Rum för samvete och övertygelse?

Vi lever i en tid när grundläggande friheter, yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet kanske är mindre självklara än tidigare. Detta kan te sig paradoxalt – individuella friheter brukar ofta betonas i den postmoderna tid vi lever i och krav på konformitet avvisas ofta. En annan grundläggande frihet, samvetsfriheten, har länge haft en svag roll inom svensk sjukvård, även om det i praktiken funnits och finns ett visst utrymme. Just denna frihet är i dagarna uppe till debatt i Europarådet. Detta med anledning av en motion som skrevs 2008 med den svenska riksdagsledamoten Carina Hägg (s) som första undertecknare (Doc 11757).  Motionen har rubriken ”Women’s access to lawful medical care: the problem of unregulated use of conscientous objection”, vilket på svenska betyder ”Kvinnors tillgång till medicinsk vård enligt lag; problemet med oreglerat bruk av samvetsgrundade invändningar”. Motionen uttrycker ”djup oro” över att samvetsbetänkligheter, baserade på moralisk, filosofisk eller religiös övertygelse, är oreglerade och tenderar att bli vanligare. Särskilt bekymrade är undertecknarna över att så sker inom området ”reproductive health care”. Detta uttryck rymmer flera saker, men i sammanhanget syftas främst på legala aborter, något som Hägg m.fl. ofta framhåller är en mänsklig rättighet.

Motionen mynnar ut i flera krav på medlemsstaterna:. De anmodas utveckla riktlinjer för hur samvetsfrihet ska definieras och regleras samt se till att samvetsfrihet inte innebär att kvinnor inte får tillgång till den medicinska service de har laglig rätt till. Vidare kräver motionärerna att medlemsstater ser till att kvinnor, som kan råka ut för vårdgivare som anför samvetsskäl att avstå en åtgärd, garanteras få tillgång till denna åtgärd inom rimlig tid och på rimligt avstånd samt att lagstifta mot rätten för allmänna sjukhus eller kliniker att tillämpa samvetsfrihet.

Motionen har lett fram till en rapport (AS/Soc 2010:18), författad av Catherine McCafferty, som mynnar ut i ett antal slutsatser. Medlemsstaterna ska utforma tydliga regler som ’balanserar’ den vårdanställdes rätt till att av samvetsskäl vägra utföra ett ingrepp och patientens rätt till service enligt lag.. Dessa regler ska övervakas noga genom bl.a. skapande av register över alla dem som har samvetsbetänkligheter. När man läser dokumentet står det klart att samvetsskäl ses som något mycket suspekt, något som inte hör hemma i modern sjukvård. McCafferty nämner också att många är av den meningen att vårdpersonal med samvetsbetänkligheter inte ska tillåtas jobba inom vården, vare sig direkt eller indirekt. I förslagen går hon dock inte så långt.

Man kan fråga sig om vården behöver mer eller mindre av värderingar, mer eller mindre av individer som tillåts att agera utifrån sin övertygelse. Rapporten är här mycket tydlig. Bara genom att övervaka och registrera individer med samvetsbetänkligheter kan vården, särskilt för kvinnor, fungera optimalt. Att det gäller abortfrågan mer än någon annan fråga är uppenbart. Det förklarar också varför principen om samvetsfrihet kan ifrågasättas och beskrivas som bigott och diskriminerande.

Europaparlamentet har tidigare klart deklarerat (Recommendation 1518, 2001) : ”Rätten till att av samvetsskäl vägra vissa handlingar är fundamental för rättigheten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet som omfattas av FN’s deklaration om mänskliga rättigheter och den europeiska konventionen om  mänskliga rättigheter”. Det finns också koncensus kring rätten att vägra vapentjänst av samvetsskäl. Säkert förväntar sig många också att samvetsskäl ska kunna åberopas för att vägra delta i t.ex. avsiktligt dödande i vården (”dödshjälp”) om detta skulle bli tillåtet och regleras i lag. Skrivningarna i motionen och rapporten begränsar, eller eliminerar dock ett sådant utrymme.

När det gäller abortfrågan verkar dock de flesta principer kunna ifrågasättas eller sättas ur spel. Detta är särskilt anmärkningsvärt, då just aborter, som måste ses som en exceptionell verksamhet i sjukvården, ofta utmanar samvetet. I en akademisk avhandling från 2007 (Lindström Meta. Gynekologer och barnmorskor inom svensk abortvård – åsikter, erfarenheter och upplevelser, Umeå University, 2007) redovisas bl.a. följande: Var fjärde gynekolog och barnmorska hade fått samvetsbetänkligheter vid arbete med kirurgisk abort. Vid arbete med sen abort hade hälften av alla gynekologer och barnmorskor fått samvetsbetänkligheter. Det framgår också av avhandlingen att en betydande andel av dem som arbetat eller arbetar med abortverksamhet av samvetsskäl övervägt att byta profession.

Kanske är det just därför som motioner och rapporter av detta slag skrivs. Istället för att ifrågasätta och förändra verksamheten, ska de som reagerar jagas bort från kvinnosjukvården eller vården över huvud taget, eller övervakas och registreras av myndigheterna. Är det en utveckling av sjukvården som är önskvärd? Sannolikt inte. Just inom hälso- och sjukvård är det personliga engagemanget, den individuella övertygelsen och en värdegrund värd namnet omistliga kvaliteter. Oavsett vad vi tycker om abortfrågan, måste vi bejaka detta för att sjukvården också i framtiden ska vara präglad av passion och medmänsklighet. När Europarådet ska behandla frågan den 7 oktober går det inte att bortse från detta.

Tomas Seidal, överläkare, med. dr.

Christina Doctare, leg. läkare, samhällsdebattör

Fr. Suleyman Wannes, corepiskopos, Syrisk-Orodoxa kyrkan

Författarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-10-06

Dela innehållet

Tags :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *