett konsekvent rastänkande. Man kunde tänka i raser redan före Darwin, men genom hans insats har rasismen blivit vetenskapligt grundad.

Därmed kom hans biologiska resultat att idéhistoriskt sett passa som hand i handske för det viktorianska samhället. Det gav en vetenskaplig grund åt imperialismen. Den västerländska människan – i synnerhet den brittiska – utövade sin makt över andra raser med rätta genom att den själv var en superior race. Konstnärligt sett har Alec Guiness genialt gestaltat detta i filmen Bron över floden Kwai, där just föreställningen om en superior race utgör själva nerven i handlingens förlopp. Vidare gav Darwins rastänkande en vetenskaplig grund åt det viktorianska klassamhället. Han genomför grundligt denna tankelinje i sitt verk Descent of man. Han använder där begreppet det naturliga urvalet för att förklara varför den brittiska överklassen utgör den mänskliga utvecklingens absoluta spjutspets. Så vackra och intelligenta människor har aldrig förut funnits. I sjätte kapitlet av Descent of Man reflekterar han också över varför vissa raser går under, medan andra tillväxer i makt och inflytande. Kriteriet för en superior race är att den är more intellectual. Med detta avser han inte intellektuell i modern mening. Det är inte kulturpersonligheterna, som utgör mänsklighetens spjutspets. Han avser snarare de raser, som bäst utvecklat sin rationalitet. Vad detta avsåg på 1800-talets andra del var tydligt nog. Att vara intellektuell i detta sammanhang innebar att ha utvecklat järnvägen, att ha skapat telegrafen, att ha tyglat ångkraften. De raser, som åstadkommit detta, var överlägsna de outvecklade raserna, till exempel hottentotterna. Därför var hottentotternas utrotande eller undergång en positiv faktor i utvecklingen. De lägre raserna måste ge plats för de högre. Det är utvecklingens lag bland djur såväl som bland människor. Det är genom en ständigt fortgående antagonism mellan raserna, som utvecklingen går framåt. I detta perspektiv blir föreställningar om mänskliga rättigheter ovetenskapligt nonsens.

Darwins tänkande är problematiskt för den mänskliga samlevnaden. Detta uppmärksammades i Sverige bland annat genom debatterna mellan biologen, professor Bengt Lidforss och teologen, professor Magnus Pfannenstill. I den debatten fokuserade Pfannenstill just på de etiska konsekvenserna av den darwinska biologismen. Lidforss blev honom svaret skyldig. I Uppsala i januari 1922 påbörjades vidare verksamheten vid det första rasbiologiska institutet i världen. Det leddes av vetenskapsmannen Herman Lundborg, expert på rasbiologi. Några år senare, 1934 och 1941, antog Sverige steriliseringslagar med välkända tvångssteriliseringar som följd. Än mer problematisk blev darwinismen efter 1945. Adolf Hitlers tänkande hade nämligen i allt väsentligt byggt på Darwins och hans lärjungars tänkande.

Om man vill hävda att Darwins tänkande utgör en vetenskaplig sanning, är det svårt att undgå hans sociala slutsatser: Imperialism, klassamhälle, raskamp och folkutrotning. Om man däremot intar den moderna inställningen till vetenskap, kan man hantera det bättre. Då ser man nämligen vetenskapliga resultat som förklaringsmodeller med tidsbegränsad giltighet.

Det innebär att den mänskliga samlevnaden måste bygga på en fastare grund än ideologiskt präglade och tidsfärgade vetenskapliga resultat av darwinistisk typ.

Christian Braw, docent i etik

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-09-25

Tags :

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *