Ateistens dilemma svårare än PC Jersild inser

PC Jersild har sina tydliga poänger då han i DN 090307 skriver om ”Ateistens dilemma”, men kanske dilemmat ligger på ett annat plan är Jersild menar. Flera ateistiska debattörer har anammat ett retoriskt grepp där man i raljerande stil menar att även gudstroende är ateister i fråga om exempelvis Tor och Zeus, varför det blir svårt för ateisten att avgöra vilken gud det är han inte tror på. Men enligt Nationalencyklopedin är ateismen ”åsikten att det inte finns någon gud”, en ståndpunkt som är fullt möjlig att diskutera. Det är förvånande att en kunnig person som PC Jersild för ner diskussionen på en infantil nivå som ingen religionsfilosof skulle acceptera.

Även om kristenheten är splittrad och postmodernistiska teologer gör sitt bästa för att relativisera begreppen, så tycker vi att Jersild överdriver svårigheten att veta vad den kristna tron är, det finns många goda böcker, och han kan alltid gå en Alpha-kurs där han får grundläggande kurs i kristen tro och möjlighet att fritt fråga och diskutera. Problemet är att Jersild efterlyser ett superfundamentalistiskt svar på frågan om trons innehåll. Trons grund är ett möte med Jesus och en önskan att lära känna honom. Den kristna tron är både mysterium och dogm där dogmerna kommer i andra hand som ett försök att ringa in det som är väsentligt i tron. Den nicenska trosbekännelsen förenar världens kristna, och sammanfattar tron – vare sig man, som vi  undertecknare, är protestanter respektive katolik.

Alla religioner – och för den delen också flertalet politiska ideologier – är fundamentalistiska i den mening att det finns ”fundament”, axiom, dogmer som utgör grunden, inget man själv hittat på eller uppfinner utan något man tagit emot och förvaltar.  Modernitetens kritiker har en poäng när de gjort oss mera ödmjuka i våra attityder efter upplysningstidens optimistiska syn på möjligheter att uppnå absolut sanning. Men tydliga sanningsanspråk är i sig inget intolerant, och någonstans måste vi erkänna att vi inte kan ta vare sig oss själva eller vår omgivning på allvar om vi inte ställer någon slags sanningsanspråk på vårt förhållningssätt till grundläggande existentiella frågor, samtidigt som vi inte kan leva i fred med varandra utan att praktisera tolerans mot oliktänkande.

Men också toleransen har sina gränser. Sådant som strider mot grundläggande etiska principer och alla människors lika värde kan man inte vara tolerant mot – här gör vi gemensam sak med Jersild. Men först när man själv står på ett stadigt fundament kan man frimodigt låta sin egen position prövas. Tolerans bygger inte på att man avstår från sanningsanspråk, utan på respekten för varje människas rätt att dra egna slutsatser.  Katolska kyrkan fastslog genom Andra Vatikankonciliet toleransens principer som universellt förpliktande kyrklig lära.

Någonstans här blottas ateismens verkliga dilemma. Ska ateisten följa en nihilistisk livssyn där inga objektiva moraliska värden finns, och människan bara är en samling atomer ute på en meningslös resa från ingenting till ingenting? Eller ska ateisten leva sitt liv som en verklig människa i den verkliga världen och sträva efter godhet, mening, och verkliga, djupa relationer?  Vi välkomnar ett fortsatt samtal i syfte att nå trovärdiga svar på livets stora frågor.

Per Ewert, frilansskribent och författare till boken ”Vem tänder stjärnorna?”

Bengt Malmgren, läkare

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan, skribent

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad på Newsmill 2009-03-19

 

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *