Även barnmorskor bör få följa den inre kompassen

Frågan om samvetsfrihet i vården ligger nu i ett slags paus i avvaktan på Europadomstolens ställningstagande i barnmorskefallet. Under tiden finns det anledning att fortsatt lyfta de grundläggande moraliska och juridiska frågorna.

Följer man debatten om samvetsfrihet för vårdpersonal får man intrycket att ett enda domstolsbeslut skulle förvandla samtliga Sveriges barnmorskor, gynekologer och sjuksköterskor till hårdföra abortmotståndare – över en natt. Sveriges kvinnokliniker skulle kastas 100 år bakåt tiden. All modern medicin och teknik bli obrukbar. Enda hjälpmedlet vid en abort skulle vara klädhängare och råttgift, om vi ska tro högljudda debattröster.

Det är inte den svenska abortlagstiftningen som ska avgöras i rättegången när en barnmorska vill kunna slippa medverka vid aborter. Snarare förutsätter samvetsfriheten att aborter är tillåtna. Den svenska abortlagen från 1974 skyddar samvetsfrihet. Socialutskottet skrev i sitt betänkande (1974:21) ”att läkare och annan sjukvårdspersonal som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad”. I dag bryter Sverige mot den egna lagens intentioner.

Erfarenheter från Norge visar på att en samvetsklausul för barnmorskor inte heller hotar abortlagstiftningen och det är därför troligt att så inte heller blir fallet med en samvetsklausul i vården när det gäller aborter. På de flesta svenska kliniker där obehagliga arbetsuppgifter, till exempel abortsituationer, uppstår kan dessa även lösas om det finns en respektfull attityd för vårdpersonalens samveten.

Alla yrkesområden som rör möten mellan människor ställs inför moraliska gränsdragningar, och Sverige har i dag redan ”samvetsklausuler” för olika yrkesgrupper. De journalister som ifrågasätter Ellinor Grimmarks rätt att arbeta som barnmorska åtnjuter själva den samvetsklausul som de vill förvägra henne. Journalistavtalet säger: ”Medarbetare får inte åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med hans eller hennes övertygelse.”

Tidigare valde även samvetsgranna läkare och landsting att åsidosatta lagen och följde sin inre moraliska kompass för att ge papperslösa adekvat vård. I etikforskaren och docenten Susanne Wigorts Yngvesson bok ”Frihet till samvete” ges ett flertal exempel om hur även präster och poliser praktiskt hanterar moraliska betänkligheter i arbetet. Tänk den PR-konsult som skulle få uppdrag som rör vapenexport, tobak och pornografi men som vill avstå.

2011 skrev Dagens Medicin om vårdpersonals djupa obehag över sena aborter när fostren fortfarande andas och rörde på sig. ”Alla tycker det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här. Ska det verkligen vara så här?” frågade en sjuksköterska som ville vara anonym. Flera röster uppmärksammar samtidigt den skriande bristen på barnmorskor, inte minst nu under sommaren.

Debatten om samvetsfrihet behöver lyftas till en värdigare nivå.

Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

Emelie Rynningsjö, ambassadör för stiftelsen Provita

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Kristianstadsbladet 2017-08-03

Dela innehållet

Tags :