Ateismen som illusion

Över hela världen växer religionens betydelse. I den ledande stormakten – USA – kan ingen politiker nå den högsta politiska positionen, presidentposten, utan att uttrycka en gudstro och att ta hänsyn till den religiösa faktorn i det politiska livet. Den nuvarande svenska regeringen skulle inte heller ha nått makten utan stöd från kristna grupper. Detta är några av orsakerna bakom den nyvaknade ateistiska aktivitet som i Sverige samlats i den grupp, som något missvisande kallar sig humanister.

Ett stort namn i dessa kretsar är Richard Dawkins, brittisk zoolog, genetiker och populärvetenskaplig författare, inte minst känd för sin aggressiva religionskritik i fjolårets bok Illusionen om Gud (Leopard förlag). Dawkins Oxfordkollega, biofysikern och teologen Alister McGrath, har nu tillsammans med Joanna Collicut publicerat Ateismens illusioner (Libris) – en upplysande och kritisk genomgång av Dawkins argumentation. Den klarlägger med all önskvärd tydlighet att Dawkins inte sällan svagt underbyggda religionsfientliga teorier förvandats till dogmatik i ateismens tjänst. Materialistiska filosofiska förutsättningar har färgat av sig på så kallade vetenskapliga spekulationer.

Dawkins ställer t.ex. konsekvent men osakligt vetenskap och religion mot varandra utan att väga in att en vetenskaplig skola kan vara mycket olik en annan. Vidare målar han upp en för sina egna syften starkt deformerad bild av religion och gudstro, utan ens tillstymmelse av basal religionsvetenskaplig kunskap, t.ex. att religioner som exempelvis kristendom och buddhism i flera avseenden faktiskt kan vara varandras motsatser.

Mästarprovet för en seriös forskare är att försöka förstå en ståndpunkt som man själv inte omfattar. Denna hållning är Dawkins främmande för. Han vill avfärda all religiös tro som illusion, som en falsk verklighetsuppfattning. Därför kan han inte heller förstå den. Han måste t.ex. gripa till en sällsam teori för att förklara gudstron: en faktor han kallar ”mem”. Denna har aldrig kunnat lokaliseras eller iakttas, och därmed aldrig vetenskapligt beläggas, men själv tror han på den. Den gör att gudstroende människor, enligt Dawkins, lever utan verklighetskontakt. De är dessutom moraliskt korrupta. Att det finns religiösa människor som begår klandervärda handlingar behöver emellertid inte bero på att de är religiösa, det hör snarare samman med att de är människor. Faktum är ju att mänsklighetens värsta brott – de under 1900-talet – inte har begåtts av religiösa personer utan just av – ateister.

Dawkins framställning har alltså betydande vetenskapliga brister. Som McGrath klargör handlar det om att ”bevis byts ut mot anekdoter, och selektivt citatfiskande på Internet ersätter noggranna och uttömmande genomgångar av förstahandskällor.”

Dawkins grundtes är att vetenskapen bevisat att Gud inte finns. För det första kan vetenskap vara mycket olika saker, för det andra är Dawkins ståndpunkt inte allmän ens bland forskare med en grundläggande materialistisk grundsyn. För det tredje måste man äga oändlig kunskap (veta allt) för att kunna veta att något inte finns, och det gör ingen. En vanligare och mer hederlig hållning bland forskare överlag, även bland naturvetare, är istället att frågan om Guds existens ligger ”bortom naturvetenskapen”. Dess metoder är sådana att den inte kan undersöka hela tillvaron, utan bara en sektor av den. McGrath skriver att ”…det finns många frågor som genom själva sin natur måste anses ligga utanför den vetenskapliga metodens rättmätiga räckvidd”. Det innebär inte att naturvetenskap och tro/metafysik utesluter varandra. Ett exempel på en motsatt hållning är Owen Gringerichs, känd Harvard-astronom. Han klarlägger att ”…universum har skapats med ett syfte och en mening, och den tron står inte i vägen för det vetenskapliga uppdraget…” Även välkända ateister som Nils Uddenberg kan förklara: ”Ateister är ibland naiva nog att tro att de gjort rent hus med all metafysik… Vetenskapen ersätter alltså inte metafysiken, den innebär bara att man väljer en viss metafysik och tar avstånd från en annan.”

För Dawkins är det alltså i en mycket fundamental mening inte vetenskap som ställs mot religion, utan en metafysisk grundhållning mot en annan. Övertygelse ställs mot övertygelse, tro mot tro. Det är därmed inte vetenskapsmannen Dawkins som får sista ordet i hans bok, utan dogmatikern Dawkins.

Det finns högst grundläggande och väsentliga frågor om livet självt, som ”Hur började allting? Varför är vi här? Vad är meningen med livet? Vad är det goda?”, vilka inte låter sig behandlas med naturvetenskapens redskap. Samtidigt som Dawkins hävdar en strikt materialistisk grundsyn gör han bestämda moraliska bedömningar, nämligen av kristna människor, som enligt hans mening är omoraliska. Hur kan det finnas moral i ett moraliskt likgiltigt universum?

Vart leder för övrigt Dawkins ateism? Själv säger han att ”…universum har inte något syfte, inte något gott och ont, bara en blind, obarmhärtig likgiltighet…”

Det är vid minsta begrundan klart att hans naturvetskapliga teorier inte är någon allvarlig utmaning för gudstron. Allvarligare är däremot den uppgivenhet han ger utryck för i det nämnda citatet. I den närmar han sig den störste av alla ateister, Friedrich Nietzsche, som menade att när Gud dog, begravdes även all moral, all mening och allt människovärde. Kvar finns bara en illusion om detta – ateismens illusion.

Christian Braw, docent i idéhistoria
Per Ewert, journalist och författare
Kjell O Lejon, professor i kyrkohistoria

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

 

Publicerat i Gefle Dagblad 2008-06-01

Tags :

3 Responses

Lämna ett svar till David Nyström Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *