Tystnadens kultur omger abortfrågan

Undertecknad har varit engagerad i abortfrågan sedan början på 1980-talet. Under många år har jag varit ordförande för Ja till Livet, en politiskt och religiöst obunden organisation, vars syfte har varit, och är, att bilda opinion för det ofödda barnet och att problematisera abortfrågan och rådande abortkultur i Sverige.

Ja till Livet är på så vis en abortkritisk rörelse, med bred förankring inom främst kristna led i hela landet.

Mitt ställningstagande för det ofödda barnet är en konsekvens av den människosyn jag har – grundad i uppfattningen att alla människor, önskade eller oönskade, har samma värde. Detta gäller givetvis även ofödda barn. Som kristen är jag dessutom övertygad om att varje människa är skapad av Gud och därmed en gåva, som ges, icke vid födelsen eller senare, utan just när mänskligt liv uppstår. Att vara människa är för mig alltid detsamma som att ha ett människovärde.

Jag förväntar mig inte att alla ska dela detta synsätt. Men jag förvånas storligen att frågor kring det ofödda barnet engagerar så relativt få. Det görs trots allt mer än 35 000 planerade aborter årligen i Sverige.

Fosterdiagnostik tillämpas med tydligt abortinriktat fokus. Särskilt märkligt tycks det mig att så många kristna verkar likgiltiga inför detta. Den tystnadens kultur som omger abortfrågan, omfattar också allt fler kristna.

Det riksdagsparti, som hävdar en kristen grund och en kristen människosyn, avviker knappast från mönstret. Hur kan man över huvud taget tala om en kristen människosyn, om man är likgiltig och passiv inför en praxis som årligen berövar 10 000-tals små barn livet? Det är för mig obegripligt.

I Sverige är man så uppenbart politiskt förskräckt för denna fråga, att man inte ens vill diskutera att göra som i Norge, där man lyckats minska antalet aborter väsentligt.

När KD presenterar sina 89 vallöften, finns ingenting omnämnt om västvärldens mest liberala abortsyn, högsta aborttal eller en eskalerande fosterdiagnostik. Ordet etik, tills helt nyligen ett politiskt honnörsord, nämns inte alls.

Ja till Livet avfärdas ofta schablonmässigt som ”abortmotståndare”. Men frågan om abort är mer komplex än att hävda att man kan vara ”för” eller ”emot” det ofödda barnets fortsatta existens.

Ja till Livet vill ha en debatt i frågan och hoppas givetvis att ökad kunskap och medvetenhet ska leda till att antalet aborter ska minska och att selekterande fosterdiagnostik ska ifrågasättas.

Vår ståndpunkt har stöd av många människor, främst kristna, men även andra. Många gör också stora insatser för att lyfta frågan, både i media, i debatt och i de sammanhang där de är verksamma.

Men tystnad råder oftast och arbetet sker nästan alltid i stark motvind. Medias ointresse och tystnad från snart sagt alla, inklusive kristna, muslimer och förstås de politiska partierna, gör arbetet tungrott.

Inget svenskt samfund verkar bry sig tillräckligt för att driva frågan. Tvärtom; att tycka annorlunda i abortfrågan, att vara ”abortmotståndare”, beskrivs, inte minst i en del kristna subkulturer, som föraktligt, inskränkt eller som uttryck för ”fundamentalism”.

Så egendomligt låst, osaklig och fördomsfull är debatten; de som vill försvara de ofödda barnens rätt till liv och erkännande också när de inte är önskade eller planerade, avfärdas eller tigs ihjäl, också av människor som i andra sammanhang talar varmt om en kristen människosyn och vikten av ett högt och odelbart människovärde.

Frågan måste ställas: har kristna samfund och organisationer något att säga i dessa frågor och hur ska det då formuleras? Har de som säger sig vilja försvara en kristen människosyn något att bidra med?

Det måste väl, i all rimlighets namn, finnas utrymme både för protester, engagemang och, inte minst, alternativ?

Tomas Seidal, docent, överläkare

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2010-08-13, i Världen idag 2010-08-13

Tags : ,

1 Responses

  1. De viktiga frågor som Tomas Seidal tar upp här är främst tystnaden om omger dessa frågor kring abort samt att man får en känsla av att det är få som är både engagerade och intresserade i dessa frågor kring försvaret av det ofödda barnets rätt till liv. Personligen tror jag att många är engagerade men de flesta vet kanske inte helt vart de ska vända sig för att både få stöd och finna andra med liknande åsikter och detta beror främst just på den ”tystnadens kultur” som omger abortfrågan i Sverige, men även att man de facto blir stämplad som bigott eller bakåtstävare eller något annat negativt – när och om man har en avvikande åsikt från den gängse. Jag vet genom mitt engagemang i Bris att man sedan länge på Svenska ungdomsmottagningar utför aborter på barn som ännu inte är enligt lag ”lovliga” samt att man där delar ut dagen efter piller (som en kvinna sa i den grupp jag var i när vi besökte dem) ”som vore det godis”. Man talar öppet om detta – vilket man gjorde till oss som var en grupp volontärer – eftersom alla vet att ”man får inte tala om detta” sedan. Man får helst inte ens nämna detta faktum att det faktiskt är en illegal verksamhet som pågår. Med barn som enligt svensk lag och mot föräldrars vetande får aborter utförda i vårt land. Varför?
    Jag kan bara tänka mig ett enda svar. Det är att de flesta Svenskar idag mer eller mindre är implicerade. Alla har någon i sin familj eller närhet som på något sätt haft eller fått eller deltagit i aborter. Detta förhållande skapar en ”tystnadens kultur” som för mig liknar den sicilianska maffian, cosa nostra, vår sak. Eftersom en stor del av mentaliteten som särpräglar områden med hög maffianärvaro är just att låtsas som ingenting, att inte se och inte veta. Vilket är en av anledningarna till att den är så svår att bekämpa. Det italienska språket har ett specifikt ord för denna mentalitet, omertà, som översätts till tyst samförstånd. Detta ord Omertà är ett sicilianskt begrepp som på svenska närmast kan översättas med ”tystnad”, och då i bemärkelsen att inte ange andra människor inför polis och myndigheter. Begreppet är ett av fundamenten inom Cosa Nostra, den sicilianska maffian, och har stor betydelse för det skydd som olika mafiosi åtnjuter i egenskap av andra människors tystnad. För att tydliggöra begreppets innebörd kan man jämföra med två sicilianska ordspråk: Den som är döv, stum och blind lever 100 år i frid. och Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt. Med den hedersregel som finns inom Cosa Nostra: ”Den som åberopar lagen mot sin medmänniska är antingen en idiot eller en vekling. Den som inte kan ta hand om sig själv utan den lagen är båda. Ty en sårad man ska säga till gärningsmannen, ‘Om jag överlever, kommer jag döda dig. Om jag dör, är du förlåten.’ Sådan är hedersregeln.”
    Att redan dra denna parallell som jag nu gör upprör känslor hos människor då man själv inte upplever det på detta sätt när man är del i detta eller har fostrats till att tänka i vissa banor kring detta ämne. Eftersom ämnet är så känsligt drar man sig också att faktiskt yttra sig öppet om detta eftersom man inte vill såra andras känslor eller tala om det som upprör eller är sårande. Vilket är ytterligare en faktor till att människor som kanske vill engagera sig inte gör det slutligen. Man vill inte stöta sig med grannar och kollegor på arbeten eller andra som man har daglig kontakt med. Det krävs därmed ett oerhört mod att våga tala om detta.
    För mig personligen ser jag att som vore eftersträvansvärt i detta läge är att man öppnar debatten, att vi vågar talar öppet om både nack- och fördelar med aborter och dess konsekvenser, att det genom detta kan utvecklas en öppenhet som kan vara befriande kring dessa frågor som så ensidigt har belysts under åren. Man har enligt mitt förmenande pendlat från en ytterlighet – där både kriminalisering och social stigmatisering av kvinnan varit kutym innan aborter legaliserades, till att ingen mer vågar säga motsatsen till den nuvarande ”politiskt korrekta hållningen” i frågan. Dessutom ser jag aborten som slutet på en kedja av händelser där kvinnan och hennes sexualitet utnyttjas och hennes människovärde redan som ung inte synliggörs. Hon har reducerats till ett objekt för sexualitet där ”problemen kring den” ska lösas – vilket all reklam, filmer, musikvideo och all media synliggör dagligen i en evig ström. Grundläggande är därmed inte i denna debatt, åtgärden som blir en abort, utan hur en ung kvinna/flicka ska ses, och ser och upplever sig själv och sin sexualitet.
    Som primärt ett sexuelltobjekt, eller som individ och person.
    Är hon ett objekt på en marknad, är det efterfrågan och tycke som styr, och hennes beteende och behov ska då ligga i paritet med detta. Det vill säga; hon är i ett sådant fall reducerad till något som man efter godtycke ska kunna bruka och förbruka och effekter av denna förbrukning ska ”omhändertas” – dvs. aborten.
    Grundsynen på en ung flicka är därmed det som jag menar man borde förändras. Från att idag vara reducerat till att vara ett objekt för sexuellt godtycke till att bli en fri individ med val, frihet och självkännedom. En självkännedom som baseras på hennes fulla värdighet som person och individ. Vilket idag saknas helt och blir synliggjort just genom det faktum att det är kvinnan som måste ta hand om ”problemet” när godtyckliga sexuella förbindelser bär effekt. Och inte omvänt – att hon fritt genom sin egen känsla av värdighet kan välja att inte ha dessa godtyckliga – helt av sig själv – sexuella förbindelser utan ser sig mer värdefull än att blir reducerad till ett sexuellt föremål som endast finns för att ge snabb momentan njutning inom det sexuella området. Skulle hon se sig så, med denna starka självkänsla för sin egen individ, skulle aborterna i sig vara det problem som de utgör idag. Det är kvinnas kropp och psyke som genom aborten skadas vilket är en egentlig skandal då vi talar om ofta mycket unga flickor som ännu inte ens blivit vuxna kvinnor och som sedan måste försöka leva med dessa ärr.

    Anna Emdenborg – Etiker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *