Tidningen The Telegraph rapporterade i torsdags om hur sjukhusprästen Antonio Martello, vid sjukhuset i Rossano i södra Italien, upptäckte ett aborterat barn som var vid liv. Prästen hade som en del i sin prästtjänst gått för att be bredvid de döda kropparna vid sjukhuset, och upptäckte då att det aborterade barnet rörde sig och andades. Barnet var insvept i ett lakan och navelsträngen satt fortfarande kvar. Det hade då gått 20 timmar sedan aborten, som utfördes när modern var i 22:a graviditetsveckan. Prästen slog larm och läkare tog omedelbart barnet till neonatala specialistenheten vid det närbelägna Cosenza sjukhuset. Barnets liv gick dock inte att rädda utan det dog ett dygn senare.
Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.
Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.
Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?
När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.
Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.
Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03
