Stark rättslig grund för samvetsfrihet

Linda Steen är barnmorska och kristen. Hon vill av religiösa och samvetsmässiga skäl inte ta befattning med verksamhet som på något sätt innebär medverkan till abort, framkallande av missfall eller annat som kan resultera i att ett foster fördrivs eller dödas, alltså sådana ingrepp som ryms inom begreppet ”abortverksamhet”. Hon möter nu sin arbetsgivare, Landstinget Sörmland i Nyköpings tingsrätt för att pröva arbetsgivarens beslut att neka henne arbete av ovanstående skäl.

Barnmorskan Linda Steen står i denna fråga på en stabil rättslig grund. När abortlagen utarbetades gällde regeringsformen 1809, som stadgade att ”Konungen bör … ingens samvete tvinga eller tvinga låta”. Samvetsfriheten och respekt för denna var sålunda en överordnad grundlagsfäst rättsprincip vid tidpunkten då abortlagen utarbetades och antogs. Det var därför naturligt att synsättet i RF 1809 återspeglades i abortlagen. I proposition med förslag till abortlag anförde föredragande departementschefen: ”Frågan om sjukvårdspersonals skyldighet att medverka vid abort har tagits upp av flera remiss­instanser, vilka genomgående framhåller vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.”.

Socialutskottet uttalade sig i samma lagstiftningsärende: ”Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersona, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad.” 1983 förtydligade socialutskottet ovanstående: ”Utskottet vill samtidigt uttala att utskottet är berett att ånyo pröva den här aktuella frågan för den händelse det skulle visa sig att någon sjukvårdshuvudman söker tvinga läkare eller annan sjukvårdspersonal att medverka vid abort, trots att vederbörande befattningshavare av etiska eller religiösa skäl finner sådan medverkan oacceptabel”.

Som framgår av dessa uttalanden bygger abortlagen på att medverkan vid abort som utgångs­punkt och huvudregel inte kan påtvingas sjukvårdspersonal.

Även i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) är samvetsfriheten starkt skyddad enligt artikel 9. Religions- och samvetsfriheten omfattas här som en mänsklig rättighet. Det gör däremot inte abort. Rätten till liv skyddas däremot av Europakonventionen. En person som förvägras att manifestera sin kristna religion eller följa sitt samvete genom att vägra ha befattning med abort får sålunda sin religions- och/eller samvetsfrihet inskränkt.

2010 antog Europarådets parlamentariska försam­ling Resolution 1763. Resolutionens huvudtema och besked är skydd mot påtvingad medverkan i abortverksamhet av varje slag: ”No person, hospital or institution shall be coerced, held liable or discriminated against in any manner because of a refusal to perform, accommodate, assist or submit to an abortion, the performance of a human miscarriage, or euthanasia or any act which could cause the death of a human foetus or embryo, for any reason”.

Resolution 1763 och dess efterföljare kan ses som en förklaring av Europakonventionens Artikel 9. Resolutionen tar inte någon som helst ställning till abort – varken för eller emot – utan hänvisar till nationell lag beträffande abort.

En inskränkning av en mänsklig rättighet skall vara nödvändig ”med hänsyn till den allmänna säkerheten eller skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”. I detta ligger att inskränkningen skall ha ett godtagbart ändamål. Säkerställande av tillgång till abort är ett godtagbart ändamål. Säkerställande av att det på medicinska kliniker där abort förekommer inte skall finnas något anställd som inte medverkar i abortverksamhet är inte ett godtagbart ändamål, då det strider mot Artikel 9 EKMR.

En enskild barn­morskas vägran att medverka vid abortverksamhet har inte något som helst samband med eller inverkan på den principiella tillgängligheten av abort i Sverige. Den har inte heller något som helst samband med eller inverkan på den praktiska tillgängligheten av abort i Sverige.

Inskränkningen av Linda Steens religions- och samvetsfrihet är dels etisk, dels praktisk. På det etiska planet rör sig om ett ingrepp på för henne grundläggande etiska värden. Läran om livets början är en central del av kristen etik. Respekt för livet är likaledes en central del av kristen tro och etik. Tidpunkten för livets början är enligt den dominerande kristna etiken konceptionsögonblicket.

På det praktiska planet har det uppkommit ett yrkesförbud för Linda Steen. Detta är en synner­ligen långtgående åtgärd av livsav­görande betydelse. Som alternativ till yrkes­­förbud kunde personal­administrativa åtgärder istället ha vidtagits. Sådana åtgärder förekommer av olika skäl regelmässigt på arbetsplatser. Dessa vidtas i alla konventions­länder där samvetsfrihet råder och som gör att respekt för samvetsfrihet kan iakttas där.

När internationella konventioner ska tillämpas ges medlemsstaterna ett utrymme för egna nationella bedömningar, s.k. margin of appreciation. Denna är starkt förknippad med om det finns samsyn bland medlems­länderna i den fråga som saken gäller. I detta ärende finns en nästan total europeisk samsyn att godta vägran att medverka i aborter av samvetsskäl. Sverige måste därför kunna rättfärdiga begränsning av samvetsfri­heten med skäl som är specifika för Sverige jämfört med den stora majoriteten av medlems­länderna i Europarådet, till exempel Danmark och Norge. I alla dessa andra länder organiseras abortverksamhet på sådant sätt att samvetsfri­heten kan respekteras.

För att en inskränkning av religionsfriheten med sådana konsekvenser skall kunna godtas fordras alldeles särdeles tungt vägande motstående intressen. Vägran att anställa en barnmorska, som av genuina religions- eller samvetsskäl inte medverkar i abortverksamhet, uppfyller varken kravet på nödvändighet eller på proportionalitet i Artikel 9 EKMR. Linda Steen har trots sådan grund vägrats anställning. Linda Steen har därmed fått sin religions- och sin samvetsfrihet kränkt. Detta rättsläge innebär sålunda att Landstinget Sörmland kan åläggas att betala skadestånd till Linda Steen för den rättighetskräkning som landstinget utsatt henne för.

Reinhold Fahlbeck, professor emeritus i juridik, Lunds Universitet

Artikelförfattaren är Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad först på claphaminstitutet.se 2016-09-23, och därefter i Hemmets Vän 2016-10-13


Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *