Tystnaden om ”dessa mina minsta”

Under det senaste kyrkomötet i Svenska kyrkan försvann många frågor i skuggan av äktenskapsdebatten. En av dessa var abortfrågan. I den motion som tog upp frågan (2009:10) fanns ett önskemål om att Kyrkostyrelsen skulle utreda hur Svensk kyrkan skall profileras sig i abortfrågan i syfte att förändra attityder i samhället som skulle kunna leda till förebyggande av aborter. Motionen avslogs. Kyrkolivsutskottet och kyrkomötet ville inte att Svenska kyrkan skall profilera sig i denna fråga. Den är alltför komplex, menar man. Visst är frågan komplex. Men är det ändå inte rimligt att man har en grundhållning i en fråga som är så djupt förknippad med människosynen? I Kina och Indien (och tyvärr även i Sverige) sker könsselektiva aborter. I Sverige uttalar sig Torbjörn Tännsjö om fördelen med att abortera dyslektiker, färgblinda och barn med Downs syndrom, och så vidare.  Tekniken har lett oss fram till att barn kan överleva efter en för tidig födsel innan man nått sluttiden för när aborter kan genomföras i en rad länder i vår omedelbara omvärld. Vid artonde graviditetsveckans utgång, när den bortre gränsen går för den helt fria aborten i Sverige, har många funktioner utvecklats hos fostret (se även bilder av Lennart Nilsson i När ett barn blir till). Post-abort syndromen blir alltmer tydliga. Det finns till och med exempel på kongresser för män som har problem, känner sig hjälplösa, har ångest och uppvisar en rad psykosomatiska åkommor, efter det att dess partner genomgått en abort. Webbkyrkogårdar för aborterade barn förekommer. Och moderna forskningsresultat visar på en tydlig koppling mellan genomgångna aborter och därpå följande ökade risker för missfall.

Visst är abortfrågan komplex, men nog kan man begära av en kyrka att de bör har något att säga. Man kan väl inte mena att man inget kan säga om könsselektion, eller hålla sig neutral till Tännsjös önskemål? Vem, om inte kyrkan, skall föra de svagas och de oföddas talan, de som ännu inte kan rösta eller föra sin egen talan? Vem tar dem med post-abort syndrom på allvar? Vem tar dem som sörjer en abort på allvar? Vem tar dem som praktiskt arbetar med dessa frågor på sjukhusen och far illa av de sena aborterna på allvar?

Visst finns det skäl att uttala sig – mycket starka skäl – om man vill behålla sin heder och trovärdighet. Nu har ett nytt kyrkomöte med nya ledamöter tillträtt. Vi hoppas att dessa frågor inte ska förtigas i ytterligare fyra år.

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap

Tomas Seidal, docent, överläkare

Marie Sköldeberg Nylén, familjecoach

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kyrka och Folk 2010-02-18, i Budbäraren 2010-02-23

Dela innehållet

Tags : ,

1 Responses

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *