Fundamentalism eller intellektuell renhårighet?

 

Vi tackar för de två svaren (1 och 2) på vår artikel om ”Ateismens illusioner”. Dessvärre upplever vi att skribenterna skjuter vid sidan av målet. Debattörerna inleder med ett välkänt retoriskt grepp: att underkänna motparten intellektuellt. Därmed börjar man med att hävda just det man skulle nått fram till genom sin argumentation. Syftet är givetvis att från början påverka mottagaren/läsaren att uppfatta motparten just så som skribenterna vill, nämligen som intellektuellt – och eventuellt också moraliskt – underlägsna. I detta ligger också ett anspråk på att debattörerna själva står på en intellektuellt, och kanske även moraliskt högre nivå.

Det hela blir emellertid något mindre trovärdigt genom att de inte läst och möjligen inte heller vill läsa McGraths uppgörelse med Dawkins, just det som vår artikel utgick från. Hur förhåller det sig med den intellektuella nivån, när man undviker att sätta sig in i motpartens tankegång?

Begreppet fundamentalism har ett brett spektrum. Från början skapades det för att uttrycka anslutningen till grundläggande kristna sanningar, som exempelvis trosbekännelsen. Det har även använts i andra religiösa sammanhang, exempelvis islam. Begreppet vidgas när det används i icke-religiösa sammanhang, där vi kan möta tillmälen som ”miljöfundamentalist” eller ”genusfundamentalist”. Här avser begreppet en hållning där man inte är beredd att pröva sin egen ståndpunkt, inte lyssnar till någon annan än sig själv och omöjligt kan tänka sig att man kan ha fel.

Och jo, vi har läst och noggrant studerat Dawkins ”Illusionen om Gud”, och kommit till samma slutsats som många andra läsare. Henry Newman skriver vid ett tillfälle: ”He appears to be so constituted as to have no notion of what goes on in minds very different from his own, and, morover, to be stone-blind to his ignorance.” Även detta kan vara en beskrivning av fundamentalism i en vidare betydelse.

I många stycken agerar Richard Dawkins i sin aggressivitet och bristande argumentation definitivt inte som en seriös vetenskapsman, utan tvärtom som en rigid dogmatiker. Många ateister menar att med vänner som honom behöver ateismen inga fiender. På flera sätt framstår Richard Dawkins därmed som just en ”fundamentalist” i ordets otrevligaste bemärkelse.

Kjellberg och Hygge gör avslutningsvis en intressant koppling mellan smäktande naturupplevelser och den kristna tron. Att förstå det man är främmande för är vetenskapsmannens mästarprov. Här vill vi gärna väcka frågan om huruvida skribenterna har en ärlig vilja att beskriva något som de själva är främmande för?

Eller är deras jämförelse mellan kristen tro och naturupplevelse – återigen – i första hand ett retoriskt grepp?

För vår del ser vi det som helt uppenbart att människans fascination över naturen, ett nyfött barn eller den glimmande stjärnhimlen är ett uttryck för den längtan som är nedlagd i varje människas inre.

En längtan som obändigt söker efter möjligheten att slå ut i full blom och nå gemenskap med Skaparen själv.

Christian Braw, docent i idéhistoria
Per Ewert, journalist och författare
Kjell O Lejon, professor i kyrkohistoria

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

 

Publicerat i Gefle Dagblad 2008-06-01

Dela innehållet

Tags :

1 Responses

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *