Politikens gräns

En valkampanj kännetecknas bland annat av att de politiska partierna söker övertyga väljarna om att just deras linje kommer att ge medborgarna högsta möjliga grad av trygghet. Det är välbetänkt. Vi har alla ett grundläggande psykologiskt behov av trygghet. Människor, som länge levt i dramatiska omständigheter utan trygghet, till exempel krigsdeltagare, får i många fall svårläkta psykiska skador.

Löftena om trygghet genom politik kan emellertid bli vilseförande. Det är nämligen långt ifrån alla områden av tillvaron, som direkt kan påverkas av de politiska partierna eller de politiska ideologierna. Ett område som inte kan påverkas är vår hälsa. Tanken på cancer är till exempel något som skapar oerhörd otrygghet. Hälften av denna artikels läsare kommer att få cancer. Av dem kommer hälften att dö i sjukdomen. Genom aktivt folkhälso- och sjukvårdsarbete kan politiken påverka hälsoläget hos befolkningen och ge goda förutsättningar för vård.  Ändå är den trygghet den kan erbjuda i stor utsträckning illusorisk. Hjärtinfarkt som sådan kan inget politiskt parti göra något åt, inte heller stroke. De flesta som fått en hjärtinfarkt kommer att få fler och dö av det. Här är politikens gräns.

Ett omtyckt trygghetslöfte gäller jobben. Man vill skapa ”trygga jobb” eller ”fler jobb”, beroende på vilken politisk ideologi man har. Varje arbetstillfälle är emellertid beroende av att någon kommer på något att tillverka som är bättre än det som hittills tillverkats. Det måste finnas någon som är villig att ta risken att satsa på detta nya, någon som har modet att våga marknadsföra det, människor som är villiga att med sin personlighet garantera för den nya produkten. Politiken kan på olika sätt stimulera företagande och näringsliv, men kan inte ensam åstadkomma detta. Inte en enda offentliganställd kan avlönas, om inte näringslivet ständigt är kreativt och riskvilligt.

Ett tredje område gäller ärlighet och ansvar. De politiska partierna bidrar till att forma vår värdegrund men de kan inte åstadkomma den ärlighet och det ansvar, som är förutsättningen för ett fungerande samhälle. Man kan skrämma oss med myndigheter för att få oss laglydiga, man kan övervaka oss, men ingen politik kan göra oss ansvarskännande. Utan ansvar och ärlighet ökar bara övervakning och bestraffning och blir till sist en outhärdlig börda.

Ett konkret uttryck för ärlighet och ansvar är nykterhet. I Sverige har 10 procent av befolkningen alkoholproblem. Alkoholen är ett nervgift, och ruset är en förgiftning. Det får negativa följder att regelbundet förgifta kroppen. Enligt vissa bedömningar upptas hälften av sjukhusplatserna av skador och sjukdomar, som har en relation till alkohol. Enligt andra beräkningar har 80 procent av brotten relation till alkohol. Kring varje regelbundet berusad person finns ett nätverk av människor, som påverkas negativt. Om vi räknar de allra närmaste till tre personer (per alkoholberoende), innebär det alltså att 30 procent av befolkningen lever i den otrygghet det innebär att ha en regelbundet berusad närstående. Den som berusar sig tar inte ansvar, varken för sig själv eller för andra. Till bilden hör också ofta att den alkoholberoende regelmässigt ljuger.  ”Det är inget problem för mig, jag kan sluta när som helst.” Här har alltså 30 procent av folket en akut otrygghet. En restriktiv alkoholpolitik kan självklart påverka situationen men inget parti kan i grunden lösa problemet, därför att man inte kan åstadkomma ansvar och ärlighet. Här är politikens gräns. Det måste något annat till.

Detta andra är det som kan ge en grundtrygghet inför cancer och hjärtinfarkt, ge mod till kreativitet och risktagning, skapa ärlighet och ansvar. Det är dags att spana efter det, innan man kommer till politikens gräns. Var kan det finnas? Civilförsvarsöverläkaren Walo von Greyerz hade som uppgift att förbereda Sverige för den totala förlust av trygghet, som heter krig. Han skrev: ”Om vi under tider, då vi förunnas leva i fred, bygger upp en livsåskådning, som håller i vardagslivets prövningar, lägger vi kanske en grund, som kan bära oss även i krig – en grund av förtröstan.” En sådan grund kan ingen politik lägga, men kanske kan politiker befrämja det som lägger den.

Christian Braw, docent i etik

Carin Stenström, journalist

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-01-14

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *